Lokalen hade lätt IOGT-varning med kaffe och bullservering, prydliga rader med stolar för publiken och små piffiga lampetter på väggarna. Mycket folk i alla åldrar, god stämning - men det låg inte precis röj i luften.

En ung man med gitarr klev nästan blygt in på scenen, satte sig och framförde en visa. Definitivt ingen ny KnockOut Greg muttrade jag cyniskt, smuttade på det ljumma kaffet och tittade på klockan. Jag blir nog inte långvarig här tänkte jag - men jag ville inte gå förrän i pausen.

Jag gick inte i pausen. Efter ett par låtar inträffade vad Kalle & Hobbe skulle kallat en 'transmogrifiering'. Dels var killen genuint rolig, dels började han släpa in de kompisar som hjälpt till på CDn. Piano, ståbas, trummor - och ibland en elgitarr! Jag började känna mig som hemma!

Från naturromantiken i "Gummistövlar" med glada grodor och bävermammor vid en å till "Wild Thing"-tunga "En hyvens hund" om den så snälla pudeln som slet Claes i bitar - men kvävdes av hans lilltå. Triumf! ("Och nu ser jag på arrangörerna att jag fyllt rockkvoten för tjugofyra år framåt. Det är bäst jag tar nåt lugnare nu.") Och så över till jazziga "Nu börjar Rapport": strömmen har gått, TV:n har slocknat, allt blir så torftigt och där ligger man sysslolös bredvid sin fru.

"Vi åker buss" och "Extrapris" bjöd på lek med ord i smattrande tempo, "Samtal i månsken" drev hysteriskt med allvetande pojkvännen - och så byttes stämningen tvärt med den ödesmättade "Skördevisa" som tar grym hämnd på en främlingshatare.

Det var mycket jazz i musiken. Och ska jag nämna någon musiker speciellt blir det Fredrik Åkerblom vid pianot: ofta en underbar blandning av klanger ur Jan Johanssons och Lars Janssons värld.

När det var dags för sista numret satt Claes med gitarren i famnen och började allvarligt prata om att han aldrig känt sig som en riktig vissångare. Hjälp tänkte jag - det här känns inte riktigt äkta. Han ska väl inte förstöra spelningen nu? Men nej då: det var bara dags för "Aldrig så bakfull", en brutal drift med rödvinsradikala trubadurer. Touché!

Några veckor senare stötte jag på Claes igen, den här gången på en födelsedagsfest. Han övertalades att sjunga, det fixades fram en intressant stämd gitarr ("byggd av en känd gitarrbyggare från San Francisco. Jag vet inte vad han var känd för, men inte var det för att bygga gitarrer"), och så brast han ut i en livfull Elvistolkning. Inte ett öga var torrt och han måste fortsätta med sin egen "Extrapris": en stark berättelse om en expedition till Åhléns i Örebro och om de underbara ting man kan köpa där. Bland annat en 'stringlångkalsong'. Ens fantasi sätts i rörelse - men när jag nu kollar texthäftet till CDn ser jag att han censurerat detta så laddade ord. Världen är väl ännu inte mogen.

Däremot är världen definitivt mogen för Claes Pihl - övermogen. Hans debutCD motsvarar helt kvällen på Kustens Hus - plus att man bl.a. får ett fint saxsolo från Gilbert Holmström på köpet.

Då känns det nästan som extrapris, tycker
Christer