En man med kontroll, över både tonerna och karriären. När BB King kommer in i rummet är det med ett följe av män. Där är roadmanagern Sherman Darby tillsammans med Sid Seidenberg som varit BB:s manager sedan 1967, där är några ansvariga för den skandinaviska delen av turnén. Någon talar i telefon, står vänd mot väggen med sin Yuppienalle. BB King har färdats långt sedan han vände lantlivet i Mississippi ryggen på 40-talet för att söka lyckan i Memphis. Han har nått framgångar som han säkert inte ens kunde ha fantiserat ihop den gången. Ändå är han känd för att vara en ytterst vänlig och jordnära person. Han har inget emot att svara på frågor, han tar sig tid att berätta om musiken, om den egna utvecklingen från ung spoling till världsvan ambassadör för bluesen.

Han talar lågmält och vårdat, visst hörs det att han kommer från sydstaterna och rösten har samma fylliga mjukhet när han talar som när han sjunger. Rösten ja, hans överdådiga gitarrspel har gjort att sångaren BB King sällan uppmärksammas efter förtjänst. Ändå har han varit stilbildare även när det gäller sång.

– Min mamma tog mig alltid med till kyrkan när jag var liten, så jag växte upp utan att veta något annat än att det var roligt att sjunga. Jag kan inte nämna någon särskild person som hade särskilt fin röst, och som kan ha påverkat mig, men jag anser fortfarande att The Sanctified Church, The Church of God and Christs People var de sångladaste människorna någonsin. Och det var den kyrkan jag växte upp i.

– Sedan när jag började bli intresserad av att sjunga blues var det väldigt många jag tyckte om. Sångare som Roy Brown, Louis Jordan, Al Hibbler, Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. T- Bone Walker, jag gillade en del saker av det han sjöng, Lonnie Johnsson, jag gillade både hans sång och hans gitarrspel. Och Blind Lemon (Jeffersson), jag gillade väldigt många.

Ung och med en brinnande vilja att jobba med musik. I det sena fyrtiotalets Memphis fick BB King chansen att göra sina första inspelningar. Ännu hade han inte riktigt hittat sin egen stil.

– Alla de där människorna jag nämnde, och ännu fler, var folk som jag önskade att jag skulle kunna sjunga som. Men jag ville ändå vara mig själv. När jag hörde min röst första gången på skiva visste jag inte vem det var! Jag lät inte alls som jag trodde. Jag minns att teknikern sa, "det är du". Så jag tror att, precis som med att spela gitarr, eftersom jag inte kunde låta som mina favoriter så bestämde jag mig för att gå in för att vara mig själv.

Redan några år senare hade BB vuxit ut till en personlig artist, i Three O´Clock Blues hans första hit, låter han inte som någon annan med den höga smidiga rösten och med mellanrummen mellan sångstroferna fyllda av kraftfulla svarstoner från den hårdförstärkta gitarren. Man kan höra en viss påverkan från Roy Brown i sättet att använda det högre registret av rösten för att understryka särskilt viktiga delar i texten.

– Hade jag kunnat sjunga som honom så hade jag gjort det. Så ibland är det bra med begränsningar. Numera säger jag till alla studenter som spelar eller sjunger "försök att vara dig själv, försök att hålla fast vid det du gör. Ha gärna förebilder, visst, men tänk på dom som stora musiker och gör sedan på ditt eget sätt" . Jag tror att jag själv gjorde precis så utan att veta om det. Jag utvecklade en personlig stil, kanske för att jag inte övade på gitarren så mycket under vissa perioder eller för att jag aldrig har tagit några sånglektioner. Jag köpte instruktionsböcker för gitarrspel och lärde mig skalor och annat. Men jag jobbade aldrig på att sjunga några skalor, det har jag aldrig gjort, mest har jag nog sjungit bara för att det är kul antar jag.

Utan sånglektioner verkar det ändå som om BB har kommit på något som sånglärare brukar framhålla, det är viktigt att ha roligt. Då slappnar man av, rösten låter och håller bättre. Men tänk efter, 68 år gammal, 300 spelningar om året i över 40 år. Har han aldrig haft problem med rösten?

– Jo det har jag, då och då. Men det är väl ofrånkomligt med så många konserter per år. Fast jag tror bara att jag har missat två jobb under alla dessa år på grund av att rösten har varit för sliten (!), så jag har haft tur. Jag är ju den ende sångaren också, så jag sjunger hela kvällen. Men visst förändras rösten med åren. Den blir tyngre, mer som en baryton. När jag var ung kunde jag gapa och skrika nåt väldigt, nu gör jag inte det så ofta, utom när jag känner att jag vill betona något väldigt starkt. Det är som när du pratar, det är först när du vill understryka något som du tar i lite extra. Min kontroll är bättre nu men omfånget på rösten har minskat. Förr kunde jag sjunga i vilken tonart som helst, vilken som helst, hoppa mellan oktaverna men det klarar jag inte längre. Nu är jag i stället bättre på att höra och känna vad jag vill göra. När jag var yngre bekymrade det mig inte åt vilket håll sången drog iväg, tyckte jag att det kunde låta bättre en oktav högre så sjöng jag där. Det klarar jag inte längre.

BB kör ofta de gamla sångerna i originaltonarterna, någon gång händer det att han sänker en halvton. Då får bandet, inklusive blåsarna med sina skrivna arr, hänga på men det är inget problem, den senast anställde har varit med i drygt tre år och de övriga i bortåt femton.

– Ibland känner jag mig i fin form och då höjer jag kanske en låt i stället!

"The Thrill is Gone" (BB´s största hit, inspelad 1969) gick i C-moll, nu händer det att jag sänker den till B. För det mesta gör jag den fortfarande i C men jag undviker de högsta tonerna.

Under de första åren av sin karriär spelade BB King på alla tänkbara gitarrer, ofta blev dom stulna och han fick skaffa någon ny och det var inte alltid han hade råd med bra grejer. Sedan många år tillbaka har han emellertid varit förknippad med halvakustiska gitarrer ur Gibsons 300-serie. Den han spelar på nu är en svart skönhet utan f-hål, en modell särskilt skapad till BB Kings ära och med "Lucille" i inläggningar på huvudet. Han har haft många gitarrer genom åren, men alla har hetat Lucille. Det är en påminnelse från ungdomens dagar när ett ställe han spelade på fattade eld, han sprang in för att hämta sin gitarr och det var nära att han blivit kvar i lågorna. Efteråt fick han veta att två killar hade slagits om en tjej och råkat välta kaminen. Tjejen hette Lucille och han döpte sina gitarrer efter henne som en påminnelse om att aldrig göra en sådan dumhet igen. En ny gitarr kan man alltid köpa, men det finns inte mer än en BB King.

Blir han aldrig sugen på att prova ny utrustning, att ta del av alla möjligheter med pedaler och annat.

– Jag använder en Cry-Baby (Wah-Wah-pedal) ibland, annars utnyttjar jag inte så mycket elektronik. Jag har provat en del men jag har kommit på att de låter så bra och allt blir så lätt att jag slutar anstränga mig som jag brukar. Jag tycker om ljuden och gillar när andra använder sådant på mina skivor men själv tycker jag att lite av min personlighet försvinner. Så tycker jag nu, men jag vet ju inte vad jag hittar på i framtiden.

– Hemma har jag en dator kopplad till min gitarr som jag arbetar med när jag komponerar. Det är som en hel orkester, det finns 120 olika ljud som jag kan använda. Vill jag spela flöjt så går det bra.

På scen har BB en Fender Twin Reverb, en silverface. Krångligare gör han det inte, en gitarr rakt in i förstärkaren. En förstärkare som alltid står på full volym. Sedan reglerar han volymen från gitarren.

– Han spelar svinhögt, säger Torben Ringsmose från DPA Sound i Köpenhamn som är med som mixare. Egentligen behöver jag knappt micka upp något annat än sången, det är väldigt högt på scen. BB sjunger ibland ovanligt långt från mikrofonen så det behövs en del kompression för att få det att ta lite jämnare. Det är inte fråga om några soundchecks precis, jag ställer lite nivåer i de första låtarna innan BB kommer in på scenen.

BB King använder alltså en nytillverkad Gibson och en inte särskilt eftertraktad fenderförstärkare, är han aldrig sugen på vintage-grejer eller att prova något av alla de reissue-modeller av förstärkare och gitarrer som har kommit de senaste åren?

– Nej, jag tyckte alltid att gamla Fender Twin och Bassman var bra och det skulle vara kul att ha kvar en del av mina gamla grejer. Bara för nöjet att ha dem, inte för att jag tror att de är bättre. Jag har en gammal National hemma som jag älskar, en sådan där (pekar på omslaget till MM-s temanummer om resonatorgitarrer). Den vill jag behålla men det är inte för att den är bättre än en ny, utan det är för känslan. Den är gammal och halsen är så tjock att jag knappt får fingrarna runt den. Det är som att ha en gammal bil, en Chevrolet eller en gammal Ford.

– Min första Lucille blev stulen ur min bil, kunde jag få tillbaks den gitarren så skulle jag betala duktigt med pengar, det var den första ES-335 jag hade. Den skulle jag betala 10 000 dollar för att få tillbaka.

Den som vill höra ett av BB Kings små experiment kan göra det på live-skivan "Blues is King", inspelad 1966. På den varierar gitarrljudet mellan torrt och nära för att i nästa ögonblick explodera i reverb. Detta åstadkommer han inte med förstärkarens fotomkopplare, inte heller är det något påhitt från någon inspelningstekniker. Nej, här har BB en stereogitarr i händerna. I det här sammanhanget betyder stereo att det kommer två sladdar från gitarren, den ena har BB inpluggad i förstärkarens "torra" kanal och den andra i reverb-kanalen. När han byter mikrofon med omkopplaren ändras också mängden reverb: halsmikrofonen går bara in i den "torra" kanalen, stallmicken matar reverb-kanalen. Med båda mickarna aktiverade låter det, så att säga, "halvmycket" reverb om det hela.

– Den gitarren jag har nu, Lucille-modellen, är också stereo men jag använder inte så mycket reverb längre. Bara lite, om ratten på förstärkaren går mellan ett och nio ställer jag den på ungefär två. jag vill inte ha ljudet helt torrt.

BB King är mästare på det där med gitarrton, när han spelar handlar det sällan om det snabbaste eller enklaste sättet att spela nästa ton på. Han väljer att spela en viss ton där den låter bäst i hans öron, även om det betyder att han får flytta runt en hel del på greppbrädan.

– På det sättet kan jag färga ljudet mer, visst kan jag spela en viss ton på ett enklare sätt men jag söker efter en särskild färg på ljudet. Om du och jag sitter och pratar med varandra är det meningslöst om vi bara skriker åt varandra, men om vi sitter lugnt och letar efter rätt ord blir allt lite mer begripligt... När du spelar ett instrument är det samma sak, du talar, berättar en historia. Om alla noter bara klumpas ihop blir det som om någon skulle läsa högt och aldrig tar hänsyn till ett kommatecken eller en punkt, bara fortsätter. Så tänker jag när det gäller att spela gitarr, du vill underhålla, säga något, inte bara föra en massa oväsen. Med en elgitarr kan du åstadkomma en massa oväsen, din familj kanske kastar ut dig.

– Jag är inte så bra på att läsa noter, jag kan, men inte så fort som många andra. När jag fraserar hör jag inombords vad jag vill spela och oftast gnolar jag liksom inne i huvudet samtidigt som jag spelar. Men jag kan inte sjunga ut och spela samtidigt som en del andra.

BB King är alltså 68 år men arbetar fortfarande lika hårt som han gjorde tidigare under sin karriär. Vad är det som driver honom? Nyligen släppte han en ny skiva, "Blues Summit", där han spelar och sjunger tillsammans med andra veteraner inom bluesen. Vad sägs om en laguppställning bestående av: John Lee Hooker, Koko Taylor, Lowell Fulson, Ruth Brown, Irma Thomas, Etta James, Albert Collins, Buddy Guy, Katie Webster, Joe Louis Walker och Robert Cray? Han har startat en bluesklubb på sin ungdoms tummelplats, Beale Street i Memphis och planerar att starta en till i Californien. Under 80-talet ägnade han under några år mycket tid åt att göra ett radioprogram där han snackade och spelade bluesskivor, programmet sändes över hela USA, men också i Europa.

Så visst är BB King en ambassadör för bluesen, han har alltid kämpat för att bluesen skall accepteras, spelas i radion och för att framhålla de stora musikerna i traditionen. Men framförallt pågår hans personliga korståg, att genomkorsa världen och avverka konsert efter konsert i en aldrig sinande spelplan. Han tycker nog att det är förbaskat roligt också, och livsnödvändigt. Så här uttryckte han saken redan 1969 i ett samtal med journalisten Phyl Garland.

– ...musik är mitt liv; BB King är blues och jag har kämpat i 21 år. utan det här tror jag inte att jag skulle leva särskilt länge till, inte för att jag tror att jag kommer att bli särskilt långlivad i vilket fall som helst. Men jag tror inte ens att jag skulle leva såpass länge om jag var tvungen att sluta spela eller om jag inte skulle få möta publiken som jag älskar och som har gett mig så mycket...jag skulle inte kunna leva.

Att kärleken är ömsesidig märks inte minst den här kvällen i Lisebergshallen, BB och bandet avslutar en avdelning där de sittande och med låg volym har tagit med publiken på en kavalkad bestående av de största låtarna i karriären. Publiken står upp och jublar och BB King sitter där på en ranglig klappstol med gitarren i knät.

– Tack, tack så mycket, säger han gång på gång och det är ingen tvekan om att han menar det.