Peps av Mr Bo

För drygt trettio år sedan spelade Peps Persson in sin första platta, en singel på bolaget OLGA. Den innehöll låtarna Got my mojo working och fourty-four. När hans bluesband nu gör bokslut med CD:n ROTBLOS finns faktiskt båda låtarna med - men nu i svenska skepnader som Min trollmoj funkar och Pistol Blues.
Att dom kom med var egentligen inte något planerat, tanken med den här skivan är väl att förmedla min kärlek till bluesen. Och om plattan sedan kan få någon att ta till sig den musiken så känns det bra, säger Peps.
Redan under det tidiga 60-talet gjorde Peps sig ett namn som sångare och munspelare, då var det den elektriska chicagobluesen som var hans tydligaste inspirationskälla. Det dröjde faktiskt till slutet av 60-talet innan han började spela gitarr i någon större utsträckning. På LP:n Sweet Mary Jane som han 1968 gjorde med Blues Quality från Örebro spelar han gitarr på bara en låt.
Jag började lira gitarr på scen av rent praktiska skäl, det var för att kunna styra bandet på ett tydligare sätt än bara med rösten och munspelet. Sedan var det väl litet en symbol också, gitarren är ju själva sinnebilden för makt och potens, säger Peps med den självinsikt som tiden ger.
Redan i Blues Quality hade Peps annars stöd av en gitarrist som skulle komma att bli en av sveriges mest anlitade.

Lasse blev gitarrproffs

Jag minns att jag gjorde en radiosändning från Skansen. I pausen var det några som ringde och lyckdes få tag på mig.
Det var alltså killarna i Blues Quality som hade hört på radion, nu undrade dom om inte den där Linkin' Louisiana Peps, som han hade kallats fram till dess, ville börja sjunga med dom. Sagt och gjort. Peps tog tåget till Örebro - problemet var bara att han inte hade en aning om hur han skulle hitta till replokalen där Blues Quality väntade. Räddningen uppenbarade sig i form av en yngling som kom bärande på en gitarr.
Han hade världens längsta halsduk, det var Lasse Wellander och han var sexton år.
Lasse kände inte de äldre killarna i Blues Quality, men han visste var replokalen fanns och åtog sig att visa vägen. Väl där fick han förstås sitta in....
Sedan fick han föräldrarnas tillåtelse att ta ett sabbatsår från plugget, för att börja spela med oss. Han kom förstås aldrig tillbaka till skolan.

Trogna gitarrer
Tidigt anväde Peps en National, ett något udda elgitarrval. (läs mer om Nationals elgitarrer i FUZZ nr 9-97 och i artikeln om Fjellis, som spelar med Peps på senaste plattan, i FUZZ 4-97)
Mickarna på Nationals gitarrer är fullständigt oslagbara. Dom är oerhört dynamiska, faktiskt handlar det om enkelspoliga mickar fast det ser ut som humbuckers.
Om de nu är så bra, varför bytte han då gitarr? Sedan många år är vi ju vana att se Peps med sin Guild S100C, C:et lär stå för 'carved' - ett namn modellen fått för sina snidade dekorationer.
Jag har haft den sedan 1972, jag skaffade den faktiskt i samband med att jag började spela Reggae, det krävde en torrare, mer percussiv klang. Den påminner om en Gibson SG men med mindre mellanregister.
När det gäller förstärkare är Peps en traditionalist som vet vad han tycker om, och han verkar inte se alltför stor anledning att experimentera när han ändå är nöjd.
Jag använder Fender Super Reverb, i huvudsak en silverface. Dom tycker jag har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det finns många bra Super Reverb från 70-talet och dom är väl värda att leta reda på. Twin Reverb har jag däremot aldrig kunnat med. Förr använde jag en del kompressor och phaser på gitarren, men inte de senaste 15 åren. Och så har det väl hänt att jag använt litet chorus i reggae.

Datorer och blues hör inte ihop
Över huvud taget drar Peps en förvånande tydlig linje mellan blues och Reggae. Inte uttrycksmässigt eller historiskt, där trycker han istället på likheterna, utan snarare när han kommer in på frågor om produktion och inspelningsteknik - eller som nu - om gitarrsound.
Reggae är ju en musik som mer eller mindre vuxit fram i studion, producenterna har varit väldigt viktiga när det gäller att skapa ljudidealen. Därför kan det vara helt rätt med mer närmickning och väldigt tydliga studiotrix i Reggae. När man spelar in bluesgitarr handlar det snarare om att fånga människan, instrumentet och förstärkaren. Man måste lyssna i rummet och prova olika mikrofoner och mikrofonplaceringar. Däremot bör man jobba så lite som möjligt med mixerbordet - där är det väldigt svårt att ratta in ett bra gitarrljud.
På den nya skivan har 'Fjellis' Fjällströms gitarrer en viktig roll. Vad tillför han bandet?
Det handlar just om personlighet. Han är ju väldigt intensiv, det går igenom i hans spel också - och så har han stor kärlek till den här musiken. Han lyssnar mycket mer än jag på blues och närbesläktad musik idag.
Peps Persson menar att blues lätt låter fel med för mycket närmickar på trummor och gitarrer.
Ljudet smälter inte ihop på rätt sätt. Och datorer och blues hör helt enkelt inte ihop.
Nya plattan är inspelad i Pama-studion i Kristianopel med mycket rördrivna mickar och kompressorer.
Det var det som visade sig låta bra, jag tror att alla förstärkare vi använde var äldre än från -60-talet. Rör låter bra, helt enkelt - men det betyder inte att jag spolar digitalt ljud. Hemma har jag en ADAT, men jag spelar inte gärna in sång och trummor digitalt.

T-Bone kung
När man ber Peps nämna gitarrister som varit influenser reser sig en över mängden:
T-Bone Walker! Han är oerhört underskattad. Man kan lära sig allt av honom, och det är det många som gjort! Chuck Berry och BB King är bara två. T-Bone var inte bara en fantastisk gitarrist utan också en showman av stora mått, när man ser Chuck Berry eller Jimi Hendrix på scen så ser man T-Bones arvtagare. Han och Charlie Christian hade samma gitarrlärare - det måste ha varit en fantastisk man.

Inom reggaen finns det också många att lyssna på, Ernest Ranglin är en fin gitarrist som var med på mängder av tidiga reggaeplattor - han är väl egentligen mer jazzgitarrist. Earl 'Chinna' Smith är en annan fin gitarrist från Jamaica.

Från tråd till hårddiskinspelning
Peps har hållit på med inspelningar, och varit intresserad av tekniken bakom musiken, ända sedan han var liten.
Min far höll på med elektronik och inspelningsteknik. Jag var inte mer än tio år när jag lindade gitarrmickar och höll på med förstärkare, jag byggde till och med en bas till en kompis så att jag skulle ha någon att lira med.
Förvisso har inspelningstekniken och ljudidealen förändrats sedan Peps första kommersiella inspelningar för Olga-etiketten.
Vi spelade in i Phillips-studion i Stockholm, lokalen användes både för konserter och inspelningar. Då tror jag inte att man tittade särskilt på gitarren - det handlade mer om att använda rummet för att skapa ett helhetssound. Sedan kom hela utvecklingen med multikanalinspelning och separering.
Peps menar att mycket av den utvecklingen kom sig av ren lathet, musikerna tilläts spela fel - en gitarrist kunde göra nya försök tills alla var nöjda. Därför blev resultatet många gånger väldigt onaturligt.
I verkligen är det ingen som ligger och lyssnar med örat mot baskaggen - men det uppfattas som självklart att spela in den så.
Med all den här erfarenheten finns det naturligtvis en del knep att dela med sig av till FUZZ läsare.
Jag tipsar gärna om bandmikrofoner, dom är uppbyggda med ett tunt metallband som rör sig i ett magnetgap. Det gör dom litet bräckliga så det är inget för live-bruk, men bandmikrofoner är jävligt bra till elgitarr i studion, Beyer gör till exempel en bra modell, säger Peps Persson.

Heligt stål - fullständigt fantastiskt

En skiva har sänkt mig ordentligt det senaste. Den heter Sacred Steel och dokumenterar musiken från svarta kyrkor i Florida. Ända sedan 30-talet används steelguitar vid gudstjänsterna där - det är fullständigt fantastisk musik.
Plattan, som gjort sådant intryck på Peps, har den fullständiga titeln "Sacred Steel: Traditional Sacred African-American Steel Guitar Music In Florida" och kom på Arhoolie CD450 (1996). Den höjdes till skyarna bland blues-, gospel- och folkmusiktidningar. Skivan har en känsla av dokumentation snarare än produktion, inspelningarna är gjorda både hemma hos musikerna, i studio och under gudstjänster. Det handlar om allt från sirliga hymner till rena råöset där 500 församlingsmedlemmar ger järnet understödda av ett band med en skrikande steel i täten.

Är det då inte konstigt att musiken har varit så okänd utanför de här kyrkorna?
Nej, det tycker jag inte, säger Peps Persson. USA har ju aldrig blivit en kulturell smältdegel. Dom etniska grupperna lever så åtskilda att vissa kulturformer bevaras, dom stannar inom gruppen.

Tillbaka till Index över artiklar av Mr Bo