- Nej det gör det förbanne mig inte, bestämmer han sig. Det är just det jag vill göra, jag vill att musiken skall hitta tillbaka till leken och samspelet. Man måste spela ihop, hoppa och väva. Det är väl i och för sig inget nytt men jag tycker att det görs för lite nuförtiden.

Jan-Erik 'Fjellis' Fjällström, under en lång rad av år aktad gitarrist på scen och skiva bakom flera av våra mest populära artister - Thomas och Michael Wiehe, Björn Afzelius och Peps. Sedan sextiotalet och de första ackorden på den så hett önskade Höfner-gitarren har han naturligtvis sett de musikaliska flugorna komma och gå. Han har varit där och surfat i Mahavishnus Jazzrockiga sjuttiotalskölvatten ('fan! vad man gjorde det krångligt för sig'), bakom Afzelius har han spelat tvillinggitarr i tersstämmor med Bengt 'Mulle' Holmqvist.

- Vi snodde det från Lotus som hade Chico Lindvall på gitarr, om de hade fått det från Wishbone Ash eller kanske Allman Brothers eller om de hittade på det själva vet jag inte. Vi spelade de där stämmorna och jag visste egentligen inte vad jag gjorde, på något sätt blev det i alla fall rätt.

Sådär är han, Fjellis, garvar åt gångna tider och dom krokiga vägarna de musikaliska trenderna följer. Han berättar om ZZ Top-coverbandet Topless och sedan om egna projektet Electrolux, båda från åttiotalet.

- Vilket sound jag hade, rent ljud och asstarkt med chorus och echoplex. Idén var att det skulle vara starkt, folk gillade det. Vi körde en del låtar med mer harmonier,det var allt från Sam & Dave till Iggy Pop.

Slut på rock n' rollen

En brytpunkt var 1986, då började han spela som duo ihop med Peps, sedan kom Bosse Skoglund till på trummor. Det var också nu som Fjellis allt mer skapade sig ett namn som bluesgitarrist och sångare. Dessutom föddes Fjellis första, och hittills enda, skiva i eget namn ur det samarbetet. 1991 gav Amalthea ut plattan 'See You in Hell Blind Boy', en skiva som till stor del byggde på låtar av blueslegenden Robert Johnson. Soundet var avskalat och Fjellis spelade akustisk gitarr, något som han knappast förknippats med varken förr eller senare.

- Det låg väl i tiden, det här med 'unplugged', men så här i efterhand tycker jag att skivan kunde varit ändå naknare. Den var liveinspelad och eftersom bandet hade trummor, elbas och elgitarr så gick det inte att spela in den akustiska gitarren ordentligt. En linad piezomikrofon från en akustisk gitarr låter ju inget vidare. Därför blev jag tvungen att lägga om gitarren efteråt i studio.

Plattan blev , lite oväntat, en framgång och trion med Peps och Bosse Skoglund hade väldigt mycket jobb under en period.

Gitarren - ett komplett instrument

Om man har följt Fjellis under några år ser man en konsekvent linje, han har alltmer börjat sky rollen som typisk sologitarrist.

- Jag är trött på musik som bygger på adrenalin, numera lyssna jag mest på kompgitarrister och på blåsare och pianister. Och jag spelar inte stratocaster längre, de är lite för mycket high-tech.

Nej, Fjellis val av instrument visar också på att han inte är intresserad av att vara schablonbildens gitarrhjälte. För närvarande spelar han nämligen allra helst på sin nyinköpta National Glenwood (modellen avbildad överst t.v.), en liten gitarr med en massa knappar på den lilla plastiga kroppen. Men utseendet bedrar, mikrofonerna som av formen att döma borde vara humbuckers är i själva verket single-coil-mickar med mycket personlighet och karaktär. I själva verket har gitarren funnits i Fjellis musikaliska grannskap nästan ända från början. På 60-talet tillhörde den Olle Gardell, kapellmästare i Gardells Garderob - Fjellis första band. Även Peps har använt en elektrisk National under några år, den gitarren har Fjellis nyttjat flitigt under senare tid. På scen spelar han en hel del slide, och stämmer då om gitarren till något öppet ackord - i allmänhet D eller G (eller kusinerna E och A). Det är sällan som han har med sig en särskild gitarr som stämts för slide. Istället väljer han att ha relativt tjocka strängar och med lite högre stränghöjd än vad de flesta gillar.

- Hemma spelar jag nästan bara med gitarren stämd i öppna stämningar. Öppen D-stämning gillar jag. Sådant här håller jag på med. Försöker översätta pianogrejer till gitarr!

Fjellis griper gitarren och går loss i en boogie, fraserna är hämtade från den berömda Pinetops Boogie Woogie med rullande basfigurer och rytmiska inpass av ackord och löpningar.

- Lyssna, säger han, så här kan man lägga riffen, kanske mer som blåset skulle göra. Jag strävar efter att gitarren skall vara ett komplett instrument. Jag tycker om en helhet, inte uppdelning i solo och komp hela tiden, det skall vara litet löst och ledigt sådär.

Fender bassman är förstärkaren som gäller för Fjellis just nu, utan några effekter förutom en Ibanez Tubescreamer som han använder ibland. I många år var Fjellis en trogen Fender Twin användare.

- Men nu tycker jag att det blir för rent ljud och för stark volym i en twin. Men å andra sidan saknar man reverb i en bassman så därför har jag börjat snegla på andra stärkare. Jag har tittat på en Fender super reverb, den tror jag kan passa mig bra, säger han.

Plektrummet tycks vara en del av Fjellis förflutna, numera spelar han för det mesta med tummen. Han håller den rakt in mot gitarren, ungefär som när man trycker igen tryckknapparna på en regnjacka.

-Det är nog en överkompensation från när jag började spela akustisk blues och gjorde plattan. Om man lyssnar på de där bluesgubbarna så har dom ju fantastiska tummar som går hela tiden, det hade jag problem med att få till i början.

Spontanitet på scen och skiva

När Fjellis spelar live är det ingen tvekan om att det handlar om en stor del improvisationer. Det är sällan lyssnaren kan förutse riktigt vad som kommer att hända. Han kan ge sig på en låt som Johnny B Goode, bara en så`n sak, och så börjar han den ensam. Inte med de där typiska Chuck Berry-breaken, utan genom att helt enkelt inpränta rytmen och svänget i kollegerna på scen. Sedan kan hans gitarr mycket väl springa på en upptäcktsfärd som ligger ganska långt från rockschablonerna men som ändå passar in på något underligt sätt.

- Åh, jag försöker hela tiden spela säger han, med betoning på spela. Så mycket övertygelse måste man väl ha att man vågar improvisera och testa lite, även om det skulle bli fel någon gång. Ibland spelar jag nog lite mycket.

Okej, så långt om att spela live, att låta intuitionen och lekfullheten styra. Hur kan man då översätta det här till inspelningsstudion?

- Live och inspelning är egentligen olika grejer. Det som är kul och fungerar live kan låta helkass på skiva. Men det bästa är ändå att spela in så mycket som möjligt samtidigt i studion, att få fram ett samspel. Jag gillar rumsljud, det bästa gitarrljudet tycker jag man får med en liten förstärkare på någonting mellan 20 och 50 watt. Sedan ser man till att ha mickar som tar med rummet också.

Fjellis senaste besök i inspelningsstudion var tillsammans med Peps som har en ny platta på gång, den här gången en utpräglad bluesplatta. Nyligen spelade han på en CD med den rutinerade pianisten Diz Watson.

- Det är gott att spela med Diz, det är bara att luta sig tillbaka och åka med.

Engelsmannen Diz Watson är bosatt i Köpenhamn och är en förnämlig uttolkare av rhythm and blues så som musiken en gång formades i New Orleans, denna smältdegel av europeisk, karibisk och afrikansk musik. I den här brygden känner sig även Fjellis hemma. Han nämner särskilt pianisten Professor Longhair som en inspiration, och kan inte låta bli att visa hur han översatt dennes intro till låten Big Chief till gitarr.

Influenserna

- Över huvud taget lägger jag egentligen alldeles för mycket tid på att lyssna på musik. Men jag är nyfiken och vill ta reda på hur fan dom gör egentligen. Det är ju enda sättet med blues och folkmusik, så jag antar att man får se det som studier, säger Fjellis.

Entusiasmen för många sinsemellan ganska olika musiker är påtaglig, i snabb takt lovordar han jazzpianisten Dollar Brand, den blinde gospelgitarristen Blind Willie Johnson, countrygitarristen Jimmy Bryants hissnande duetter med steelegitarristen Speedy West, eller Hawaiigitarristen Hop Soli. Av samtida gitarristen kommer Fjellis i hastigheten bara på en som han beundrar - Bengan Blomgren från Göteborg.

- Bengan spelar väldigt välkomponerat, han kan koncentrera sig så in i helvete. Egentligen är han nog en countrysnubbe innerst inne.

Drömgitarren

- Om jag fick köpa en gitarr utan att tänka på vad den kostar så skulle jag vilja ha precis en sådan som Svenningson har. Det var väl en så'n som T-bone lirade på?

Svenningson (se bilden t.v.) heter Göran i förnamn och är kapellmästare för Göteborgska bandet Instigators. Gitarren är en Gibson ES-5 från 1952, och visst var det en sådan som T-Bone Walker använde under lång tid.

- T-Bone hade en fräck style - en ruggig triolfeeling. Vet du att han och Charlie Christian hade samma gitarrlärare?

Men vad skall komma ut ur alla dessa musikaliska influenser, hur ser Fjellis på sin musik och hur den kan tänkas utvecklas?

- Jag har ganska klart för mig vad jag vill, det kommer inte precis att vara blues. Feelingen ligger litet åt New Orleans R&B. Jag kan tänka mig ett band med bas, trummor och ett par saxar.

Fjellis funderar ett ögonblick: