Trots att julruschen flåsar gemene man i nacken hade många bekanta ansikten bänkat sig för en nedvarvande dos onsdagsblues på KoM. Lady Michelles stämband brottades tappert (och avgick med segern) med resterna av en elak förkylning och halva bandet bestod av vikarier. Men slutet gott allting gott och applåderna stod som spön i backen.

En Åke i högform gled raskt in i rollen som dirigent för bandet och presterade dessutom en rad sylvassa solon. P-O piskade upp stämningen, givetvis också med sitt 'stand up crescendo'. Och vikarierna Bengt & Martin (Martin har ju f.ö. setts både i jazzvärlden och i Southside Blues) fixade givetvis sina roller. Unge herr Bygren imponerade stort på publiken: inte bara med stabilt komp och flödande solon på det julröda keyboardet (trots en och annan klentrogen blick på noterna) utan också med ett gungande dragspelsspel på ett antal låtar. "Mojo" med ett rungande dragspel, vilket lyft för en ngt nött låt! Ett dragspel i Michelles 'fransk-amerikanska' klangvärd - så självklart det kändes helt plötsligt.

Ett personligt band med en sann personlighet vid mikrofonen. Jag har hört viskas att en CD med originalmaterial är på gång - årets julklapp i bluessvängen 2005?

Christer (2004-12-23)

Som gammal Pink Floydfantast sedan många år var jag helt enkelt tvungen att gå och titta på The Gunner's Dream som spelade på Trädgår'n 19/12. Jag anlände dit i grevens tid, för precis när jag kom in i lokalen började konserten. Bandet spelade för en sittande publik på ett i det närmaste fullsatt Trädgår'n.

The Gunner's Dream inledde kvällen på samma sätt som Pink Floyd gjorde när jag såg dem på Gentofte stadion i Köpenhamn i slutet av juli 1988, nämligen med låten 'Shine On You Crazy Diamond'. Jag har svårt att tänka mig någon bättre låt att inleda en konsert med.

I första set spelades huvudsakligen låtar från skivorna 'Wish You Were Here' (vilket är undertecknads favoritskiva med Pink Floyd) och 'The Wall'. Vi fick höra 'Welcome To The Machine', 'Wish You Were Here', 'Another Brick In The Wall Part 1 & 2' samt ytterligare några låtar från 'The Wall'. Bandet spelade även låten 'On The Turning Away' från den lite nyare skivan 'A Momentary Lapse of Reason'.

I andra set spelade The Gunner's Dream hela skivan 'The Dark Side of the Moon' från början till slut. Det är inte speciellt ofta jag blir rörd på konserter men denna kväll blev jag det därför att bandet var helt enkelt makalöst bra. Jag fick ståpäls av de vokala insatserna i låten 'The Great Gig in the Sky'. När sista låten hade klingat ut fick bandet stående ovationer och de var helt enkelt tvungna att spela extranummer och då spelades låtarna 'Comfortably Numb' och 'Run like Hell' från 'The Wall', en mycket bra avslutning.

Det 9 personer starka bandet gjorde ett mycket professionellt intryck. De levererar en komplett Pink Floydshow som innehåller allt man kan önska sig inklusive den sedvanliga filmduken som hänger ovanför scenen och på vilken det visas filmer enligt känt Pink Floydmanér och som definitivt tillför musiken ytterligare dimensioner.

Om ni så bara är den minsta lilla gnutta intresserade av Pink Floyd bör ni absolut se The Gunner's Dream nästa gång tillfälle ges. Jag kommer i alla fall att försöka vara på plats och skulle gärna vilja önska en låt: 'Echoes'!
Mårten Olsson (2005-01-09)

Christer (2004-12-17)

BÄCK BROTHERS QUARTET

Den här kvartetten har spelat på St. George varje torsdag jämna veckor sedan länge, men det här var första gången jag besökt lokalen. Nä, egentligen inte: jag åt en Napolitana där när det hette Pizzeria Fjällrepet.

Första set bjöd inledningsvis på ett roligt spelat julmedley. Men sedan tog den rena jazzen över. Jazz av Parker & Gillespiemodell: melodiskt, virtuost och fräckt spelad jazz av 50-talssnitt. Jazzens guldålder tycker faktiskt undertecknad. Speciella guldstjärnor till Anders på altsax och den gästande trumpetaren. Superbt. Efter paus blev det mera funky och Benyam gick upp och sjöng så bra, så bra. Och lokalen var snart knôkfylld av diggare i påfallande blandade åldrar - samtliga på ett lysande partyhumör. En torsdag. Hit går man igen. Och mina två pints Tetley var inte dumma heller...

Inte så vitt och kallt, snarare grått och blött på Andra Långgatan när vi för andra gången på några dagar kollade in Voodooiterna. Hela kvällen den här gången, och oj vilken kväll det blev. Bra repertoar de har: Eddie C. Campbells udda "Santa's Messing With The Kid". Två grymma Lefty Dizz-låtar: "Bad Avenue" och "Somebody Stole My Christmas" (mera jul!). En funkig låt av Albert King, "Don't Burn Down The Bridge", med ett maffigt och bejublat orgelsolo från Bosse H och stingande gitarrbreak från Mr Bo.

Och solon var det gott om. Mr Bos gitarrsolon i "Bad Avenue" (dynamiskt till max, långt, med klickande melodispel några millimetrar norr om gitarrstallet varvat med ett diskret blåsande på strängarna) och i "Somebody Stole..." där han på klassiskt maner till slut drog gitarrhalsen längs mikrofonstället fick mig att drömma mig bakåt i tiden. Hmmm. Roger Mörcks granna trummor är ett Ludwigset från 1968 modell Jazz Festival i den osannolika färgen/färgerna "Psychedelic Red". Låter som om det borde stått på Fillmore Wests scen vid den tiden. Och stämningar från just den där Bloomfield - Kooper - Gravenites-eran kan jag känna i den här kvartetten. Fritt, fantasifullt, lekfullt. Gränslös soulblues. Mästerligt.
En sån kväll är faktiskt Jazzå en liten bit av himlen.
Christer (2004-11-29)
Promofoto från Deliverytiden illustrerar tyvärr ett annat vackert trumset

Man glömmer regnet, man glömmer mörkret.
Man glömmer världen utanför när Tolf Ahlin Johansson bjuder in till sitt musikaliska vardagsrum. Här är det värme, inlevelse och hjärta som råder. Och lite sorl och klirr från glas och koppar. Som det skall vara.
Vi bjuds på en avskalad uttrycksfull musikalisk meny med stor spännvidd: från Blind Willie Johnson psalm via Nature Boy till Voodoo Child.
Vi bjuds på Dicks urläckra akustiska gitarrspel och får bla smaka av ett grymt kraftfullt solo i just Voodoo Child och vi får njuta av Leifs runda, mjuka böljande själfulla munspel. Elegant och proffsigt.

Och så Hannas sång.
En röst som ena stunden är spröd och lätt som ett andetag om natten och som i nästa stund blir djupt fyllig och fångar djupet och smärtan i bluesen. Det är moget och äkta.
Hanna har ett imponerande röstomfång som hon nyttjar med stark inlevelse och fantasi.

Trion utstrålar trygghet, spellust och närvaro. Dom är här för oss och visar upp sitt musikaliska rum. Och här finns en nyfiket utforskande potential som det skall bli mycket spännande att få följa.
Jag stänger dörren och vandrar ut smågnolande.
Och har glömt regnet och har glömt mörkret.
Claes Adolfsson (2004-11-27)
Foto © Robert Tolf

Det var kallt och vitt på Avenyn, och när bandet rullade igång med en swinging blues med Hammond i förgrunden var pubgästerna fortfarande "mitt i kläderna" som Mr Bo sa'. Och visst var det vinterstämning och visst var man mer sugen på en glühwein än på en mellis (?).

Både Mr Bo:s och Lasse M:s hjärtan klappar lite extra för jullåtar och andra set dekorerades förstås av flera stycken sådana. Inklusive min egen favorit "Please Come Home For Christmas". I en glimrande upplaga (men kolla den gärna på platta med Miss Lou Ann Barton från Tx.). Strax därefter måste C&V tyvärr lunka iväg med tanke på väckarklockor och sånt. En blues-mys-kväll - och jag kan inte minnas att jag någonsin varit missnöjd med den här kvartetten. Great stuff.
Christer (2004-11-24)

Ett olyckligt möte: å ena sidan Restaurang Louices regler för ljudvolumer markerade av de blinkande discolamporna. Å andra sidan en ung och taggad trio av SRV/Hendrixsnitt. Strömmen bröts upprepade gånger, låtarna tvärstoppades och både musiker och publik fick tappert samla ihop sig till omstart. Självklart gav den här kvällen ingen rättvis bild av bandet - jag antecknar bara några rader.

Första gången jag sett dem: Richards spelning på förra årets Blues Party hade en annan sättning. Repertoaren var ofta paradnummer för genren, låtar som "Steppin' Out", "Texas Flood", "Little Wing" och "Foxy Lady". Kraftfullt spelat, stabilt, riktigt funky - taktbyten och markeringar hanterades med självklar lätthet. Blunda och du hade sett betydligt äldre musiker framför dig. Richards sång har dessutom utvecklats rejält sedan jag sist hörde honom. Mer tyngd, mer självsäkerhet, mera nyanser. Vilket man kan skriva ännu mera markerat om hans spel på den granna SRV-Stratan. Tempo, ton och tryck - potentialen är enorm. Vi är många som hoppas att snart få se och höra den här trion 'på riktigt' på en lämplig scen.
Christer (2004-11-20)

AL TEHLER & BLUESFRIENDS

Jazzslingorna från Johans klaviatur kontrasterar läckert mot Als svängigt, gungande blueston. Och man behöver inte vandra ut på borden för att skapa stämning. Men oj det är grymt skönt och såna utspel gillar vi! Till detta Martins kraftigt själfulla röst och det trygga, precisa och sparsparsmakade kompet från Conny och Daniel och ni fattar. Visst, det är gråa, blöta, mörka november men i kväll lyser och gnistrar ett fantastiskt band i mörkret och bländar oss, ett band med mycket stor potential. Här finns en genuint självklar ton av äkta blues, jazz och soul. Det här kan bli hur bra som helst! Keep your blueslight burning!
Claes Adolfsson (2004-11-13)

Och jag vill bara tillägga att jag njuter när • ett band har den goda smaken att göra Johnny 'Guitar' Watsons "Cuttin' In", Jimmy Johnsons "12 Bar Blues" och Otis Rushs "Homework" • Daniel spelar nyanserat OCH kraftfullt i allra bästa Jim Ingvarsson-stil • Al går loss hejvilt på sin nya blanksvarta Paul Reed Smith: vilket grymt bett det är i den gitarren! Så jag njöt denna Louicekväll! Christer

Bygren & Co är inte arenarock. Om nu någon trodde det. När den här kvartetten gör sina få men högt värderade spelningar är det närhet och vardagsrumsintimitet som gäller - men helt utan några förnäma pretentioner. Ni som läst mina skriverier vet redan att jag älskar den här kvartetten med Bygrens totala cool ("nä, nu får vi lugna ner oss" efter en ballad i mediumtempo) men varma röst i kombination med tre supermusiker på komp. Jodå, Bygren är en glimrande keyboardist dessutom.

Den här gången var Bygrens tidigare vapendragare Bengan vikarie för Stefan Sandberg på gitarr. Vilket ledde till ett annorlunda sound: Stefans stilrena blues/jazzgitarrspel på en Gibson Lucille byttes mot ett råbluesigt och countryrockigt Telecasterlir. Ringande distade ackord och halv chicken picking - eller en vasst ylande blå slide i sann Bloomfield/Dylananda. Och "Everything Is Broken" av sagde herr Dylan blev verkligen en pärla. Men en pärla i ett långt band: Bengan gillade helt klart läget och bjöd på mängder av fräck gitarr. De andra tre gentlemännen var lika mästerliga som alltid (trumsolo från Tomas!) - och hoppsan: det bjöds på två nya låtar! Plus den vanliga raden av mästerstycken ur den trogna ringpärmen med Cohen + Waits + Prine + Dylan + annat guld.

Funnes det någon rättvisa skulle Bygren & Co lira på Trägår'n inför en gigantisk jublande hop - men förmodligen trivs de bättre i vardagsrummet. F.ö. finns det ändå ingen rättvisa tror
Christer (2004-11-13)

LINDEKRANTZ ALL STARS

Jag blev nyfiken på Lindekrantz Allstars efter att ha hört dem på en stundtals magisk spelning på Jazzå för ett tag sedan.

Lindekrantz Allstars kämpade i motvind denna tisdagkväll på Jameson's Pub. Tyvärr svek publiken och inte blev det bättre av att sånganläggningen inte fungerade som det var tänkt. Simons sång lät som om han sjöng i en munspelsmik, vilket i och för sig låter fräckt, men jag tror inte riktigt att det var det sound som han hade tänkt sig att ha hela kvällen. Och om inte ens Simon Lindekrantz kan få ordning på sångljudet, då måste det vara något som är riktigt fel i sånganläggningen.

Musikaliskt var framträdandet kanon. Trots detta verkade inte den lilla publikskaran vakna. Bandet, med Simon i spetsen, gjorde vad det kunde. Filip spelade smakfulla gitarrsolon på sin SG, Pilen briljerade likaså på sin Telecaster och testade sitt nya instrument, en lapsteel (!), och inte minst fick vi ett smakprov på Lellas talang som sångerska. I några låtar fick Pontus utrymme för trumsolon av hög klass men inte heller detta hjälpte. Publiken föreföll som hämtad direkt från en söndagsskola.

Jameson's Pub är väl inte direkt känd för att ha en bra sånganläggning, inte ens när den fungerar. Men däremot är Jameson's känt för att ha bra band och varje bra band förtjänar en bra sånganläggning. Helhetsintrycket blir definitivt sämre av distat och burkigt sångljud. Är det inte dags för Jameson's att skaffa en bra sånganläggning och förpassa den gamla dit den hör hemma?
Mårten Olsson (2004-11-11)
Foto på Simon © Catharina Kisch

Det har hunnit gå ett helt år sedan jag såg SRM senast, en fin novemberkväll på Louice. Bakom trummorna hittar man numera Peter Nehrfors, tidigare bl.a. hörd med gitarristen/sångaren Janne Carlsson i trion Bellevue Station. För övrigt är manskapet detsamma, dess förmåga att gång på gång leverera gitarrsolon på högsta nivå densamma, och repertoaren kände jag också igen till större delen.

Däremot visade man upp ett självklart sväng och en spelglädje som jag tyckte med råge överträffade vad jag tidigare upplevt. SRM har alltid verkat välrepeterade och spelat snyggt, helt befriade från hafs, men den här gången bjöd man på större intensitet, högre tryck, 'mera ös'. Dessutom är ju sångaren i ett band alltid i fokus - och den här kvällen överträffade Harald sig själv på alla punkter i rollen som sjungande frontfigur. Den absolut fullsatta krogen var helt med på noterna och hade SRM inte spelat extranummer hade kravaller hotat. Keep on rollin, men!
Christer (2004-11-06)

SWING-ITCH

Det lät ju kul - och det var det! Det blev en kväll av äkta musikglädje. Ibland med smäktande klanger och svidande skönhet - ibland kände man för att sätta sig på huk och utföra nån kosackstöveldans under rituella utrop. För visst lät det ofta ryskt, i alla fall för mina obildade öron. Med texter om Petruschka, hästar, vodka och kärlek. Kanske som musik från filmen "Anna Karenina". Dynamik till max, många konstpauser och taktbyten, alltid förstärkta av publikens entusiastiska handklappningar.

Livet Nords fiolspel stod förstås för mycket av den svidande skönheten - några solon var så sensuella att de skapade passionerad pardans i baren. Christoffer briljerade på dragspel och mångspråkig standup, och Fredrik - en flitigt anlitad basist i Göteborgs världsmusikvärld - stödde perfekt. Djangoelementet kändes faktiskt inte så dominant denna kväll, men Martin hann med att leverera flera melodiska solon, bl.a. i "The Stof Swing" uppkallad efter Christoffers första popband. Ett behagligt avspänt gitarrspel - inte alls så atletiskt som hos vissa Djangolirare.

På slutet slängde Christoffer glatt in "Bei mir bist du schön". Och Gunnar Källström (med ny CD med Fridens Liljer) gästade med en klurig sångtext i racerfart. Jubel. Som sagt: en GLAD kväll.
Christer (2004-11-05)

SOUL SERENADERS feat. YUKIMI NAGANO: sön 31/10 2004 på Jazzå, Göteborg
Yukimi Nagano sång, Johan Johansson keyboard, Stefan Sandberg gitarr och flöjt, Mikael Fahleryd bas och Erik Bodin trummor.
Gäst: Stefan Dafgård munspel och sång

Yukimi är liten och nätt - men en kväll med Soul Serenaders är B-R-E-D. Bandet startar utan sin sångerska med ett par swingiga blues och Stefan visar tidigt att han är på spelhumör. Mycket BB King i gitarrspelet, ja t.o.m. i kroppsspråket. Hade jag varit sportreferent hade jag skrivit "gudabenådad lirare".

Men strax är det dags för Yukimi på sång. Hon lutar sig in i mikrofonen, artikulerar och gestikulerar. Långt utdragna vokaler. En låg men intensiv röst, tyvärr alltför låg i ljudmixen. Det blir "China Doll", spröd som en porslinsdocka, långsam och transparent. "You Don't Love Me" gjord som tungt markerad reggae. Glöm inte att både Stefan och Mikael är Pepsveteraner! Så girar man över i en jazzballad typ bossa med Rhodes/Hammondklaviatur och cool straight jazzgitarr. Lika övertygande sjungen förstås. Och svänger vidare in i en knixig och stötig låt med täta trummor och snabbt skalspel. Så full fart bakåt mot 60-talets hippiejazz med Leon Thomas & Pharoah Sanders "The Creator Has A Master Plan": flummig, funkig jazzsoul. Yukimis röst blir till en besvärjelse och några projektioner av flytande oljor hade inte suttit fel i bakgrunden. Peace.

Tvära kast - men hög kvalitet rätt över. Den bluesiga delen av mitt hjärta klappade nog starkast för den raffinerade jazzballaden "Since I Fell For You" med otrolig inlevelse i sången och en grym Rhodes & gitarrkombination. Och för "I'd Rather Go Blind": en sång- och spelmässig triumf med fantasirikt solospel från Stefan som halvt rev ned taket.

Och apropå blues så gästade alltså Stefan Dafgård (favorit på Jazzå helt klart) på tre blueslåtar. Munspel på Jimmy Reeds "Shame Shame Shame" + en annan låt. Och sång/munspel på nåt kanske kallat "Someday Someway". Det slår mig hur Stefan Dafgårds sång blir allt kraftigare, exaktare, allt mer auktoritativ. Och här lirar Stefan Sandberg stilren Chicagoblues. Helt plötsligt är Serenadörerna stans grymmaste bluesband. Sa jag en bred kväll?
Christer (2004-11-02)
Bild överst t.v. tagen av Vanja en tidigare kväll på Jazzå. Bild på Stefan Sandberg t.h. tagen av Catharina Kisch

CYCLONES: fre 29/10 KoM musik & bar, Göteborg
Palle Epäilys sång / gitarr, Marcus Olsson kontrabas och Joakim Erixon trummor

Det första man ser är bastrumman. Gigantisk. Med en elegant designad Cyclones-logga. Cool. Lite senare får man höra den. Ordentligt. Cyclones handlar mycket om rytmer: racerrock'n'roll, tunggungboogie, studsande swing. Eller skoningslös monotoni à la Diddley. Basisten strippar till undertröja och virvlar runt som en väderkvarn med den granna ståbasen som danspartner. Det känns absurt med en sittande publik.

Och det handlar om gitarriff: muller från de grövsta strängarna, kluckanden som inspelade långt under Stilla Havets yta. Signaturmelodier från amerikanska deckarserier? Rockabilly licks, snabba löpningar, glidande småackord - Palle fixar rubbet.

Den fragmenterade kladdlappen tycks berätta om pang-på-rödbetan "Right Now" med snabbt gitarrlir, "You Don't Love Me" med blått tungt gung, " I Want A Girl And A Hot Rod" (The Cyclones Theme Song?) och på slutet Dale Hawkins swamprockare "Suzie Q".

Men den sång som satte sig djupast i min själ kom tidigt. "Shorty's Gotta Go" hette den och var säkert nån slagdänga från 40-talet. Swingpoppig men ändå med en suggestiv rytm, lite åt klassiska "Fever". Och Palle har väl aldrig sjungit så bra och så självsäkert, kanske snäppet ljusare än vanligt, snyggt fraserat och med stöd av de andra cyklonernas körande. Får man önska nåt mera ur den bagen?

Cyclones rule - accept no substitute
sez Christer (2004-10-31)
(bilder från en tidigare spelning på KoM)

PER 'FLAMMAN' WESTLING: tor 28/10 Röda Sten, Göteborg
Per "Flamman" Westling (sång/gitarr), Nikke Ström (bas) och Johan Håkansson (trummor/sång).

Fräck lokal, Röda Stens barscen. Hårda stenväggar, högt i tak, järnpelare och rörledningar. Enklast tänkbara bardisk. Internationellt och anonymt - en 'postindustriell' rockklubb som kunde legat var helst i världen.

Den högt rankade gitarristen Flamman äntligen på scen i rollen som singer / songwriter. En enda 'cover'. Neil Youngvibbar hade det sagts på stan innan, och visst stämmmer väl det. Den lite bräckliga, känslosamma rösten. Det grymma gitarrspelet: ofta längs melodin, ibland tungt och utdraget. Men samtidigt tycker jag mig höra 60-talets poprock sticka upp sina Beatleskalufser både här och var: i melodivändningar, gitarrfigurer och ackordsföljder.

Flamman drar på med ringande ackord och ormtjusarskalor. Nikke sätter sig ned på scenkanten, gungar, mullrar med basen. Tuggar på cigarren och ler, diggar Flammans spel. Johan ("min favorittrummis: han är bättre än Jim Keltner" säger Red Top i mikrofonen) håller beatet i ett muskulöst grepp. Vi njuter. Det här är rock 'på riktigt'.

Och som allt riktigt gott tar det slut för fort. Applådåskan lockar fram ett nummer till. Sen är det slut. Underbart är kort.
Christer (2004-10-30)

PATRICIA PAGE, PILEN, GIAN & GROBBAN

Två tryggt gungande Bob Marley-låtar öppnade setet när vi dök upp. Lirade av ett miniPPP: en vispbeväpnad Grobban bakom ett glittrande och slimmat trumset, Gian & Pilen fredligt sittande på varsin pall, och så PP - ja hon var faktiskt precis som vanligt.

Och det var sånglistan ofta också. "Ride Your Pony" (fräcka slingor gränsande till chicken' pickin' från Pilen), "What's Going On" (och där levererade Gian ett gott solobreak), "Why Did You Do It" (dedicerad till Bygren förstås - han gör den både i PPP och egna bandet. Flott gitarr igen!), "It Should Have Been Me", "The Weight", "Chain Of Fools" (läckert gitarrsolo med inslängt citat från "Honky Tonk Women") och så "Down In Hollywood".

Men också ett par tre nya låtar att bocka av. Dels två avsedda att adderas till PPPs lugnare del av repertoaren: "Handbags And Gladrags" skriven av Manfred Manns vokalist Mike d'Abo och "It's Not The Spotlight" ur Manhattan Transfers sångbok. Väl valda tillskott båda två. Och så bluesklassikern "Stormy Monday" som bör höra hemma i mappen för redan legendariska supergruppen RYNO - ett bluesprojekt. Har aldrig hört Patricia sjunga en ren slowblues tidigare. Det gjorde hon förstås totalt övertygande - och Pilens två gnistrande solochorus höjde kvaliteten ett snäpp till.

En annorlunda kväll med PPPs musiker: ett klart mer laidback stuk och en glesare ljudbild som gav massor med utrymme för Patricias mäktiga röst och Pilens fantasifulla gitarrspel. Kvartettformatet funkade faktiskt perfekt (Bygren kunde lugnt mumsa vidare på sin pizza och nicka godkännande) utan att vara besvärande sönderrepeterat. Ett miniPPP att placeras på miniscener. Smart drag från marknadsföringschefen! (Men nu längtar vi alla efter RYNO.)
Christer (2004-10-28)

Peppe äntrar 'scenen' i brynja och mörk kavaj och greppar bistert mikrofonen. Greppar strax också ett antal halvgamla pop och rocklåtar, skakar dem, vrider på dem, vränger dem ut och in. Erik & Nikke pulserar, stampar, driver på: blir en enda varelse med fyra händer & fyra fötter. Fabian jazzar, poppar, klinkar, groovar. Och Flamman - ja vad ska jag säga? Flamman broderar såsom uppfylld av Jerry Garcias ande, sluter ögonen, vandrar halsbrytande längs gitarrhalsen, bänder, broderar, softar, vräker. Långa inspirerade versioner av låtarna denna kväll, långa instrumentala partier. Peppes röst blir till ett instrument i mängden. Är magiskt ett utslitet adjektiv?

Debbie's Wife är i ständig utveckling, precis som dess musiker. Och har utvecklats till ett favoritband för många, såväl som för mig. Massor med trängsel & jubel på Jazzå. Ser fram emot Flamman och Nikke (och Johan förstås!) på torsdag 28/10 på Röda Sten!
Christer (2004-10-25)

Andra spelningen tror jag med Pelle på klaviatur - och det märks tydligt att Michelle känner befrielse nu när hon kan koppla loss sig från keyboardet, röra sig fritt till musiken och helt koncentrera sig på sången. Pelles jazziga spel har redan blivit en välsignelse för bandet och passar som hand i handske med Åkes gitarrstil: originallåten "Blue Kitchen" har helt plötsligt omformats till en lyrisk jazzballad.

Ett sista ord om Åkes gitarrspel: kolla hans underbara finlir med lillfingret på volymratten. Nyansernas mästare.
Tycker Christer (2004-10-21)

Någon stor Pink Floydbeundrare har jag aldrig varit. Äger en antik vinylsingel med dem. Men jag visste att Hans och Magnus var två av de drivande musikerna i det här projektet och det räckte för att få mig att vilja göra mig en lördagskväll i Falkenberg. Det var ett klokt beslut.

Be mig inte räkna upp låtarna, jag kände igen tre. Men jag var trollbunden - i nästan tre timmar - av artisteriet, färgerna, klangerna, scenerierna, idéerna, den allt överskuggande entusiasmen. Och PF:s musik förstås.

Hans Schakonat är en bländande gitarrist, en mångsidig musiker. Det visste jag. Henrik Ohlin (i två underbara nummer, inklusive ett spöklikt belyst sådant i "mathissen") något av det bästa Sverige har i sångväg. Det visste jag. Men Magnus - som jag alltid tyckt är en fräck gitarrist - stod denna kväll på samma höga nivå. Med självklar pondus i gitarrspel och agerande (tänk 'arenarock' och jag menar det uteslutande positivt) och med förnämlig sångröst (den visste jag inte om!) tog han stolt plats på scenen. Ojojoj Magnus (förlåt: MNFS), med de här konserterna har du sått ett frö - nu vill vi se och höra dig skörda! Dessutom hoppas man att just denna tributkonsert får möjlighet att nå andra städer. Göteborg exempelvis!

Vad lilla jag kan bedöma var alla grymmemusikanter. En observation bara: vid ett av keyboarden såg jag ett bekant ansikte: Rey-Ove Karlén vars spel jag avnjutit vid ett kul gig med Mr. Gonzola & The Semitones på Jamesons i september.

För vettig information, läs lysande recension från Hallands Nyheter plus deras bakgrundsartikel!

Christer (2004-10-20)

Överraskande förband var tonåriga Neros Bluesband som imponerade på mig med sina stora ambitioner. Här skulle det inte förenklas och rockas till - det här skulle bli stilmässigt "rätt". Och det blev det oftast: guldstjärna för elegant "Thrill Is Gone". Skriver igen klyschan: "Vad månde bliva?"
Christer (2004-10-14)

Michelle Einarsson - sång, Pelle Eriksson - klaviatur, Åke Ziedén - gitarr, Conny Sävmo - bas och P-O Hesselbom - trummor.

With Lady Michelle the thrill has come
Det berör starkt. Lady Michelle Blue Band plöjer en säker fåra i det förtrollade musikaliska gränslandet mellan jazz/blues/soul. Ett musikaliskt landskap som av detta eminenta band utforskas och blottläggs med arkeologisk precision och noggrannhet. Det är konsekvent och läckert genomfört.
Bredden på musikvalet är imponerande. Allt från Stones Miss you via Hound Dog över till BB King blues och Vaya Con Dios. Och allt framförs med det omisskännliga egna soundet. Med en touch av Brecht och Weil. För att inte tal om det kraftfulla egna materialet. Det berör starkt.
Det är ett mycket tight band som backar upp en sångerska som med kraft, dynamik, pondus och stark personlig utstrålning träffar rakt i hjärtat. Med många starka solistinsatser och ett sparsmakat, diskret tassande komp därtill förstår ni att detta berör. Starkt.
No, the thrill is not gone. It has come.
Claes Adolfsson (2004-10-09)

OLLE SCHELANDER & CHRIS ROSEBERRY

Äldre recensioner finns här

Gästrecensenten Lasse! Lasse Malmsjö - vår gästrecensent - var ute helgen 13/3 - 16/3 2003 och kollade en massa livemusik igen: Simon Lindekrantz All Stars, Sture Elldin Blues Band, Sir Prise, Voxhall Blues och Mr Bo & the Voodooers >>> (2003-04-15) Och här finns hans tidigare recensioner från helgen 6 - 9/3 med pennan i högsta hugg! Läs här vad han tyckte om Homesick Mac, Killing Floor, Eminent BB, Look Out och Hill Blues Unit >>> (2003-03-12)