Gigs januari 2008
Nyare
THE BLUES BAND: tor 31/1 2008 Musikens Hus Göteborg
Tom McGuinness sång, gitarr, Gary Fletcher sång, gitarr, bas, Dave Kelly sång, gitarr, Paul Jones sång, munspel, Rob Townsend trummor. Ett arr. av Göteborgs Bluesförening
| Fem grånade
brittiska gentlemän äntrar scenen i ett (återigen)
fullsatt Musikens Hus. Tillbaka i Götet, förra gången
på Partyt, men då gick de lite mer på rutin vill
jag minnas? Prick kl 21 går de på, spelsugna efter vad
det verkar… Det anspråkslösa namnet The Blues Band säger väl det mesta… Nästan 20 skivor sedan -79 eller nåt sånt måste ju imponera, eller hur? Brittisk blues i det här formatet är alltid trivsamt att lyssna till, denna kväll fans tyvärr ingen plats att dansa. En bra bit över 400 bluesdiggare hade en höjdarkväll, bastu ingick! Med tanke på bandets späckade spelschema är det imponerande att man lyckas få till en liveakt som skulle fått många betydligt yngre att gå på de berömda knäna… Man gräver i bluesskatten utan hämningar, allt från standard bluestolvor till mera rootsrelaterat svampande. Men det är de glada dängorna som regerar. Alla kan sjunga och gör det med glädje. Tom McGuinness fina sånginsatser, Dave Kellys laddade gitarrspel och Paul Jones enorma spelglädje är det som imponerar mest på mig. Visste ni förresten att Paul Jones var påtänkt för The Rolling Stones?? Att grabbarna har kul fattar man när Paul Jones grabbar micken och hojtar ”we got a problem with the drums, (konstpaus) and his name is Rob!! Ja det låg faktiskt lite i det måste jag erkänna… |
 |
Två långa set med extranummer avslutar en riktigt bra kväll, även om vi inte fick höra Maggies Farm och jag inte fick dansa… Snyyyyft!
Don´t miss them next time!
Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-02-04) Text och bild
Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis
ROLF JARDEMARK & GÖRAN KLINGHAGEN: tor 31/1 2008 KoM, Göteborg
Gäst: Peter Almqvist
 |
"Club
Guitarland" kallar Rolf & Göran sina jazzgitarrkvällar
på KoM. Och visst känns det som en intim klubb: en väldigt
exklusiv sådan till att börja med, men snart tittar fler
nyfikna in. De båda gentlemännen sitter uppflugna på sina pallar, grunnar över låtar att spela, plirar i papper, retas lite med varandra, skruvar på ett trilskande reverb. Ingen hög svansföring, om man säger så, behagligt laidback. Men snart är man igång: broderligt turas de om att ömsom kompa, ömsom sola. Vi andra ler belåtet och diggar. |
| I
publiken sitter faktiskt Peter Almqvist, på
80-talet ena halvan av (t.o.m. "kända-från-TV")
jazzduon Guitars Unlimited. Och självklart blir Peter övertalad
att ta över en av gitarrerna i några nummer. Det gör
han med besked. Tre grymma gitarrister det här. Nä, inga
anteckningslappar i kväll, men jag minns i alla fall titlar som
"Swedish Pastry", "Satin Doll" och "Billie's
Bounce". Och så en snabb blues här, en ballad till
där. Ständigt rytmiskt, spännande, fritt - men samtidigt
SÅ melodiskt och vackert. Förvånansvärt vad
komplett det känns: Man kan få rätt mycket att hända
med bara två gitarrer... Rolf, Göran, Peter: Ett tungt triumvirat. Jazzgitarr på absolut högsta nivå en vanlig gråblåsig torsdag. Vågar man hoppas att fler gitarrvänner upptäcker dessa glimrande kvällar? Nästa tillfälle till upptäckt är torsdag 28 februari. Christer (2008-02-04) |
|
 |
| PILGRIM
II:
fre 25/1 2008 på KoM, Göteborg Karin Forsman sång, Maria Forsman-Larsson sång, Peter Gran gitarr, mandolin, banjo, Marcus Svensson gitarrer, dobro Tvenne glittrande damer, tvenne något mer vardagsnära herrar, plus en stor och upprymd publik. Självklart en Homecoming Concert för gruppen Pilgrim (numera en kvartett), men egentligen lika mycket en kär återförening mellan det tidigare krögarparet, Karin & Maria, och krogens alla trogna stammisar. Applådåskor som aldrig ville ta slut, starka känslor i svallning, en kväll i nostalgins tecken. Jag tillhör själv den grupp som var överlycklig över att få se Karin & Maria på scen igen (vilket inte är illa menat gentemot de förnämliga musikerna Peter & Marcus), och det är svårt för mig att ha någon slags recensentattityd till den här kvällen. Naturligtvis kan man skriva att kvartetten säkert skulle haft nytta av ytterligare någon repetition. Eller att det i mina öron hade låtit skönt om en kontrabas ibland tittat fram i den numera akustiska ljudbilden. Men det blir ändå bara pliktskyldiga noteringar i marginalen: det här var en underbar kväll på alla sätt. För egen del blir jag helt enkelt lycklig av att höra och se Pilgrim, och det oberoende av upplaga och årsmodell. Det dök upp flera låtar som jag inte hört dem göra tidigare: Ralph Stanleys "Oh Death" exempelvis i ett mycket stämningsfullt arrangemang. Men givetvis många favoriter i repris. Jag noterade i alla fall "Hello Trouble", "Rank Strangers", "Lover's Return", "That Word Broadminded Is Spelled S-I-N" (det är en titel, det!) och "Ring Of Fire". Och två extranummer, "Cry Cry Cry" och allra sist "Night Train To Memphis". En glimrande repertoar man inte hör varje kväll på stan, precis. Vi behöver de här Pilgrimerna. Christer (2008-01-28) Foto © Vanja |
| UNCAS
TRIBE: ons 16/1 2008 på Jazzå, Göteborg Uncas Rydén sång, ak. gitarr, Gian Kündig ak. bas och Henrik 'Pilen' Pilquist ak. gitarr "Uncas Tribe. Possibly the best band in the world" står det anspråkslöst på ölunderläggen som Uncas spritt ut på Jazzås bord. Nice touch guys, sätter direkt nivån för kvällen. Ikväll är de anspråkslösa reducerade till en trio (stackars Daniel är tvungen att turnera i Västindien), dessutom en akustisk sådan. Vad månde bliva? Det blir en läcker "Take Her To The Cinema" med Pilen & Gian oförtrutet mässande "Let's Go!". Det blir "Sister": en klang av folkmusik och ett ringande gitarrbreak från Pilen. Det blir en helt magisk "I've Got To Leave The Party" (elegant Mr. Pil igen). Och det blir en bönande "Don't Make Me Go To Harvard!". Nej, vem vill bli en freak där? Slut på första set, redan matchboll till Uncas. |
 Ölunderlägg © Uncas Rydén |
| Det
fortsätter med mäktiga "Room Full Of Mirrors"
(nä, inte han Hendrix), "Christina" givetvis, och allsångsfavoriten
"Dump". Uncas sitter uppflugen på en pall i mörk
kavaj, elegant mot det röda sammetsdraperiet i bakgrunden. Den
definitiva bilden av en brittisk gentleman. Of course. Och brittisk
känns som alltid den egenhändigt skrivna repertoaren: vi
yngre oldboys kan associera till The Move eller The Kinks, till Bowie
c:a "Space Oddity", i de flummigare ögonblicken t.o.m.
till Family. Givetvis till Lennon-McCartneys harmonier och melodier,
eller till de finurliga ordvändningarna ur den bästa pubrocken.
Men ändå: Uncas har en egen röst, ett eget tonfall.
Han kopierar inte, han har helt enkelt samma gåva. "Possibly the best band in the world" var det. Varför inte? "If you got it, flaunt it" sägs det, och Uncas och hans fromma bröder "got it". Det akustiska formatet fungerar perfekt, framhäver kanske texterna ytterligare. Så visst, jag köper det. Ja, i alla fall en öl till. Christer (2008-01-18) |
|
HANNAH TOLF, AKSEL ODENBALK & PETER JANSON: ons 9/1 2008 Pusterviksbaren, Göteborg
Vid ett slutet samarrangemang i regi av Göteborgs Stadsmuseum och Göteborgs Filmfestival i samband med utställningen 'Bergman i Göteborg' på biografen Draken.
Vi
var lyckliga nog att komma in på spelningen (stort tack!) - och lyckligare
blev vi allt eftersom kvällen gick. Den här trion framförde
vad man rubricerat 40-talsjazz: en rad granna pärlor ur 'The Great
American Songbook' som "My Funny Valentine", "Night and Day",
"As Time Goes By" och "Somewhere Over The Rainbow".Hannah vokalist i elegant tidsenlig klädsel och frisyr imponerade stort. Hon sjöng vackert och chosefritt, ja helt befriat från det överdrivna wailande som jag personligen kan finna så irriterande hos många unga begåvade sångerskor. Aksel klaviaturspelare (Hannahs klasskamrat på musiklinjen på Skurups Folkhögskola) uträttade lyriska mästerverk på sin röda Nord. Och Peter kontrabasist (en herre med lå-å-å-ång meritlista inom jazzvärlden, ofta hörd på Nef) kompade och solade helt bländande, bl.a. med vackert stråkspel i "Somewhere Over The Rainbow". Musicerande på hög nivå med andra ord.
Det är skönt när unga begåvningar inte låser sig vid EN stil alldeles för tidigt. Hannah har hunnit visa upp flera sidor av sin talang: den här sidan med jazzstandards made in the USA var alldeles lysande. Får man hoppas att det inte bara blir en engångsföreteelse?
Christer (2008-01-13) Vanjas bild på Hannah från Blues Partyt 2007
SIMON SAYS: sön 6/1 2008 Jazzå, Göteborg
Simon Lindekrantz sång/munspel, Bernt Andersson keyboard, Henrik "Pilen" Pilquist gitarr, Conny Sävmo bas, Abbe Abrahamsson (vik. för Tomas Olsson) trummor, Gunnel Samuelsson & Stefan Sandberg saxofon
Man
kan inte vara med överallt. Jag kollade alltså inte in Trettondagsbluesen,
men det var det så många andra som gjorde. Det blev en bra kväll,
såklart, det vet jag redan: Vanja kom hem och berättade entusiastiskt.
Nej, det blev Jazzå nästa kväll i stället med 'SimonSays
the Soul Man'. Simon hade varit ute på vägarna med sin Bluestone/SimonSays-konstellation och kom mer eller mindre direkt till Jazzå. Det kändes nog rörigt, och spelningen började lite trevande med tekniskt strul och sånt: "vi har en lå-å-å-å-ång soundcheck i kväll" sa' Simon självironiskt. Men sedan lossnade det rejält: frustande soul och granna versioner av "Don't Cry No More" och "Hallelujah I Love Her So" exempelvis. Vilken otrolig pipa den mannen har... Och Gunnel & Stefan, det bejublade blåsarparet, firade triumfer gång på gång. Men var lugna, blueslovers: Det gavs plats för svidande gitarrblues också som klassiska "Don't Touch Me (I'm Gonna Hit the Highway)" och "Leaning Tree". Och så mot slutet kom (tack!) min favorit "24 Hour Blues" där Pilen levererade ett sådant gitarrsolo att t.o.m. ståpälsen måste ha fått en klump i halsen...
| Mycket
folk och ovanligt mycket dans: jag satt längst fram med ryggen
mot bandet (ingen markering!) och kände mig framåt halv
11 allt mer som en plattfisk. Men 'no hard feelings': jag förstår
verkligen de som inte kan sitta stilla när Simon & Co drar
på: snacka om dansband i ordets egentliga betydelse! Lägger man ihop lördagens och söndagens spelningar förstår man vilka talanger göteborgspubliken är bortskämd med, både vokalt och instrumentalt. En scen som man önskar dokumenterades på många fler CD-utgivningar att sprida världen över. Men det kanske är en naiv tanke år 2008? |
 |
Trettondagsblues med "The Caravan": lör 5/1 2008 Musikens Hus, Göteborg
SVENSSON & DAFGÅRD + MR BO & THE VOODOOERS & THE VOODOOFONES + PATRICIA PAGE & THE PROPHETS. Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening.
 |
Traditioner är
till för att hållas tycker gänget i GBF och bjuder
till sedvanlig trettonhelgsblues. Har varit väldigt trevliga
fester tidigare och inget undantag denna afton… Svensson och Dafgård värmer upp i källaren, härligt! Detta missade jag men de skötte sig riktigt bra fick jag höra från tillförlitlig källa. Ett av de säkraste korten i vår del av bluesvärlden torde Mr Bo och hans gäng vara, eller hur? Ett band med garantistämpel, rätt ovanligt antagligen… Massor av folk hade kommit för att höra voodooiterna anförda av eleganten i basker, Hr Bo själv. Alltid med en spännande huvudbonad! De har sin välspelade repertoar som sitter som en sportmössa, vi har hört alla låtarna förut och vi älskar det! I kväll kryddat med lite julemys, christmas is not over!! Orgeln vibrerar så det hörs till Järntorget, Hansson är grym ikväll! Förresten när kommer DVDn från förra årets succegig på NEF?? Har förhandskollat på den och det svänger ruggigt bra!! Ni som missade detta, se till att lägga vantarna på den!! En av de absolut bästa spelningar jag bevistat överhuvudtaget. |
| PPP måste
betyda Party, Party, Party, eller? De spelade tydligen in, skall bli
kul att lyssna på! En av de svettigast liveakterna det här
landet har att bjuda på, så souligt, funky och svängigt.
Man muss tanzen!! En extra man på slagverk, Finn Björnulfsson
ser till att hålla grytan kokande. En utmaning för Thomas
”Grobban” Persson på trummor, tycker det sitter
bättre och bättre! Ni skall bara vara jättestolta över
det som ni har fått till, ett riktigt bra soulband! Ännu en mycket lyckad kväll på Musikens Hus med andra ord! Extrapuss till det trevliga gänget som jobbar där, allt från vakter och garderob till barpersonal… Håll utkik efter kommande spelningar, bl.a. kommer ju legendarerna Little Charlie and the Nightcats och the Bluesband snart till vår sköna hamnstad… Bra munspelare där!! Don´t miss them next time! Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-01-06) Text och bild Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis |
 |
Äldre recensioner finns här