[2009-08-26] ... om den gångna musiksommaren Nej, jag tycker INTE att världen nödvändigtvis behöver ytterligare en blogg. Det finns så många bra redan. Däremot tänker jag åtminstone en gång per vecka passa på att skriva några rader om musik: givetvis om den musikvärld vi rör oss i här i Göteborg, men också om musik från scener långt borta. Och om musik på CD, vinyl, DVD, Spotify (tack till Michael Mennell i bandet Western som öppnade mina gammelmansöron för denna innovation) och vad-vet-jag. Men just nu några tankar om sommaren 2009. MATIGAST: Göteborg Blues Party firade 7-årsjubileum med den äran, dessutom i sedvanligt vackert väder. Magisk effekt av Gul Solhatt? En solid och välskött festival såklart: inga bottennapp men inte heller någon ståpälsframkallande kioskvältare. Mina privata favoriter? Tehler Blues Band, Blues4U och Tim Lothar. Dessutom kul att få se slitvargar som Berra och Pedda på en festivalscen. Välförtjänt! GLADASTE ÖVERRASKNING: Länge sedan jag såg Sture Elldin Blues Band på scen, men den 14/8 stack jag in huvudet på KoM. Och stannade. Som den underbare skribenten, tillika basisten Axel Broman skriver: "Låtar gamla som Metusalem, det är sant, och i något enstaka fall till och med äldre ändå. Men tro mig när jag säger Eder att de är lika vederkvickande som vore de vinden själv." Amen. Sture Elldin var på ett charmerande humör, tog några entusiastiska danssteg och skrockade efteråt: "Jag tror vi kom igång lite där!". Och det gjorde de: Stures vackert mörkblå spel firade triumfer (en ton att dö för har ngn munspelarkollega sagt) och Mårten Olsson på vacker Les Paul gjorde sig förtjänt av titeln Little Freddie King. Tyvärr är den upptagen, men ändå. Apropå Mårten: OBS att Slowburn ger sig ut på scenerna igen. Den 4/10 lirar man på Jazzå med Mårten på gitarr och Tommy Johansson, även han eminent vapendragare till Sture, på trummor. MEST IMPONERANDE: Anders F Rönnblom Band på KoM lördagen den 11/7. En dylansk singer/songwriter av god kaliber omgiven av ett mästerligt band. Peter R Eriksson på gitarrer, Jesper Lindberg på alla tänkbara stränginstrument och så Anders himself på sin vintage Gretsch. En frontlinje av glimrande musiker vars inspirerade strängaspel vävdes ihop på ett märkligt och alldeles underbart sätt och som fick mina tankar att vandra till band som Grateful Dead. Dessutom en rytmsektion typ ett smärre ånglok. Singer/songwriters kan ibland ta skepnad av någon dyster herre rabblandes missmodiga texter till enformigt gitarrplink. Det här var den totala motsatsen: Det här var ett Band med Groove och Sound. Ett 100%-igt gig i mina öron och ögon. Respekt.