[2009-09-14] ... på Familjär FöreningsFest i Fredags Vi pratar om Göteborgs Bluesförenings medlemsfest på uppfräschade Villa Belparc: en lyckad kväll med massor av folk, många bekanta ansikten - men också påfallande många nya. Good News: Rekryteringen under sommarens Blues Party gick bra förstår jag. Vilket 'bluesparty' vore komplett utan ett liveband? Det blev faktiskt två stycken i fredags - inget av dem hämtat ur bluesmusikens mittfåra: Wolf Men Jaxx som låter bättre och bättre ju mer de kantrar över åt 'late night Tom Waits'. Ett lätt drag av kabaré, och Peter (som alltid elegant i svart hatt) trivs helt klart med att stå på scen. För mig är Wolf Men Jaxx egentligen musik för sena timmar: för nattfolk (för nighthawks), för barhäng, för nätter då huvudena är tätt ihop och cigarrettröken slingrar sig upp mot taket. Peter på sång är perfekt i sin roll, Hans spelar småjazzigt elegant gitarr och Axel har skön ton i sitt blänkande horn. "I'm a Loser" sjunger Peter, men det håller jag inte med om: i mina öron är både Peter och hans band vinnare. T.v. Hans Stamgren på Göteborg Blues Party 2007. Foto Vanja Smiling Heart som å andra sidan är roligast när visarna darrar kring läget 'pang-på-rödbetan'. Jag vet att Sven likt Örjan lyssnat in sig på alla blueslegenderna, jag vet dessutom att han beundrar engelska bluesrockare som Paul Rodgers och Free. Men ändå... Till syvende og sist övertygar bandet mest när man tiltar över till - ja! - garageblues. När man leker med musiken, leker Pretty Things, leker att man är nåt gäng på Lenny Kayes lysande blandare "Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era, 1965-1968". Eller att man är Ron Hacker & The Hacksaws fast i göteborgsk upplaga. Typiskt nog väljer bandet att göra Taj Mahals "Leavin' Trunk" i stil med engelska Keef Hartley Bands röjiga version. (LPn "Halfbreed" 1969, finns på Spotify!). Svens distade Gretsch & Örjans ylande munspel, sida vid sida, rått & unisont, klart bästa låt. Jo, Hound Dog Taylors "Give Me Back My Wig" fungerade också fint efter liknande recept. Håll inte igen, fortsätt leka! Låt det bli Pedal-to-the-metal @ Sticky Fingers ons 16/9! ... på Keef Hartley Band - och på ett glimrande gitarrsolo  Engelsmannen Keef Hartley var trummis med John Mayall innan han öppnade eget. Och liksom Mayall har han haft flera fina gitarrister (Miller Anderson, även suverän sångare, är väl den mest kände). Men på albumet "Halfbreed" spelar 'Spit James' (han hette egentligen Ian Cruickshank, men det kan väl ingen bluesman heta) gitarr. Kolla in det mästerliga spåret "Born To Die" (på You Tube - men musiken är alltså från LPn "Halfbreed"- det här är inte en live video). T.v. Ian Cruickshank i sin senare karriär: som jazzgitarrist à la Django Reinhardt.