[2009-10-01] ... på det här med blues och originalmaterial Jag har lyssnat på blues sedan 1968. En konsert med Peter Green's Fleetwood Mac öppnade mina öron och jag har aldrig stängt dem igen. Då var det främst amerikansk och engelsk blues man kollade in: man lärde sig lite lagom om bluesens historia, läste om musikerna (främst gitarristerna!), lyssnade in sig på en massa klassiska låtar. Och märkte rätt snart att det fanns en standardrepertoar. Hoppsan, det är visst samma standardrepertoar år 2009! Vandrar man runt med dessa öppna öron bland våra lokala bluesscener märker man raskt tre saker: mängder av bra musiker, brist på fräscha låtar, stor brist på originalmaterial. (Det finns undantag, jag vet.) Och tar man upp ämnet originalmaterial med någon bluesmusiker så sägs det att ingen i bandet skriver, att det är jättesvårt att göra bra låtar och att man inte känner någon som håller på med det. Jag är övertygad om att man underskattar sig själva. Och jag är övertygad om att det finns många i vår musikvärld som knåpar med låtar. Själv har jag privilegiet att då och då få en hembränd cd med Petter Cederlunds egna alster (nä, han sätter inte en idolbild på sig själv som omslag på sina cd, det är jag som lekt lite). Petter har en palett med många färger att jobba med: från blues (jag säger bara "Katrina Blues"!) till låtar av mera Dylansk karaktär. Men alltid med ett personligt uttryck och med starka texter, inte några omskrivna standardlåtar. Petter finns i allra högsta grad i vår värld (kanske ni sett honom beväpnad med Telecaster och klädd i smakfull STAX t-shirt), och det finns garanterat fler sådana talanger. Det ges inte ut så mycket bluesplattor i Göteborg trots mängder av vokala och instrumentala begåvningar. Och sanningen att säga så är det nog inte så lätt att ge ut och sälja en cd som uteslutande innehåller de tolvtakters trotjänare som radats upp på skivorna redan 1968. "The Thrill Is Gone" om man säger så. Vissa bluesmusiker hävdar att livepubliken VILL höra alla dessa standardlåtar. Det är möjligt att de har rätt, men jag tror inte detta gäller skivköparna. I rock/popvärlden är det självklart med eget material. I singer/songwritervärlden - ja, det säger sig självt. Det är synd att bluesfolket ofta låter sig begränsas av att "ingen i bandet skriver" med tanke på hur hög kompetens man annars ofta har som musiker. Nu på söndag ska jag kolla in Slowburn på Jazzå. Igen. Ett band som nästan uteslutande spelar originallåtar, ofta med stark bluesprägel. Och som har två fina plattor ute. Något samband? /Christer