Hannah Tolf & Dick Ahlin 29/9 @ Le Village: En glimrande bluesduo i riktigt mysig miljö. Jag dök upp i halvtid och fick bara njuta av den i en halvtimma, men det blev ändå en välbehövlig vitamininjektion i höstblåsten.

Att Hannah är en ljuvlig sångerska vet vi alla, men helt oberoende av det skulle jag gärna se Dick greppa en sångmikrofon någon gång. I den ursprungliga trion sjöng han ett par av låtarna och hans version av "Hard Times Killing Floor" är en rysare (precis som Hannahs - javisst) värd att leva vidare. Kanske dags för ett sidoprojekt, Dick?

Flat Five Society 2/10 @ KoM: Ofattbart proffsigt lirat pärlband av musik: Bill Doggetts 50-tals-hit "Hold It" / medleyt "Pink Mingus" (gissa vilka grupper) / Mats (a.k.a. Marshall) får leka Jeff Beck med ringmodulator och allt / en vacker "Round Midnight" / "Eastern Swing" där meister Jardemark glider upp på scen / Zawinuls "Mercy Mercy Mercy" / lite vacker svensk fusion / en jazzvals för Jannes dotter / en Billy Cobhamstänkare / "Billy's Bounce" i rasande tempo / en otroligt grann "Byrdland". Puuh!!! Fusion med raffinerad pedal steel är absorberande och kraftigt vanebildande!

Pilgrim och Ray Davies 3/10 @ Trädgår'n: Han är 65 år Ray Davies. Där har man en rollmodell som heter duga. Totalt övertygande i sina roller, antingen som charmig allsångsledare i början av spelningen eller som tuff rocker med grön Strata när han vrider på elektriciteten. Och snacka om sångbok, snacka om kompositör. En fullpoängare för min del. Dessutom kul att se/höra mångsysslaren Gunnar Frick i full fart!

Och självklart kul att återse Pilgrim på scen, ett band man följt och älskat sedan dag ett. Här är det lätt att plocka fram ordet charmig igen. Men förlåt mig, jag saknar Marias stämma i skön förening med Karins. Ingen skugga över Peters röst, men det är nåt speciellt med tjejer (det begrep jag för flera år sedan). Men självklart funkar Pilgrim i dagens upplaga, det är bara jag som är nostalgisk. Förresten, apropå Peter Gran: synd att han aldrig gör några spelningar baserade på sin CD från förra året, "The Peter Gran Band". En liten pärla. Liksom Pilgrims purfärska "Harbour Girl". Jodå, där är Maria fortfarande med på sång!

Slowburn 4/10 @ Jazzå: Ytterligare ett välkommet återseende efter en längre 'time out'. Slowburn har sitt eget 'trademark' sound, skapat av Jocke av byggstenar från den amerikanska Södern. Suggestivt, glödande, ofta i långsamt tempo. Nästan bara eget material - och lånegodset låter ändå Slowburn. Lite omrufsning i låtordningen, lite fler tempo changes, några löpmeter mera utrymme för Mårtens glänsande slidespel - ja sedan är det absolut dags för Slowburn att satsa på fler och större scener. Go for it!

... på Muscle Shoals 1979

"Spela inte som Mark Knopfler, spela som Albert King" sa producenten Jerry Wexler till Mark när de skulle börja inspelningen av Bob Dylans "Slow Train Coming" i legendariska Muscle Shoals Sound Studio i Alabama. Och Mark lydde. Dylan hade bett Jerry producera hans nya platta, och Jerry hade precis gjort Dire Straits "Communique" och var grymt nöjd: med plattan och med Mr. Knopfler. Så engelsmannen Mark blev Jerrys val av gitarrist. "Gotta Serve Somebody" är ett bra exempel på hur det blev (det spåret blev en singelhit - och ibland får vi Linnébor njuta av låten i Bygren & Co:s version) men kolla också albumets titellåt. Länkarna går till ljudspår på YouTube, de ursprungliga LP-versionerna från 1979 (inte till livevideos). Finns på Spotify också så klart om man har det. /Christer