Så där skulle man helt torrt kunna räkna upp vad som framfördes i onsdags på Jazzå. Elva musikstycken totalt varav fem instrumentaler. Utförda av keyboardisten Johan Johansson, basisten Stefan Bellnäs och trumslagaren David Sundby (ett typiskt Johan Combo) plus de på Jazzåscenen sällsynta sångarna/ gitarristerna Truls Mörck och Thomas Frank från gruppen Den Stora Vilan. Med fötterna i Göteborg men med själen i San Francisco, hemmaplan för den legendariska gruppen Grateful Dead.

Eller kan man stjärnögt skriva att det måste ha varit den vassaste Johan-onsdag som Redaktör'n upplevt. Redan Johans affisch och Stefans tie-dye T-shirt markerade lekfullt vilket anslaget skulle bli (psychedelia!) och när musikerna började sträcka ut och visa musklerna i halvtimmesintrot var lyckan total. Ett intro - långt och berättande likt The Great American Novel - som bytte skepnad fortare än vad Kalle & Hobbe kan transmogrifiera sig. Och fortsättningen utvecklades till precis det som Dead själva excellerar i: en sällsam mix av halvakustisk folk/countryrock och totalt elektriskt frispel. Låt nr 8 i menyn ovan bjöd t.o.m. på ett segment med 'controlled feedback' - inte så vanligt på Jazzå.

Truls & Thomas är två musiker som verkligen absorberat Grateful Deads musik: inte bara Jerry Garcias gnistrande och glimmande gitarrspel, de långa fantasifyllda pärlbanden av trolsk musik, utan också det vemodiga, spröda tonfallet i sången. Addera sedan Johans anarkistiska keyboardspel, Bellnäs sammanbitna pumpande monsterbas och Davids skoningslösa crescendon - ja, det är bara att kapitulera.

Tre fotnötter:
Jag har nog aldrig tidigare sett/hört Stefan Bellnäs 'komma till sin rätt' så 100%-igt som just denna kväll: från folksy dobro till Phil Lesh möter Jack Casady. Awesome.
Äpplet faller inte långt etcetera: jag är säker på att vi är en stor härskara som gärna hör mera av Johans dotter Felicia en annan onsdag!!
Johan ska ha all heder av att han osvikligt fixar till konstnärliga och fantasifulla affischer till sina onsdagar på Jazzå. En speciell poster för varje enskilt gig. Som i San Franciscos guldålder (Göteborg sägs vara Lilla London, kan vi inte få vara Small San Francisco också?). Jag vet bara en till på 'vår scen' som gör sig detta kära besvär (och faktiskt i precis samma anda): Sten G Gustavsson i bluesrockarna SGB. Så det blir ett hederomnämnande till honom också.