[2009-11-07] ... på den gångna musikveckan Från jazz på Jazzå till syrarock på en nedlagd järnvägsstation Sweet Substitute @ Jazzå 4/11 Jazzås scenfond av röd plysch matchade Stefan Sandbergs gyllene tenorsax perfekt: det blev jazzromantik på högsta nivå när "It Don't Mean A Thing (If It Ain't Got That Swing)" inledde kvällen. En titel som blev en programförklaring: vi fick jazzgodis som "Caravan", "Ain't Misbehavin", "Sheik Of Araby" och "Pennies From Heaven". Tidlösa tenorballader signerade Dexter Gordon. Glada calypsolåtar! Good old rock'n'roll som "Hello Josephine" och "Mystery Train". Och blå blues i "Mean Old World" och "Sitting On Top Of The World" - fast då hade Stefan bytt till Stratocaster. Musik som fick mig att knäppa med fingrarna (pow! pow! pow!) och le saligt mot bordsgrannen. Och trollkarlarna Stefan Sandberg tenorsax, klarinett, gitarr, sång, Matti Ollikainen klaviatur, Mikael Fahleryd bas och Sverker Stenbäcken trummor turnerar faktiskt just nu med det här programmet i Musik i Västs regi för att göra fler än oss magiskt lyckliga i höstrusket. [Foto Vanja. Från en spelning på Göteborg Blues Party] Den Stora Vilan @ Norsesunds station 1/11 Temakväll kring Grateful Dead på en gammal järnvägsstation - sånt får en grånad hippie bara inte missa! Först en rejäl buffé, därefter en visning av "The Grateful Dead Movie", ett charmigt kåseri av G-P:s Mikael van Reis om hur han upptäckte och har påverkats av Grateful Dead, och till sist ett par set med gruppen Den Stora Vilan. Influerade av Dead och med flera av deras klassiker på repertoaren - men också med eget ambitiöst material på svenska: "Djuret", "Svart vampyr", "I viss mån", "Älven", "Kenya". Vågar man kalla det proggrock? Fullknôkat och gemytligt - Norsesund är verkligen ett musikställe att pricka in. Lättbesökt med pendeltåget från Göteborg C som så klart stannar precis framför krogen. Och med ljusshow i taket och Vilan kärleksfullt levererande pärlor som "It Must Have Been The Roses", "I Know You Rider" och "Mission In The Rain" kände vi hur San Francisco kröp lite närmare längs rälsen. Filmklipp och foton från Norsesundskvällen hittar ni på Vanjas YouTubesida resp. Picasaalbum ... på återväxt och sånt i bluesvärlden Jag traskar ofta Haga Nygata fram. Klart skönare på sommaren - en årstid då trottoarerna dessutom befolkas av en brokig skara gatumusikanter. I somras lade jag två gånger märke till att en extra stor klunga lyssnare omringat musikerna. Båda gångerna visade de sig vara Arvid Nero och Simon Söfelde (ni minns väl Neros Bluesband?) med kumpaner. Suverän blues från unga musiker. Jag saknar Neros. Vi vill alla ha en blandning av åldrar i vår musikvärld: självklart på scen men även framför scen. Men det är lätt att säga tulipanaros, svårare att göra en. Själv är jag övertygad om att den enda möjligheten att attrahera en ung publik är att presentera unga musiker på scen. Det har väl varit si och så med det under de gångna åren, men blickar man tillbaka på 2009 verkar det i alla fall gå i rätt riktning. Exempelvis har Göteborgs Bluesförening bokat Blue Struck ett par gånger och Bluesplotation och Skybenders en gång vardera. Dessutom band med de glimrande gitarristerna Martin Abrahamsson och Richard Tehler: två unga musiker även om de oftast omger sig med ett klart äldre garde. Plus två färska glädjeämnen: Erja Lyytinen igår kväll i ett arrangemang av GBF på Musikens Hus. En ung musiker som t.o.m. framför eget material. Full pott. Dessutom kvinna - det är fortfarande glest med tjejer på bluesscenen. Och på den kommande Trettonhelgsbluesen (5/1) har GBF dessutom bokat in Daniel Norgren. En ung kraftfull sångare/gitarrist som jag fått hur många lysande rapporter som helst om från årets festival i Åmål. Vågar man drömma? Med en UNG publik som flockas till spelningar med UNGA bluesmusiker kanske man till slut kan hoppas på uppmärksamhet från de UNGA journalister som dominerar musikdepartementen i press/TV/radio. UNGA journalister hänger förstås på - och skriver om - de scener där andra UNGA samlas. Så att om...