[2009-11-26] ... på den gångna musikveckan Svenska Kvartetten @ Jazzå 25/11 Johans onsdagar erbjuder alltid något extra. Alltså består Svenska Kvartetten av fem musiker. Helt logiskt. Johan Johansson och Matti Ollikainen klaviatur, Peter Janson bas, Lars ”Lade” Källfelt trummor, Finn Björnulfsson percussion. Det blev - såklart - ännu en magisk onsdagskväll: frenetisk fusionjazz varvad med utsökt vemodig pianolyrik. De utlovade jullåtarna. Matti som (mot slutet av kvällen, efterlängtat) sjunger hjärtskärande blues på svenska - men också Anita Lindblomschlagern "Kring de små husen". Och "Goodnight Irene" - ljuvligt sentimental - även den med svensk text. Det blev en underbar lång instrumental version av Dylans "Don't Think Twice, It's All Right". Helt virtuos. En suggestiv "Night In Tunisia". Och visst stack både Joe Zawinul OCH Franz Liszt fram sina huvuden igen i Johans spel? Och jo då, ni som undrar: det blev faktiskt en (oavgjord) boogiewoogieduell mellan Johan och Matti. I totalt racertempo. What a night: The Magnificient 5 put the JAZZ back in JAZZÅ! Båda bilderna från Göteborg Blues Party, tagna av Vanja ... på tre avlyssnade gitarrister Jag stack in huvudet på Jazzås bluesjam i lördags: Definitivt en lyckad session i mina öron. Positivt dessutom att det dyker upp så många (för mig i alla fall) nya ansikten - både som jammare och som publik. En helt ny bekantskap var Erik Brodén: gitarrist och sångare hitrest ända från Delsbo. Nu var han inte i Göteborg bara för att jamma på Jazzå: han var dessutom bokad att lira förband till Sky High på MM på kvällen. Men ändå. Erik demonstrerade inte bara sin läckra svarta westernskjorta (ni trodde väl jag skulle skriva gitarr, va?) utan också sitt blå elgitarrspel: fräckt och intensivt. Lär vara riktig fena på akustisk gitarr, sägs det. Tidigare medlem i Perssons Pack och nuvarande medlem i Hank Lennart & The Sentimental Cowboys. Det kallar jag bandnamn! Bilden lånad från Eriks MySpacesida Jag kollade läget på KoM också den kvällen. Covergig med Fem i Knipa - och jag fick en bra illustration av hur mycket man vinner när man gör sig besväret att sätta formen, stuket och detaljerna på en välkänd låt. Inte bara harva runt med förenklade ackord enligt coverbibel 1A. Illustrationen? Ett klart imponerande gitarrspel med sann Stonesfeeling från Mikael Rytky i klassiker som "Sympathy For The Devil" och "You Can't Always Get What You Want". Mikael hör vi ibland på jamscenen, var dessutom medlem i gruppen The Great Conspiracy. Kan den mycket subjektive redaktör'n få önska mera Rytky på stans scener? Och medan jag håller på dessutom mera Filip Rådberg, mera Svante Adermark och mera Kalle Ruuth! Tack Tomten! Foto Vanja från ett JazzåJam. Jag måste erkänna att jag aldrig fallit för Wentus Blues Band (f'låt, jag hör ilskna protester) men det innebär inte att jag klassar ner blues från vårt östra grannland. Jo' Buddy exempelvis tycker jag var en av höjdpunkterna på Bluespartyt härom året. Och av en slump fick jag härom dagen höra ett spår med den finska gruppen Doobie Twisters, kompande Big Woody Garrett. Låten heter "Tears Make My Eyes Go Blind" och ligger på plattan "Mr. Boogie Woogie Nighthawk" från 1992. Gitarristen heter antagligen Jarmo Rissanen eller Jyrki Lariniemi, men de här gubbarna kan jag inte. Däremot vet jag att gitarrspelet - ja, hela låten - är i redaktörn's smak. Kanske i er också? Klicka & lyssna!