Club
Guitarland @ Kom 28/11 Rolf
Jardemarks informella 'klubb' för jazz på
gitarr har sedan länge varit små oaser i mitt musiklyssnande.
Först torsdagskvällar, numera lördagseftermiddagar,
alltid var fjärde vecka på KoM. Ingen kioskvältare
publikt, men den höga kvaliteten på musiken kombinerad
med Rolfs vitsiga tugg mellan låtarna och den alltid lika
familjära stämningen har ofta gjort Club Guitarland
till ett måste för mig.
Per
Hovensjö (här passar klyschan 'känd
från TV' bra in) var den här kvällens huvudgäst
beväpnad med en vinröd Gibson 335. Rolf höll
hårt i sin älskade Benedetto (se bild). Och klingorna
korsades i nummer som Jobims "Wave", Chick Coreas
vackra "500 Miles High" och "Someday My Prince
Will Come".
Alldeles underbart njutbart - som alltid. Och man vet att man
är bland jazzmusiker när man hör replikskiftet
"Ska vi köra en blues?", "Jadå, Grant
Greens "Blues For Willarene!", "Visst, vi tar
den väl i Dess (Db)?" |
|
Sebastian
Hegedüs
blev gäst nummer två. [Bilden lånad från
Sebastians MySpace, hoppas det är OK Sebastian?] En ung
gitarrist som jag tidigare hört med ambitiösa Trio
Pigalle, lirandes fräck fusion och vad deras MySpace-rubrik
kallar 'Rock / Nu-Jazz'. I vissa passager har Sebastian t.o.m.
låtit som om han snöat in på Jerry Garcia
i Grateful Dead. Men ikväll blev det en annan bag: ett
vackert och samtidigt intensivt spel på tre jazzstandards
i duo med Rolf. "All The Things You Are", "Stella
By Starlight" och "Green Dolphin Street", tre
pärlor ur jazzrepertoaren. Och med en sådan musikalisk
bredd vågar jag spå en glimrande framtid. Jodå,
Sebastian spelade på den läckra Gibson SG han har
på bilden - kanske inte den vanligaste Gibsonmodellen
för jazz, men den lät BRA!
Ulf
Sarner slutligen
blev kvällens jazzvokalist. Inte så vanligt på
dessa kvällar. En säker sångare: Lite Sinatra
i "Fly Me To The Moon", lite bluesigare i "Route
66" där Rolf & Per turades om att sola och spela
walking bass.
Vilket
leder till en fotnot - och en övergång: Jag har
hört frekventa bluesjammare på Jazzå sucka
och skoja om "veckans Route 66" som ett symptom
på att bluesrepertoaren behöver fräschas upp.
(Jag erkänner, snälla goa konstapeln, jag har spelat
den själv!) Men även denna magiska jazzlördag
dök denna slitstarka låt upp - och vad tror ni
hände kvällen innan på gemütliche Tyrolen
på Liseberg?
YaYaMen
@ Tyrolen Liseberg 27/11
Jag
var inte på Tyrolen för musikens skull: den mässings-ompa-ompa
jag tidigare drabbats av där skulle kunna skrämma
hästar i sken. Nej, jag var där för att träffa
folk över en bit mat. Men döm om min glädje
när det visade sig att det var YaYaMen
som skulle förgylla min stund med bratwursten.
Öppningslåten blev en jullåt (önskning
från The Management kan tänkas), men när den
var överstökad radade man upp "Route 66"
(se ovan!) med grymt sväng och bluesig gitarr från
Mille, "Norwegian Wood", Tom Pettys läckra
"Free Falling", "I'm On Fire", "The
Lady Is A Tramp", "Brown Eyed Girl" och "Yellow
Moon". Spräcklig repertoar, men stuket gjorde att
det kändes mer sammanhållet än vad det låter
här. Lirat och sjunget (bara SÅ snygga harmonier)
på klart hög nivå och med ett gung och ett
sväng som många (i sina egna ögon häftigare)
band måste avundas dem. Full poäng, och känner
ni för korv & pilsner på Liseberg så
försök tajma in det med YaYaMen! Med eller utan
"Route 66". Foto © YaYaMen |