[2009-12-30] ... på en historisk releasespelning Road Dust @ KoM 19/12 Thomas Carlsson sång/munspel, Åke Björnstad gitarr, Tony Borg gitarr, Alvar Tehler piano, P-O Hesselbom trummor samt den 'inlånade' och mycket imponerande Christina Gustafsson (hörd bl.a. i Rag Bag) på bas. Gitarristerna är Tony ovan, Åke nedan (under Thomas), Tony allra nederst. Samtliga bilder tagna av Vanja. Ett 30-årsjubileum OCH ett releaseparty samtidigt, det är inte vardagsmat precis. Så trots att Svenne Z är på Musikens Hus är inte valet så svårt. Och historiens vingslag hörs mycket tydligt ikväll på KoM, även när Tony Borg med ett förflutet i hårdrockarna Alien ställer stärkaren på 11. P-O Hesselbom - även en flitig trumslagare - har alltså givit ut ytterligare en retrospektiv bluesCD. För två år sedan kom en ambitiös samling med material ur bandet Forever Blues historia. Och nu har turen kommit till den snäppet äldre gruppen Road Dust. En lika välgjord samling den, och glädjande nog står nästan samtliga originalmusiker på scen ikväll. Och även om basisten Jan Jansson har avböjt att spela p.g.a. ringrost så lyser hans leenden i publiken. Musikerna har valt att spela plattans låtlista rätt igenom från början till slut om än med vissa tillägg. Och eftersom Åke var bandets förste gitarrist och alltså är med på de tidigare inspelningarna så spelar han i första set och Tony i andra. "Key To The Highway" rullar igång med Alvar på påfallande inspirerat piano och Tomas på kraftfull sång. Det är bara att konstatera: Han har en röst att dö för, den karl'n. Dessutom lirar han faktiskt munspel ikväll. Inte så vanligt numera, men i Road Dust var hans munspel en fast ingrediens. Nästa nummer, "I Can't Quit You Baby", ger oss flott gitarr från Åke och ett mäktigt avslutande crescendo från P-O. Och Christinas superstabila basspel stöder hela tiden perfekt. Fräckt och samtidigt smakfullt gitarrspel från Åke (som är i praktslag ikväll!) i "Oh Pretty Woman" och "Stormy Monday", lika grannt pianospel från Alvar i "I'm In Love (With You)" och "My Younger Days". Och så sista låt före paus, och Al The PianoMan går loss totalt i "Every Day I Have The Blues". Hmmm, kanske en ishink till fingertopparna? Andra akten: tjockt med folk vid det här laget, Fredrik Krögare har prytt sig med en Khadaffi-mössa och Tony Borg har pluggat i sin Stratocaster. Första låten ut blir Fleetwood Mac-klassikern "Stop Messing 'Round", och från och med nu blir Road Dust ett klart tyngre och mera gitarrbaserat band. Tony är spelsugen och enormt 'på' och satsar hårt, i "Blues till X" radar han upp solo på solo och kontrasten mot Åkes spelstil är tydlig. Åkes rena ton, blåa fraser och luftiga spel ger redaktör'n klart mera blueskänsla än vad Tonys fingerfärdiga "Gary Moore-manér" gör. Men publiken är ändå alltid facit och den stortrivs och jublar. Så släpper Tony tvärt gaspedalen och spelar melankolisk nyanserad Peter Green-gitarr i långsamma "Sent en natt". Kanske kvällens bästa nummer och jag inser att Tony är något av en kameleont. Gaspedalen gör comeback på allmän begäran, "Ramblin' On My Mind" ("F Sharp"! Tonartshöjning!) spelas med massivt tryck från alla händer och fötter och hårt jobbande P-O börjar se rent livsfarlig ut bakom trummorna. Och när också Åke jackar i sin gitarr och Road Dust blir dubbelpipigt så börjar vi snacka tunggung. "Dust My Blues" som nog är tänkt som sista låt utmynnar i en veritabel gitarrorgie och följs snart av hysteriskt inapplåderade "Kansas City" och "Sweet Home Chicago" i muskulösa versioner. Applåderna är nästan lika höga som stärkarna och publikens lycka är total. Total utlevelse från bandet dessutom: blod & svett men inga tårar. En releasespelning med dunder och brak alltså, en releasespelning att minnas av flera skäl. Ett bra skäl är att spelningen firade utgivningen av (vad jag vet) den enda CD med bluesmusiker från Göteborg som givits ut under 2009. Rätta mig om jag har fel. Hallå! Vi talar alltså om en CD med material inspelat från september 1979 till juli 1981. Med tanke på hur vital den göteborgska bluesscenen ändå är känner jag både undran och vemod inför detta faktum. Men jag applåderar följaktligen P-O Hesselbom desto varmare. Nästa projekt P-O? Count me in! /Christer Fridhammar