[2010-02-02] ... på den gångna musikveckan Johan Johanssons Partyjazzband @ Jazzå 27/1 Johan Johansson klaviatur, Harry Banks sång/gitarr, Bengt Blomgren gitarr, Stefan Bellnäs bas, David Sundby trummor Det var tänkt som en kväll i countryns tecken, men när Kent Norberg fick förhinder och Harry Banks ställde upp med kort varsel blev det mera Brownsville än Nashville. Ja, i flera låtar kunde man uppleva en lång resa: från Brownsville via Macon GA till San Francisco tillbaka till Brownsville. Det vill säga från straight tolvtakters blues via kokande Allman Brothers-gung till gränslöst flum à la psychedelic California - och så tillbaka till bluesen. Typiskt för en onsdag med Johan! "CC Rider", "I'd Rather Drink Muddy Water", "Going To Brownsville", "Little Red Rooster" (Bengan & Johan fick feeling, hela Jazzå gungade, även de mest blaserade i publiken stack nyfiket fram huvudena och diggade), "Thirty Days" (Chuckens låt, men den lät faktiskt lite country, särskilt när Bengan rullade på i solot). Willie Dixons "I Am The Blues" blev till en oändlig(t) skön rytmorgie med solo från alla händer och fötter. Och så finalen med först en själfylld "The Dark End of the Street" (Muscle Shoals soul med ett oj så vackert slidesolo från Bengan) och sedan lite New Orleans R'n'R. En kväll i jammets tecken, ett sådant jam där alla lyssnar på varann. Ett ögonkast mellan Johan och Bellnäs och musiken bromsade upp, accelererade, svängde åt väst eller öst. Makalösa musiker. Skoj att se och höra Harry igen. För ett antal år sedan var man bortskämd med att då och då få höra de formidabla Harry Banks Buzzers: specialister på suggestiv, primitiv och medryckande rootsblues. Harry är en förnämlig bluesman med mängder av pondus i röst och gitarrspel. Banks & Blomgren: De här gubbarna hade platsat i Macon Georgia! Liksom de andra tre så klart. Johan rules! [Foto från Nef: Stefan Altvall] Linda Skoog @ Café Hängmattan, Musikens Hus 28/1 Linda Skoog sång/gitarr, David Ståhl gitarr, Arne Murby klaviatur, Hasse Westling bas, Chris Montgomery trummor En spelning jag prickade in långt i förväg. Lindas röst har jag njutit av i countryrockgruppen "The Lucky Ones" (med Jenny Lundin, Pilen, Gian, Abbe och Mille) och i "A Tribute To Monica Zetterlund" - men det var bra länge sedan! Nu gällde det debutspelning med eget material och handplockade musiker. Spåren på MySpace visade upp ambitiösa sånger men i oväntat bleka inspelningar (gjorda med andra musiker än dessa vad jag förstår). Men jag kunde vara lugn! Det började lite försiktigt och prydligt med "Born Again" och "Little Bird" ("vad är det de tjattrar om egentligen?") och "The Last Day In Life" ("vad skulle DU göra om du hade en dag kvar att leva?"). Men i höjd med "Supper In Bed" som skåpade ut MySpaceversionen totalt kändes det som om det kollektiva självförtroendet raskt ökade. Davids funkiga jazzgitarr blänkte till i "Sister..." om systerskap i olika former. Och "Detox From Love" svängde hejdlöst: bandet var klart cooking, alla log belåtet mot varann - och det var nästan läge för foten på monitorn! Avslutning med stämningsfull ballad: Linda ensam med David på gitarr. Och så blev det välförtjänt blombukett! Jag kan inte etikettera musiken: inte var det country och inte heller ren jazz. Hjälp! Kanske singer/songwriter slash poprock? Påfallande vacker röst, kraftfull när det var läge. Skickliga musiker så klart, några av stan's finaste. En debutspelning på drygt en timma gav inte något större utrymme för soloprestationer, men vänta bara! Med några gigs till i ryggen och en repertoar på ett par set, ja då hade det här suttit fint en söndagskväll i vår på en favoritkrog nära dej. Och sedan... [Foto: promofoto] LeRoots @ KoM 30/1 Maja Lindgren sång, Anders Rosén gitarrer, Jörgen Berg dobro, lapsteel, banjo, Lars Weiefors bas, Peter Schakonat trummor Missade dem på Villa Belparc så det här var min första chans att se dem i mina trakter. Lovande sättning med dobro, lapsteel och banjo. Lovande country- och bluegrassdoftande spår på MySpace. Mycket lovande! Vi kom lagom till andra set: glädjande mycket folk på KoM - men ovanligt många pratglada. Och det blev tyvärr ett problem: visst hann LeRoots lira en del country, men det mjuka och detaljerade finlir de jobbade med kom allt mera i kläm, dränkt i ett ökande publiksorl. Vilket bandet anpassade sig till (hörde jag efteråt) och plockade bort en del nya egna låtar och en lugn version av "Willin'". Däremot fick vi CCRs "Fortunate Son", Tom Pettys "Free Falling" och Midnight Oils "Beds Are Burning". Plus en överraskande avslutning med AC/DCs "Highway To Hell". Publikjubel!! Det är ju så här det är att lira på krogen. Är publiken på partajhumör går det inte att lira för mycket ur Jerry Douglas-bagen (även om LeRoots verkligen försökte). Självklart. Men någonstans känner jag att jag fortfarande inte hört LeRoots, inte på riktigt. Jag betvivlar att den här lördagen gjorde dem rättvisa. Maja har en superb countryröst, bandet (den här kvällen med en närmast akustisk sättning) har att döma av referenserna på MySpacesidan ('Bluegrass • Roots • Swamp • Country' och namn som Emmylou Harris, Dixie Chicks och Little Feat) mängder av ambitioner de inte fick utrymme till att förverkliga. Plus att det Anders Rosén-original jag fick höra, "Springtime Haze", var glimrande - mera sånt! Det går fler tåg. Gumbo @ Jazzå 31/1 Mikael Westman sång/gitarr, Per-Johan Altin klaviatur, Henrik Bengtsson bas, Michael Edlund trummor, Andreas Gidlund sax, Stefan Sandberg (vik) sax Tioårsjubileum, wow! Tiden går. Gumbo har åldrats med behag, tycker de ser yngre ut än någonsin! Och party blev det: när bandet svängde hårt på "Dancin' Shoes" och "Go To The Mardi Gras" blev Jazzå som förvandlat till Club Tipitina fastän snöflingorna föll kallt och blött utanför fönstret. Gumbo-effekten! Jag ska inte vara långrandig: vi VET alla hur bra dessa gubbar är. Bara några fotnötter: Earl Kings "Let's Make A Better World" satt gott med ett saxsolo från Stefan, så gjorde också "Mess Around" med dess mäktiga unisona saxdriv. "I Don't Wanna Grow Up" dekorerade Andreas (numera stockholmare, här på efterlängtad visit) med mastig barytonsax. PJ bjöd på racerpiano på "Beat Of My Heart" - och publiken på 'soulclap'. Andreas levererade ett fenomenalt tenorsaxsolo på "Mardi Gras". Och allra sista låten, "Everyday Sensation", pyntades av synkroniserade saxriff men framför allt av Mickes högoktaniga soulröst. Jag älskar när han drar sig åt soulhållet. Snyggt med senaste cd-omslaget som backdrop på scen. Snygg bild. Och dessutom snygg LJUDbild - det är man alltid glad över! Di är proffsiga di där Gumbo!