[2010-02-16]
... på två kvällar arrangerade av Göteborgs Bluesförening

Dennis Greaves (foto Vanja)		 Steel 'n Blues och Nine Below Zero @ Musikens Hus 6/2

Nine Below Zero: Dennis Greaves gitarr/sång, Mark Feltham munspel, Gerry McAvoy bas, Brendan O'Neill trummor

Som har lirat tillsammans i typ 25 år, även om Mark haft en paus och giggat med andra band. Bluesig pubrock är väl etiketten - ibland straight blues av den röjigare varianten, kanske färgad av att 3/4 av bandet länge spelade med den irländske slidegitarristen och bluesrockaren Rory Gallagher.

"You Can't Please All The People All The Time" sjunger de själva - och jag känner mig utpekad. För trots all rutin (jodå, allt sitter som en smäck) så griper NBZ inte mej. De sjunger dessutom "Don't Point Your Finger At The Guitar Man" men det tänker jag göra: klart han är skicklig, men när bandet lirar blues blir han snabbt skränig och vräkig. Bäst tycker jag att NBZ låter när de kör nån slags mix av 60-talspop och Clash med sång från de tre frontfigurerna. DET var fräckt! Nä, förlåt, jag njöt mera av förbandet: Steel 'n Blues.

Fr.v. Mats, Petra och Olle (foto Vanja)
Steel 'n Blues: Petra Odenman sång, Janne Jonsson pedal steel, Olle Bridal gitarr (Stratocaster), Mats "Marshall" Karlsson gitarr (Les Paul), Marcus Sigvardsson bas och Jens Ericson trummor.

Ett av vår bluesscens intressantaste band, värda betydligt mer uppmärksamhet än vad de hittills fått (OK, de har spelat på Åmål's Blues Fest, Nisse Lönnsjö diggar dem). Skoj alltså att GBF bokar dem! Ett band med enastående musiker som arrangerar och spelar repertoaren på ett personligt sätt. Och som frontas av en talangfylld sångerska med hur mycket potential som helst.

"Jazzy blues with western swing and country influences", så beskriver de sig själva på MySpacesidan. Den här kvällen vill jag nog addera 'rock' till influenserna. Flera låtar lät tuffare än sist, och "Mean Woman" (?) med steelintro, tung bas och call-and-response mellan Olles och Mats vassa gitarrer tangerade bluesrock. Och Jannes pedal steel blev rent aggressiv i klassikern "Made Your Move Too Soon".

Steel 'n Blues blandar och ger: "Barefootin" i högt tempo med chickenpickin' på pedal steel (!). En långsam transparant blues utan bas & trummor där Janne axlar rollen som slidegitarrist - åter på pedalsteel. Mera blues: Ett coolt jazzigt nummer med Mats raffinerade solospel. "Stormy Monday" - tung, tung - med flott intro och lika flott solo från Olle. Swinging "Two-Timing Lover" där Mats utforskar jazzskalor och Janne följer upp med ett spel många långa mil från Nashville. En halsbrytande "Mojo" med Mats countrypicking och Olles racerblues (jodå, man kan svaja lite med en gitarrhals). Och så SRVs "Pride and Joy" där Olle är på sin mammas gata.

Och över alltihopa lyser förstås Petras röst: klar, kraftfull, fylld av energi och glädje. Inte så jazzigt rökig eller countrytwangig just ikväll - det blev inte den bagen på MH:s stora scen. Men när det passar in: oj vilken palett av färger och klanger den kvinnan har att välja från. Tro mig, vi har bara sett och hört början. (Lite Patsy Cline?)
Pilgrim @ Musikens Hus (Café Hängmattan) 10/2
Karin Forsman sång, Peter Gran sång, gitarr, mandolin, banjo, Marcus Svensson sång, gitarrer, dobro, Mikael Fahleryd kontrabas, sång

"Sorgliga låtar i glatt tempo", det är Pilgrim det, sa' Karin. Så kan det vara men jag blev mest glad! Det blir jag lätt av Pilgrim.

Inte så olikt Jazzåspelningen jag skrev så ordrikt om, så jag tar det kortfattat. Grymt bra var det, "Farther Along" och "Helplessly Hoping" blev rent gudomliga, liksom min favorit "Sailing". Och "She's More To Be Pitied" av Stanley Bros: en sorglig låt i sorgligt tempo (sa' Peter) men ändå. Glimrade lät den i alla fall!

Vad mera? En ny låt kallad "Some Day" (tror jag), med Peter som författare och med sagde P i högform på banjon. Och "Turn The Cards Slowly" dekorerad av inte bara solon från gitarr & plåtgitarr utan också av Karins fipplande med - en kortlek. Jepp, en komplett Pilgrimkväll av bästa märke.

Likt Cato d.ä. (tjatandes om Kartago) måste jag dock alltid avsluta mina anföranden (i mitt fall om Pilgrim) med att "jag saknar Marias röst". Den 27 mars kommer man faktiskt att kunna höra den i Pilgrim såväl på Dirty Records som i Frölunda Kulturhus. Vilket gör mig glad: The Forsman Sisters är - trots deras individuella talanger - ett typexempel på uttrycket "helheten är större än summan av delarna".  (Foto: bandets eget)