[2010-03-14] ... på de gångna musikveckorna Blues Deluxe @ 'Klubb Roxy', Jazzhuset 26/2 Simon Lindekrantz sång/gitarr, Olle Schelander gitarr, Janne Jonsson pedal steel, Pontus Henriksson klaviatur, Conny Sävmo bas, Martin Kohlus trummor Bluestone bokade på Jazzhuset - men samtliga av bandets gitarrister har förhinder. Ingen drömsits precis, men hos Simon vilar inga ledsamheter. Ett par telefonsamtal, ett möte - och Blues Deluxe är fött. Olle (Remedies), Janne (Steel'n Blues) och Pontus (Flared) radar upp sig bredvid Simon och ett fräscht sydstatsgungande band rullar igång. Och det blir så klart blues: "Cold Cold Feeling" med Pontus kluckande Nord och Olles kallt blå reverbgitarr, "We'll Play The Blues For You", "Tore Down", "One Way Out" och "Big Boss Man". Det blir sanslös swing från fenomenale Janne på pedal steel. Det blir så klart nån Los Lobos. Och det blir genomgående ett gott svettigt sydstatsgung - som det dessutom går bra att dansa till (begriper t.o.m. jag, mannen med två vänsterfötter). Simon tar fram den STORA rösten, Janne sina blåaste bluesigaste Sho-Bud-lix, Olle jobbar konsekvent med kompet men bränner ändå av flera glimrande solon (vi hör alltför sällan Olle på våra scener!), Pontus dompterar sitt keyboard (hur många & långa fingrar har karlen?) och axeln Conny/Martin har som vanligt järnkoll. Det finns gott hopp om fler gig framöver med Blues Deluxe - den här konstellationen fungerade alldeles för bra för att lägga ned! Håll ögonen på GigKalendern! (Foto ovan Tom Friend) Richard Tehler Trio och CODE:BLUE @ Feskekôrka 3/3 Richard Tehler Trio: Richard Tehler sång/gitarr, Gian Kündig bas, Chris Montgomery trummor CODE:BLUE: Per Andersson sång, gitarr, Thomas I. sång, bas, Mats Johansson trummor + gäster (bl.a. Måns Töpel gitarr och Ola Hammarsten munspel) Jag fick följande mail i höstas från The Red House Blues Club: "Jag [Ove Källström] och bluesgitarristen Måns Töpel tröttnade på att det sällan spelas liveblues i Göteborg av den sort som vi gillar, så vi startade denna club nu i somras. RHBC [The Red House Blues Club] har ambitionen att leverera improvisations-, och gitarrbaserad Dallas Texas Blues med solo som fokus. Starka influenser är Stevie Ray Vaughan, Hendrix och Joe Bonamassa." Ambitiöst så det förslår och jag blir SÅ glad när folk tar tag i saker och skapar sin egen scen i stället för att gnälla. Men jag blev tveksam när jag läste att scenen var Feskekôrka. Som bluesscen? Nu har jag alltså varit där - och jag kan glatt rapportera att det fungerar! Överraskande bra ljud framför scenen. Och hög mysfaktor: tända ljus bland isen i diskarna, cool! Massor av publik, både vid scenen och uppe på 'balkongserveringen'. CODE:BLUE (med gäster) öppnar med Dylans "Gotta Serve Somebody", bluesar till det än mera med "All Your Love". Basisten byter av Per vid sångmicken, det blir "Back Door Man" i Doors klassiska tappning. En slowblues, en SRV, en ZZ Top, Stones, CCR. Ett proffsigt och solitt band med en klart varierad repertoar. Extra bonus: mycket snyggt munspel från Ola. (Code:Blue gick upp på scenen igen efter Richards trioset, men det hann jag inte följa). Richard Tehler Trio gör därefter sitt debutgig, och det med den äran. Det står en bastant svart Marshall bakom Richard ikväll - nu är det på riktigt. Först ut är "Manic Depression": tung arrangerad rytm och slingrande ormtjusarskalor på Stratocastern. Därefter "Blues (Won't Let Me Be)": ett nummer vi hört Thomas Carlsson sjunga med Richards gitarrspel bakom sig: nu är det Richard som fixar såväl sång som gitarr. "Spanish Castle Magic" med arrangerade break och ändå ett stort improvisatoriskt flyt. "Who's Been Talking": mera blues, svalare, vackrare, kanske åt Peter Greenhållet. Det är tre lysande musiker på scen, det vet vi sedan gammalt. Men mitt i de instrumentala extravaganserna imponeras jag av Richards sång, särskilt i de något glesare låtarna. Robert Johnson gjorde sin vandring ned till korsvägen för att lära sig spela - har Richard månne hittat en sådan gatukorsning för sin sång? Doyle Bramhall II:s "Problem Child", kantig och tuff med tempobyten. Superbt gitarrspel, och klar Creamvarning på bandet. En snabb egen låt om längtan ger mersmak (Creamstuk igen). Och så "Double Trouble" med klockren sång, följsamt komp och ett vackert gitarrsolo med violinton - så vackert att Vanja får en tår i ögat. En kraftfull "Crossroads": Chris & Gian piskar på unisont. Perfekt triorock med läckert solo. Till slut "Fire" som bjuder på såväl vräk som dynamik med Richards wahwahpedal i fronten. Trots pyrotekniken hänger det ihop så tajt, så tajt. Jo, det blev ett par tre Hendrixlåtar, men gruppen låter ändå mera Cream (tjat, tjat) i mina öron. Bättre betyg har jag inte. En fullträff för såväl band som arrangör: jag bugar djupt för musikerna & herrarna i det röda huset och önskar dem ett varmt lycka till. (Foto: Vanja Fridhammar).     [RHBC klipp på YouTube]  • Åsså två tankar till Sam Vesterberg och Tore Sundström @ KoM 5/3 Sam Vesterberg sång/gitarr, Tore Sundström dikter, Jimmy Olsson bas, Gunnar Frick klaviatur/gitarr Hade Sam Vesterberg varit amerikan (i stället för en veteran från Nynningen) hade han antagligen kallats för "The Voice". En röst som ljudande malm: det är inte överraskande att hans två förebilder är urstarka sångare som Muddy Waters och Einar Ekberg. När Sam tar i från tårna tar han tack och lov ett steg tillbaka, annars hade mikrofonen upplöst sig i sina beståndsdelar. När han dessutom har den goda smaken att skriva och sjunga pärlor som "Sent men inte försent", "Väg 45", "Älskade Cowboy" och "Gula lågan" (alla på Sams album "Väg 45") är det min tur att få tårar i ögonen. Sam Vesterberg når långt in i lyssnarens själ - så är det bara. En rese i många avseenden. Tore Sundström är en perfekt parhäst, med korthuggna svärtade dikter som ofta ger ögonblicksbilder från hans norrländska ungdom. Jimmy och Gunnar är lyhörda musikanter som förstärker sångens och diktens stämningar. En kväll som dröjer sig kvar riktigt länge inombords. (Foto på Sam © artisten) Alexander Durefelt @ No. 1 Guitarshop 6/3 Alexander Durefelt sång/gitarr, Gunnar Frick klaviatur/pedal steel/dragspel Det har på sistone dykt upp två sympatiska små musikscener i stan, båda som bihang till affärer för musikentusiaster. Dels skivaffären Dirty Records på Andra Långgatan 4A, dels No. 1 Guitarshop på Johannebergsgatan 14. Dagen efter Sam Vesterbergs gig på KoM sticker vi in huvudena i gitarraffären för att kolla in Alexander. En begåvad sångare och låtskrivare som vi är nyfikna på. Och vem sitter där vid hans sida, iförd Kinks-T-Shirt och beväpnad med keyboard, pedal steel och dragspel, om inte den evige Gunnar Frick? Vi känner oss som stalkers. Alexanders färska platta "Hearts On Repair" är en liten juvel - starka sånger i en (välj: klassisk / tidlös / retro) amerikansk singer/songwritertradition. Välskrivna sånger som förstås fungerar perfekt även här i gitarrbutiken, endast dekorerade av Alexanders akustiska gitarr och Gunnars 'weapon of choice'. Framförda på ett påfallande chosefritt och sympatiskt vis. En gemytlig spelning - snacka om närhet. Det är ofta musik av hög kvalitet i den här affären - ta en paus i promenaden och stick in huvudena ni också!