[2010-06-18] Inte lätt att få med alla flygarna på samma bild, men till slut funkar det! Foto Vanja ... på High Kite Flyers @ Dirty Records/Café Santo Domingo 17/6 Erik Masao Olsson sång/akustisk gitarr/Fender Rhodes, Johan Kronquist sång/akustisk gitarr, Henrik Westerberg Fender Stratocaster, Mark Crawford lapsteel/elgitarr, Axel Broman bas, Petter Cederlund trummor Absolut debutspelning för drakflygarna, även om trion Erik, Johan & Henrik tidigare spelade ihop som Broken Records. Lite försiktigt och trevande i starten, men snart hittar man gynnsam termik. Eriks & Henriks "Looking For The Dead" låter faktiskt lite Grateful Dead: folksy & soul light. Fint kryddad med Rhodes, lapsteel och ständigt smakfulla sångharmonier. Harmony vocals är över huvud taget ett kännetecken för drakflygarna: från Byrds till (åtminstone nästan) Beach Boys. Och allt material är bandets eget. Imponerande, för det är en rad starka och varierade låtar. Erik, Johan och Henrik skriver alla tre, och vem vet vad de nya kollegorna kommer att bidra med? Kvällens favve No. 1: "Only Two". Allvarliga rader om en familj i sönderfall: stark melodi, klingande gitarrarpeggion, sugande lapsteel. Ett dynamiskt arrangemang med fina små detaljer. Kvällens favve No. 2: "Klaudia". "She wore high heel shoes / I had some cash". Ajajaj, kan det gå väl? Långsam men beslutsam country: Erik pyntar med ljuv överstämma medan Petter håller rytmen i ett järngrepp, bistert leende över STAX-tröjan. Säkrare och säkrare för varje låt: De tre sista är rent självsvängande och Axel dansar och ler. Ett souligt nummer med Mark spelande mustiga blueslicks på sin Les Paul Jr; "The Silver Plate" ("Silver Tape" viskar Mark) som ligger på Dusty Records eminenta samlingsCD "Rockin' At The Barn, Vol. 5"; och slutlåten "Desperado" som hade platsat hos de kaliforniska örnarna. Med tanke på hur bra debutgigget låter så kan nog drakarna nå upp till örnarna. Ge dem lite tid, långa snören och en bra termik och de kommer att förbluffa oss alla. Fotnot. Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen: Dirty Records/Café Santo Domingo har på kort tid blivit en institution på musikscenen. Ett trivsamt häng för musikentusiaster, och som inte blivit sämre av att kafferepertoaren utökats med folkölet Brandmästare Andréns Törstsläckare. Från Dugges så klart. Jo då, det är FOLKÖL som står på bordet på bilden ovan! Om vän av ordning undrade. [2010-06-16] ... på Wolfblues @ Jazzå 13/6 Wolfgang Bünz sång/akustisk gitarr, Henrik 'Pilen' Pilquist Stratocaster, Johan Johansson klaviatur, Stefan Bellnäs bas, Stefan Sandberg tenorsax/flöjt och Tomas Olsson trummor. Det har varit bra tunt på sistone med liverapporter från Redaktör'n, men det beror uteslutande på att den s.k. sommaren har anlänt och nu rubbar Redaktör'ns cirklar med helgresor och (självklart välkomna) besök. Jazzås söndagar har gång på gång kommit i kläm men denna gång lyckades vi hinna dit i tid. Nej, inte riktigt i tid: när vi kom dit hördes "Light My Fire" fylla lokalen, stämningsfullt dekorerad av Stefans sax. Så girade låten tvärt till och växlade över i "Going Down". En typisk Wolfbluesmanöver. Pilens Strata ylade plötsligt tungt tungt och Beck hade nog nickat gillande. En rock'n'rollblues i "I'm Ready", en gles känslosamt sjungen "Fire And Rain". Paus. Men så är vargen tillbaka med "Talk To Your Daughter" och strax så radas de riktigt maffiga russinen i kakan upp: "I Don't Need No Doctor" med pulserande groove och läcker flöjt och slidegitarr. "Tobacco Road" i tung ödesmättad upplaga. Ekande gitarrsolo - och saxen går in och svarar fras för fras. Glimrande! Ray Charles "Hard Times" där Wolf tar fram den STORA soulrösten, Stefan sin vackraste sax och Johan alla sina pianofingrar. "I Ain't Superstitious" med flummigt keyboard (var är de projicerade flytande oljorna?) och Pilens rullande gitarrsolo med lätt Hendrix-touch. "Junior's Wailing": ett paradnummer för Wolfs älskade Steamhammer och för hans egna vargar så klart. Stora hjul rullar ostoppbara genom rummet... Och så en slowblues (aldrig fel på Jazzå): "Need Your Love So Bad" med smärtsam tenorsax, trumspel i filttofflor och ett snyftvackert gitarrsolo dränkt i reverb. Pang på rödbetan zurück med ett x-tranummer som i rasande takt (och jag menar det) avverkar ett osannolikt medley av "I'll Be Your Baby Tonight" > "Be-Bop-A-Lula" > "Going Down" > "Wo ist der Geiger" > "Blue Suede Shoes". Slut. Applådstorm och 100 grader i lokalen. "Wo ist der Geiger" är värd en fotnot. Jag saxar ur Google: "Wo ist der Geiger” (Where is the fiddler), a German version of “Kom van dat dak af” by the leading Dutch Rock`n`Roll band “Peter en zijn Rockets”. “Wo ist der Geiger” was originally recorded by “Oliver Twist and the Happy Twistlers” on the Electrola label. Wolfblues - denna sanslösa konstellation av musiker - är värda mycket mer än en fotnot. När jag satt där på Jazzå och fåfängt försökte svalka ned mig med en pils kändes det rent objektivt som om Polar Music Prize hade varit rimligt. Men OK, jag hade faktiskt tagit två öl. Jag säger bara en sak, Wolfgang: WUNDERBAUM!!!