[2010-11-04]
... på Tehler Blues Band @ Jazzå 31/10
Martin Bällgren sång, Richard Tehler gitarr, Al Tehler klaviatur, Michael Krönlein bas, Chris Montgomery trummor. Bilden nedan från ett Club MaSiw-arrangemang är lånad av bandet.

Första gången vi två kollar in sättningen med rytmsektionen Michael & Chris. Så vi är både nyfikna och förväntansfulla. Och vi är inte ensamma på Jazzå: bästa publiksiffran på länge förstår vi och lyssnarna känns dessutom ovanligt engagerade, även ute i hängbaren där vi sitter. Hemmalaget har match! Så känns det faktiskt i luften.

Det blir bra, MYCKET bra. Det tycker visst TBB också: det är påfallande många glada flabb i bandet.

Redaktör'ns blå hjärta slår x-tra för:
"If You Be My Baby" (från Fleetwood Mac: "Mr Wonderful): Just nu ÄR Richard Peter Green. I kvadrat. Gitarren blöder, grannt fingervibrato. Rytm som tunga hjärtslag och Chris spelar helt briljant.
"When My Blood Runs Cold" (Lucky Peterson): Skön låt inte helt olik "As The Years Go Passing By". Massa dynamik: gitarren glider mellan smärtsamt kvidande och kallt crescendo. Ett långt gitarrsolo som Richard utvecklar så snyggt vers efter vers. Långt, visst, men inte en bortslösad sekund.
"Every Day I Have The Blues": en standardlåt som verkligen INTE brukar höra till mina favoriter. Men ikväll svänger den, tro det eller ej. Tack Michael! Al formligen kastar sig över tangenterna och rökutveckling förväntas. Men nej. Martin & Richard kör call and response mot slutet: snygg final.
"Going Down" dundrar igång - en gammal favorit - och han Krönlein är helt grym. Så är Richard. Det här hade både Freddie King, Jeff Beck och Don Nix köpt! Det gör vi med. Riff som från en stångjärnshammare.
"Double Trouble": en riktig klassiker. Massor av dynamik igen, mycket fin sång, vackert gitarrsolo. Chris trycker på mer och mer för varje chorus, så gör Richard. Publikvrål, som om någon i laget gjort mål.
"Blues Of The Month Club" blir i min smak kvällens starkaste nummer vid sidan om "Double Trouble". Snygg melodi och ackordsföljd, smart text, låten signerad bl.a. mästaren Dan Penn. TBB gör den i Joe Louis Walkers blå version och gör den klockrent. Ett souligt stuk som jag tycker passar Martins röst allra bäst.
"Flip Flop and Fly" i racerbilstempo. Al lägger i 5:an och gasar - och Richard hänger snart på. Als pianofingrar blir yngre för varje dag. Den som blev det! Men TBB:s själ känns yngre än någonsin. Europa nästa!

... på Kim Wilson Blues All-Stars och trion Ollikainen - Fahleryd - Dafgård @ Nefertiti 28/10
KW Blues All-Stars: Kim Wilson sång/munspel, Billy Flynn gitarr, Barrelhouse Chuck piano, Larry Taylor bas, Richard Innes trummor.
Matti Ollikainen klaviatur, Mikael Fahleryd kontrabas, Stefan Dafgård sång/munspel.
Promobild t.v., Vanjas foto på Stefan t.h. taget en annan kväll.

Lovar att inte bli långrandig. Den här kvällen gav skäl för epitetet "alla var där", och tittade man sig runt såg det ut som en firmafest för Göteborgs bluesmusiker. Kim Wilson är alltid en given publikfavorit och är med all rätt mången munspelares stora idol, från T-Birds första album och framåt. Den här gången på turné i sällskap med en kvartett grånade herrar som hunnit skapa sig långa meritlistor i bluescirklar. Jag säger bara Larry Taylor! Kim dominerade förstås scenen, på sång och munspel, men jag såg ingen i publiken som var ledsen för det. Mycket uptempo, mycket gubba. För min egen del kunde de gärna bjudit på något mera soulful & slow nummer, men vem klagar när Kim är i stan.

Ett schysst band förstås, fattas bara annat: enda frågetecknet för mig blev Billy Flynn på gitarr. Jag vet så väl om att han har en rad album bakom sig plus ett gediget CV, men på Nef lät han rätt så blek och nästan valhänt i ett par låtar. Kanske man som lyssnare är skadad av att under åren ha hört Kim på Nef med kraftfulla strängbändare som Kid Ramos, Kirk Fletcher och Junior Watson vid sin sida. Inte illa menat Mr. Flynn, jag var nog bara inte inställd på din frekvens den här kvällen.

Inledningstrion (halva Jim's Combo möter ett piano) hann inte göra så många låtar, men kvaliteten var desto högre. Glasklart, nyanserat och underhållande på en gång: man kan bara hoppas att detta tillfälliga (?) arrangemang blir permanent.