[2010-11-11]
... på Simon Says @ Jazzå 7/11
Simon Lindekrantz sång, Henrik "Pilen" Pilquist gitarr, Conny Sävmo bas, Tomas Olsson trummor, Gunnel Samuelsson tenorsax, Stefan Sandberg tenorsax. Foto Vanja.

Inget klaviatur, men annars den klassiska upplagan av Simon Says. Sedan länge en publikfavorit på bl.a. Jazzå och Göteborg Blues Party. Soul och blues i skön förening: just den här kvällen med betoningen på soul.

"Warm Love" (Van Morrison), "Turn Back The Hands Of Time" (typ Tyrone Davis), "No Smoke Without Fire" (engelske soulhjälten James Hunter) och "Your Good Thing" (Hayes & Porter): en stark och - just det - soulig början. Och nog tyckte jag att Simon sjöng ovanligt bra t.o.m., hela kvällen. Modulerade rösten, nyanserade, riktigt sög på texten.

"Your Good Thing (Is About To End)" har utvecklats till ett av bandens paradnummer. Härligt långsam. Långt instrumentalt intro. Unisona saxklanger i svidande eleganta sjok. Ett lite annorlunda solo från Pilen, en snutt ormtjusare inlagd. Och Simon med sin allra bästa röst.

"Shine On Love" är en soulig rökare med en fenomenal rytmsektion på räls och ett starkt saxsolo från Gunnel. "Come And Get It" (av Eli 'Paperboy' Reed, ni var väl på Storan?) är stötig Memphissoul à la STAX. Och eftersom 'Simon says' betyder 'Följa John' så lyder vi Simon och körar entusiastiskt med i raden 'Come And Get It'.

Det blir mera soul, mera gitarr, mera sax. Trumsolo från Tolson i riffglada "Don't Cry No More". Flummigt ekande gitarr från Pilen i "Leaning Tree". En svettig "Have Mercy Baby" där Pilen solar igen: het blues, en riktig showstopper. "When It all Comes Down" med alldeles underbar sax från Stefan. "Yolanda", stökig, gungig, svängig. Pilen twangar och jingle-janglar. "Turn On Your Lovelight" som extranummer. Puh.

"Simon Says: At Their Very Best" kunde ett livealbum från denna kväll heta. När kommer det?
... på fyra av Redaktör'ns favoriter ur Simon Says låtlista

"Your Good Thing (Is About To End)" skrevs av skivbolaget STAX egna låtskrivarpar Isaac Hayes & David Porter. Blev en stor hit 1966 för en kvinnlig soulsångerska, Mable John. En underbar soullåt som även Lou Rawls spelat in, men som jag personligen gärna lyssnar på med den amerikanske sångaren och gitarristen Kal David. En gång i världen gitarrist i flummiga Illinois Speed Press ('68-'70), senare gitarrist åt namn som Etta James, Johnny Rivers och John Mayall. Numera artist i eget namn. "Your Good Thing" ligger på CDn "Double Tuff".

"Shine On Love" skrevs av Roger Troy, sångare och basist. Hörs på plattor med Mike Bloomfield, Nick Gravenites och Electric Flag och på minst en platta under eget namn. Imponerande röst och muskulöst basspel: det fick även Göteborg märka i mars 1987 på rockklubben Errols då Troy spelade och sjöng i en kvartett frontad av just Gravenites. "Shine On Love" finns på platta med dels Troy, dels Bloomfield.

"No Smoke Without Fire" och "Way Down Inside" skrevs och sjöngs in av engelsmannen James Hunter. En fenomenal sångare, låtskrivare och gitarrist som efter att i många år kämpat på Londons bluespubscen träffade ett par amerikaner som startade ett skivbolag enbart för att ge ut honom. Resten är historia. Numera ligger han högt på Billboard. Ni kanske hörde honom i Åmål 2004 (Vanjas bild t.v.)?
... på Lennart Lindeberg & Kalle Ruuth @ Dirty Records/Café Santo Domingo 5/11
Lennart sång/akustisk gitarr, Kalle elgitarrer och banjo (med slide!). Foto Vanja.

Tror den här listan blev rätt. Schyssta låtval!
1) "Accordingly" (Chris Whitley)
2) "Dave Letterman Show", Lennart original
3) "Tom Traubert's Blues" (Tom Waits)
4) "Come On Up To The House" (Tom Waits)
5) "Albatross" (Peter Green)
6) "Cold Irons Bound" (Bob Dylan)
7) "Can't Find My Way Home" (Steve Winwood)
8) "Statesboro Blues" (i Allmanskt stuk)

Bara lite mera än en månad sedan jag hörde Lennart på scen (då i en bokhandel, nu i en skivhandel), men bra länge sedan jag hörde Kalle. Så det här gigget var efterlängtat!

Endast två musiker - men tro inte att ljudbilden blev fattig för det. Lennarts mäktiga stämma (tänk Greg Allman) formligen sköljde över oss, och Kalles gitarrer sprakade, distade, slirade och grät helt hjärtslitande (tänk Buddy Miller eller Ry Cooder eller nåt). Det perfekta komplementet till Lennarts passionerade röst. Musik för hjärtat mer än för hjärnan. Bara blunda, sjunk in i musiken, njut.

Kalle bytte mellan sin Stratocaster och sin röda halvakustiska Epiphone. Men på öppningslåten "Accordingly" greppade han "SMILE-banjon". Med bottleneck på fingret! Otippat, oförutsägbart, fräckt. Typiskt Kalle.

Favoriter då? Definitivt "Cold Irons Bound", rå och suggestivt monoton. "Can't Find My Way Home" där Lennart pressade rösten up up and away. Och Kalle spelade elgura så blått & flott: klagande, ylande - men melodiskt. Klassikern "Statesboro Blues" såklart. Och båda Tom Waitslåtarna. Och...