[2011-01-25]
... på Bill Wyman’s Rhythm Kings @ Konserthuset 23/1

Bill Wyman bas/ sång, Albert Lee gitarr/ sång, Andy Fairweather - Low gitarr/ sång, Beverley Skeete sång, Georgie Fame orgel/ sång, Geraint Watkins piano/ sång, Graham Broad trummor, Nick Payn saxar/ flöjt/ munspel, Frank Mead saxar/ munspel

Två små inledande tankar:
Tanke nr 1: Konserten börjar endast två minuter efter utsatt tid. Vilken idé! Den varar 2 ¾ timme inkl. paus vilket är helt OK.
Tanke nr 2: Oj vilket fint sound man får genom att ha med både orgel och piano i ett bands sättning. Jo då, det finns några bra förebilder.

OK - allt ljus på scen! Georgie börjar med en parodiskt långsam rad ur ”Whiter Shade Of Pale”: “We skipped the light fandango”. Som omedelbart kantrar över i ”I Got A Woman” i ett halsbrytande tempo. Albert fortsätter med “Jump, Jive and Wail” i hög fart. Gitarrsolo och koreograferade blåsare. Massiv ljudbild, många instrument, mycket mellanregister.

Beverley frontar i ”Sweet Soul Music” (”Spotlight on Sam and Dave!”) och Geraint följer upp med rock’n’roll med klirrande pianolir och Franks tenorsaxsolo. Bill tar över mikrofonen i cajunlåten ”All Night Long” av Clifton Chenier och Geraint lirar dragspel. Bill är f.ö. en mysfarbror ikväll med sympatiskt småprat.

Andy & Beverley sjunger duett i ”Harlem Shuffle”. Georgie gör klassiska ”Hit The Road Jack”, slirar vidare in i ”Fever”, därefter Vans ”Moondance” och så tillbaka till ”Hit The Road Jack”. Vilken skönt sval röst! Payn pyntar med supercoolt barytonsaxsolo. Albert följer med snabb “Baby That’s Rock’n’Roll” (Coasters) och smattrar på med gitarren.

Frank Mead, elegant i blåvit bowlingskjorta, pratsjunger ”Just Your Fool” och bjuder på blått munspel. Geraint gör Irma Thomas “It’s Raining” komplett med regnplink på pianotangenterna. Beverley låter närmast hotfull i “Run Through The Jungle” (CCR) och Frank är så suggestiv på munspelet. Bill avslutar setet med “You Never Can Tell” pyntat med ett dubbeltenorbreak Thorleifs skulle varit avundsjuka på. Paus.

Och fr.o.m. andra set tycker jag spelningen byter karaktär och växer betydligt. Nej, jag var inte ute i baren i pausen även om det låter så. Men det kändes som om många låtar gick för fort i första set. I andra set blir det lägre och ofta suggestivare tempi och följaktligen mycket mera sug i låtarna. Musikerna och vokalisterna börjar ta ut svängarna mera än tidigare, tänjer och sträcker på formen, ger låten mera tid att utvecklas. Dessutom så känns ljudbilden snäppet behagligare än förut i mina öron - fast jag kanske bara har vant mig.

Mera sug i låtarna var det - omedelbart illustrerat av Beverley och “It’s A Man’s World”. Mäktig sång, suggestiv rytm som sagt, läckert blås, superbt altsaxsolo från Frank. Albert följer efter med rock’n’roll och flyhänt gitarr. Georgie levererar ytterligare en pärla: ”Three Cool Cats” (Coasters igen) med ‘alla’ på kör. T.o.m. Payn dansar, men Bill är orörlig. Frank broderar ut låten på altsax och väver in en snutt av ”Work Song”. Den mannen är MAGISK!

Geraint agerar svavelsefull andeutdrivare med framgång i “Out Demons, Out!”. Andy sjunger “Route 66” och visar stolt leende upp det första gitarrsolo han någonsin lärde sig. Georgie tar mikrofonen i JJ Cales “Anyway The Wind Blows” som blir lång och överraskande flummig med vasst och kantigt spel från båda gitarristerna. Beverley bekänner sedan “I Just Wanna Make Love To You”.

Georgie, helt enastående, i en jazzballad från 20-talet, "Just For A Thrill" (tack Wivatt för titeln!). Andy gör charmig Dylan i “I’ll be Your baby Tonight” och nu är det Nick Payns tur att hantera munspelet. Albert rockar på rejält (igen) i en fin “I’m Ready” där Geraint spelar glimrande piano.

Beverley gör det igen i “I Put A Spell On You”. Vilken pipa den kvinnan har! Grymma rytmer, Albert drar ett riktigt gitarrhjältesolo och Frank munspelar. Bill avslutar andra set med “Honky Tonk Women” av en känd rockgrupp. Bedövande applåder från en stående publik. Sällskapet är strax tillbaka med tre riktigt fina extranummer:

- Beverley sång & Albert sång/piano ensamma på scen med en vacker ”Crying In The Rain”.
- Georgie, Albert, Graham, Nick & Frank gör en coolt bluesig Mose Allisonlåt. Georgie är på sin mammas gata här och jag bara smälter. Det är jag inte ensam om, det är tydligt.
- Albert frontar Johnny Burnettes klassiker ”Tear It Up” och levererar ett långt och typiskt twangigt Albertsolo. Vi får inte ”Country Boy”, men det här var en fin ersättning. Applåder, slut, tända lampor.

... på dagspressens skriverier om Bill Wyman’s Rhythm Kings

Redaktör'n är van vid att dagspressens journalister inte skriver ett ord om det han väljer att lyssna på. Den här gången gjorde de det. Stackars Daniel Claeson i G-P och Per Hägred i Expressen (två skribenter jag brukar läsa med nöje) fick en tråkig dag på jobbet och tycker visst att detsamma gäller Bill Wyman och hans band. Bill Wymans rock'n'roll tour blir i Daniels och Pers öron bara rock'n'rollator.
[Jag hör idag 2011-01-26 att Dagens Nyheters reporter däremot var entusiastisk över spelningen på Berwaldhallen, Stockholm.]

Jag är ingen speciell Stonesfan (har två vinylalbum), har Andy Fairweather-Low med Amen Corner (tonårsidoler och hjärtekrossare på slutet av 60-talet) på en samlingsplatta. Har Albert Lees "Albert Lee" LP, har någon låt med Geraint på en pubrockblandare osv. That's it. Så jag är ingen förolämpad Stonesfan eller Albertsamlare eller så, bara en mycket förbryllad tidningsläsare.

Om musiken: Per skriver att "det stora problemet med hans band är inte sömnfaktorn utan det faktum att det saknas en sångare." Förlåt, men om varken Georgie Fames eller Beverley Skeetes röster gör att de platsar i facket 'sångare', då har den svenska s.k. sångeliten all anledning att skruva på sig oroligt inför hans omdömen. Eller gäller andra referensramar då?

Dessutom skriver han om "sömnfaktorn". Själv tyckte jag att tempot var onödigt högt i många låtar i första set. Och hustrun beklagade sig starkt över att man inte fick dansa. Dessutom verkade bandet denna söndagskväll vara på hugget med mycket skratt och trams mellan sig. Så sömnfaktor? Men OK, det var ett annat gig.

Om musikernas ålder: Per skriver att Bill "Turnerar med namnkunniga gubbmusiker som Albert Lee...".
Jag kan se att Albert och Georgie båda är födda 1943, Andy 1948, Geraint 1951, Frank 1953 och Graham Broad 1957. Vet inget om de andra. Hallå, SÅ lastgamla är de väl ändå inte. (Vad säger Göteborgs bluesmän och -kvinnor?)

Och varför detta ständiga tjat om åldrar och varför denna stämpel "gubb"? Ett tjat man tack och lov brukar slippa i skriverier om jazz och blues. Men Rhythm Kings rör sig faktiskt ofta i dessa två genrer. Recenserade under fel rubrik?

Eller är det kombination "äldre och framgångsrik" som bara MÅSTE resultera i en sågning? Eftersom: "Rock'n'roll är ungdomens musik och måste vara revolutionär!" Fast det stämmer inte heller när man ser vilka av de Stora Rockelefanterna som pressen brukar omhulda.

Och rock'n'roll som ungdomsrevolt var väl mera typ 1955 kring filmen "Blackboard Jungle". Ja, när Frank Mead, denne briljante saxofonist, var två år gammal.

Tonläget - måste det vara så giftigt: Daniel tar i så att han spräcker livstycket när han ska klassa ned valet av "Hit The Road Jack" (som f.ö. Per tycker är en av höjdpunkterna noterar jag nu). Och kläderna är det dessutom fel på, och basgitarren, och ...
Per i sin tur skriver att "Wyman, 74, är så trött att basgångarna åker rollator." Verkligen?

Till sist: Per skriver i alla fall "Nu blir det mest trevligt. En levande jukebox som med ett vänligt leende matar sig igenom en Spotifylista modell äldre."
Ska jag vara ärlig tycker jag inte att de är något ont i det. Men jag anar att orden 'trevligt' och 'vänligt' är töntiga år 2011. Det tycker jag i så fall är vemodigt.