[2011-02-11]
... på Paul & The Bad Kays @ Café Hängmattan 9/2
Paul Alfredsson sång/munspel, Conny Aidanpää gitarr, Erik Billander kontrabas, Tommy Johansson trummor. Fotografier: Vanja. 'Blues i Hängmattan': Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening.

Andra gången jag hör Paul & The Bad Kays, och förutsättningarna är de bästa: jag gillar Café Hängmattan, lokalen är helt fullsatt och det visar sig raskt att bandet tänker lira på alldeles lagom volym.

Några ord först om det här med 'Bad Kays'. Här finns säkert en vits om "Bad Case Of Love" (BB King) begravd, plus att hela bandet säkert är ett 'bad case'/'svårt fall' av - tja - nånting (de är ju bluesmän!). Men jag vet att det ändå främst handlar om Connys älskade nya gamla gitarr och matchande nya gamla stärkare. Av det legendariska fabrikatet Kay och jo, de KAN vara lite 'bad' ibland. Pluspoäng för att herrarna är konsekventa: Eriks vackra bas är byggd av firman Engelhardt, som övertog Kays fabrik när de stängde ned på 60-talet. Tillverkad i Kays fabrik alltså. Cred.

OK, till musiken: De öppnar med egna "You Better Change" med Conny på just sitt varumärke Kay + Kay. Men Conny tar textens uppmaning bokstavligen och byter direkt till Silvertone gitarr + Ampeg förstärkare i (också egna) "I'm Getting Old". Det märker vi inte att ni är! Så en långsammare låt på temat "I'm crazy about you baby, but..." med unisont ringande munspel och gitarr, ett typiskt sound för bandet. Connys första 2verssolo för kvällen: coolt så klart och stilmässigt bara SÅ rätt.

"You're The One" är snabbare med fräcka break. Så en gitarrinstrumental: glad upptempo 'gonka-gonka' med plötsliga stopp. Det blir ett nummer i 'sugarcoated love style', och så "Everything Is Gonna Be Alright" med mycket fin sång från Palle. "My Home Is My Prison" är långsam och rå med det vokala genom munspelsmiken. Blått ekande sound, hjärtskärande gitarrsolo. Fullpoängare. Tvärsväng in i rock'n'rullande "She's Dynamite". Paus.

Mera bluesgodis i Akt II: "All day long I've been standing by my telephone" klagar Palle och Conny matchar med T-bone-ton i gitarren, smakfulla fraser och ackordglidningar. En snygg slowblues och Conny levererar 4 chorus gitarrsolo med ständigt ökande intensitet. Han kryper ihop över sin trogna Silvertone, Erik & Tommy driver på hårdare och hårdare, crescendo - och så följer ett känslosamt Pallesolo. Hög klass på musiken rätt över och det känns som om bandet låter allra mest övertygande när de grottar ned sig i ett långsamt, rått, blått och fullkomligt hjärtslitande manér (liksom i "My Home Is My Prison" ovan). Ska man gummistämpla det här bandet med ett enda ord så blir det "Raw!".

En snabb och ruffig "Tiger Man", "Little Red Rooster" som den ska spelas, instrumentalen "Congo Mambo" (?) som lät precis som den heter, tuffa "Tough Times" med grym sång från Palle, en snabb boogie som besvärjer damerna att "Come On Baby, Rock With Me Tonight!". Och som x-tra låt en långsam blues med ett riff à la Slim Harpo och med text om "someone to call my own". Conny tänjer och sträcker, grimaserar hotfullt, tramsar lite på gitarren, kör med lite lösa skott men vräker sedan på totalt. Publikjubel. Ett av sommarens givna festivalband om rättvisa finnes, sanna mina ord.
Här hittar ni ett album med ett dussin av Vanjas bilder från kvällen!

Kvällen på Café Hängmattan började med ett vernissage av fotografier tagna av välbekante Janne 'Kvarnis' Kvarnström. Lärare, trumslagare, fotograf och musikprofil. Fotografier av hög klass bearbetade med noggrann hand. Med musiker som motiv förstås, män och kvinnor ur blues- och jazzeliten. Här och var världsstjärnor (kolla in Ike Turner!), men Redaktör'n fastnade ändå mest för ett par ursnygga porträtt av herrar Dafgård och Lanshammar. Missa INTE denna utställning, please!

Apropå onsdagskvällen: Redaktör'n får ibland märkliga musikaliska associationer. Paul & The Bad Kays ypperliga tolkning av "Little Red Rooster" ledde till att han plötsligt fick Grateful Deads "New Minglewood Blues" i huvudet.
"I was born in a desert, raised in a lion's den / I was born in a desert, raised in a lion's den / And my number one occupation is stealing women from their men".

Original av Noah Lewis, men detta är alltså Grateful Dead. Ett legendariskt San Franciscoband som rört sig i många idiom: från den tyngsta rock till ren bluegrass. Här är det förstås bluesfärgat. Vad tycks?!