[2011-03-18]
... på Klubb Honky Tonk #2 @ Café Hängmattan 12/3
En lördagkväll fylld av glädje, värme och entusiasm! Klubb Honky Tonk är lika mycket en träffpunkt som en musikscen - nog så viktigt när flera av de scener vi är bortskämda med vacklar. Måtte Klubb Honky Tonk permanentas (och då syftar jag inte på arrangörstrion Johan, Markus & Christian...).

En perfekt klubbkväll alltså med goda vänner och sval öl. Vilket innebär att Redaktör'n inte plitade ned så värst mycket läsbart i anteckningsblocket och att Redaktörskan tog kameraledigt. We're honky tonkin', folks!

HIGH KITE FLYERS:
Erik Masao Olsson sång/akustisk gitarr/Fender Rhodes, Johan Kronquist sång/akustisk gitarr, Henrik Westerberg Fender Stratocaster, Daniel Skoglund lapsteel/gitarr, Axel Broman bas, Petter Cederlund trummor.

Andra gången jag ser High Kite Flyers. Ett band som uteslutande spelar eget material. Ett band där (stäm)sången, sångerna och melodierna ständigt står i centrum. Inte ett band som strösslar sina gigs med häftiga licks. Instrumentens roll är att bygga en hylla på vilken sången tryggt vilar. Visserligen gör Daniel, ny steelspelare i bandet sedan sist, en hel del snygga inpass på sitt instrument, vilket bidrar till att bandet i mina öron låter 'mer country' än sist. Men det handlar aldrig om 'kolla på mig!'

En stark sångbok: HKF öppnar med "Tomorrow" följd av "Silver Plate": en massa gott jingle jangle på gitarrerna, lap steel och granna vokala harmonier. "Looking For The Dead" pyntas av ljuva falsettpartier. Sist tyckte jag den sången lät som folksy Grateful Dead (!): den här kvällen känns däremot en långsam "Klaudia" och den följande (än långsammare) låten om "the angels of forgiveness" ännu mera Dead. Yes, I am a Dead Head. Rockigare/poppigare och klart högre tempo i "Hotter Than A Gun" med Beach Boysstämmor. Och en snärtig final med ett ny 'poplåt', "History Repeats". Ser fram emot en platta!

LeROOTS:
Maja Lindgren sång, Anders Rosén gitarrer, Jörgen Berg squareneck dobro, gitarr, 5string banjo, Lars Weiefors bas, Peter Schakonat boxdrums, percussion. Detalj av bandbild © LeROOTS.

Om High Kite Flyers bottnar i 'americana' så känns det som om LeROOTS gör avstamp i den irländska myllan. Rytmer, klanger, melodier känns som färgade av den gröna ön. Men det är glädjande nog original som gäller även här med ett enda undantag.

Det är fokus på Majas röst och Jörgens solobreak. Och jag gillar verkligen Majas röst som har ett riktigt gott countryklipp; jag gillar att Jörgen vill färga låtarna med sina strängaspel och ge dem individuella karaktärer; jag gillar att LeROOTS jobbar ambitiöst med originalmaterial. Men tyvärr kändes det som om de drabbades av en sämre ljudbild än föregående band, och som om (just därför?) det riktiga flytet och det grundläggande rytmiska sväng som musiken kräver inte infann sig. Next time!

Anteckningsboken, lätt kladdig, skvallrar om en instrumental följd av nya "Angel's Share"(?), en suggestiv dobrofärgad "Winter Haze", en "Late Night Waltz" med banjo och så 'tåglåten' "Waverley Station" med dobro igen. Och "Silver Fall": en fin låt om dopp i vattenfallet i Ljungskile - bandets hemmaplan! Mycket att plocka ur: en platta på gång vad jag vet!

SIMON SAYS:
Simon Lindekrantz sång/munspel, Henrik "Pilen" Pilquist gitarr, Conny Sävmo bas, Tomas Olsson trummor, Gunnel Samuelsson & Stefan Sandberg saxofon.

Simon & bandet exploderar igång ("de verkar SÅ taggade" viskar Johan i mitt öra) och jag överger anteckningsboken helt och hållet och greppar min flaska Hof i stället. Ikväll är Simon Says ett ösigt, röjigt soulband och låtarna väljs ut därefter. Många publikfavoriter - ni vet vilka! - men dessutom en rejäl överraskning: "Louie Louie" med reggaerytmer och Simons bästa Jamaicaaccent. En låt med historia!

En sval blues ändå: "Your Good Thing (Is About To End)" i en skönt gles upplaga där Pilen river av ett glimrande solo, trots en bister kamp med en olydig förstärkare. Respekt!

Simon Says är inte bara en grymt bra band: i det här läget är de ostoppbara naturkrafter. Jag vill se dem på större scener och ännu större scener! Jag vill se dem i TV, prisade i massmedia, applåderade på våra största festivaler och mottagande pokaler ur Kungens... Nåja. Jag är en drömmare. Men nog borde väl något hända?! Snart!
Kolla in Rustan Lefins bilder på Simon Says framträdande!

Mårten Olsson gitarr och Stefan Klementsson bas. Bo Hansson på Hammondorgel gömd i mörkret bortom Pedda! Bilder: Vanja.

En historisk spelning på två sätt. Dels första gången som Redaktör'ns anteckningsbok bokstavligen fattat eld. Dels första gången som bandet The Way West Blues spelar inför publik. Fast OK, de HAR spelat på Åmål's Blues Fests jamscen om än under annat namn. ('The Way West Blues' är för övrigt något av ett arbetsnamn - det lär inte bli den slutgiltiga etiketten på det här gänget.)

De individuella musikerna har vi förstås hört många gånger tidigare: Pedda med Peddas Bluesband, Bob i Wolf Men Jaxx, Mårten i Slowburn och med Sture Elldin, Stefan i Peddas Bluesband. Och Bosse med Mr Bo & The Voodooers och en rad andra band.

Ett mycket bra gig på alla händer, fötter och strupar, fattas bara annat med de här herrarna. Annars hade jag varit mycket överraskad. Enda bocken i marginalen - om vi ska ta den först - var delar av sånglistan. Alltför många standardnummer, om än välspelade/sjungna. Men jag vill ursäkta det: dels eftersom WWB från början var en jamkonstellation - då blir det lätt de låtar som 'alla kan'. Dels eftersom många nummer var desto roligare val:

 • "Rocking Chair", ett av Hoagy Carmichaels mästerverk, skrivet 1929. Nyligen inspelad av Eric Clapton på senaste albumet "Clapton". Ljuvlig 'jazz light'!
 • "Remington Ride" à la Freddy King: ett instrumentalt paradnummer för Mårten som rev ned kvällens mesta applåder.
 • "I Guess I'm A Fool": ett långsamt gungande Memphis Slim-nummer med elegant solo från Pedda.
 • "Write Me One Sweet Letter" (Joe Liggins/Ravens) med Mårten på swingin' solo.
I sådana självsvängande nummer som de fyra ovan tyckte jag att bandet på något sätt 'hittade sin själ'. Suverän sång och sofistikerat gitarrspel från Pedda, kvillrande Jimmy Smith-orgel från Bosse och glatt sprudlande dursolon från Mårten. Och Stefan & Bob som en väloljad motor.

Lite mera slitna, men ändå fräscha i WWB:s förfarna händer:
 • "Sweet Little Angel": dynamisk med sanslös frustande Hammond och gnistrande gitarrer.
 • "Rollin' Man" och "Fool No More": klassisk Peter Green med smakfullt gitarrspel.
 • "Same Old Blues": snyggt snyggt.

Det blev ett originalnummer också!
 • "I Got A Hole In My Heart" med Bobs text och Peddas musik. ("Träskblues!" sa' Svante och nickade gillande.)

Fin söndagskväll alltså. Hoppas att Jazzå kommer att få tillfälle på att bjuda på många sådana till - med de här musikerna och andra!

Ett album med Vanjas bilder från kvällen!