[2011-05-05]
... på Arvid Nero @ Dirty Records 29/4
Arvid Nero sång/akustisk gitarr. Foto Vanja.

Idag ensam med akustisk gitarr: långt från Stratocasters, elbas och trummor. Sist jag såg och hörde Arvid var han tryggt omgiven av kumpanerna i Neros Bluesband, Nero & The Loyal eller Arvid Nero & Friends. Och sjöng blues och soul American style. Nu är han på väg någon annan stans.

Arvid mailade mig att "soul och blues är ständigt återkommande hos mig, men för tillfället är det den svenska traditionen som lockar, enligt mig, svensk blues. Jag hoppas att med tiden arbeta fram musik med eget sigill, utvecklas inom vistraditionen osv."

Och precis så blir den här timmen. Han öppnar med en bluestolva på engelska men sedan blir det - med ett par undantag - svenska texter. Dessutom ett musikalisk formspråk som mera minner om Carl Michael Bellman och Cornelis Vreeswijk än om BB King eller Bobby 'Blue' Bland. Originallåtar antar jag, även om Arvid inte säger det rätt ut. Texter om idag: "Bellman hängde på värdshus, idag går vi på klubbar". Han väver in Haga Nygata, 2:a Lång, H&M:s klädkollektion. Han sjunger om förvirrade flickor i en hård stad: om Emmeli, Olivia och deras systrar. Men dessutom några macho rader om sig själv, lite "boasting", det är han värd: gitarren är hans gevär, hans AK4 eller AK5.

När jag tidigare lyssnade på Arvids nya låtar på MySpace kändes de - i jämförelse med hans bluesgigs - en aning bleka. Välskrivna sånger, absolut, men ingen utmaning för hans röst. Här på Dirty Records, sittande några meter från honom, upplever jag dem annorlunda. Han fipplar med gitarren, flyttar capot fram och tillbaka, ser lite röksugen ut. Men han lägger in hela sin själ, hela sin röst i låtarna: med charm, med självironi, vågar jag skriva ett blänk av karisma? "Jag blev så berörd" säger min bordskompis. Det blev vi nog allihop. Och Arvid är bara i början av sin resa.

... på Den Stora Vilan @ Botaniska Trädgården 30/4
Truls Mörck gitarr/sång, Thomas Frank gitarr/sång (nedan t.h.), Edward Hernevik gitarr (nedan t.v.), Stefan Missios klaviatur/munspel/sång, Christian Dyresjö bas/sång, Rickard Johansson trummor. Gästvokalist: Amanda Werne (från Slowgold, f.d. Raketmaskinen).Foto Vanja.

Vädergudarna är ovanligt nådiga, någon kan ha dansat soldansen, och solen dränker följaktligen Golden Gate P ... förlåt, Botaniska Trädgården. Ett färgrikt myller av folk och filtar, en utomhusscen med en vajande tie-dye-fana, en perfekt inramning till ett efterlängtat releasegig med Den Stora Vilan. Ett läckert göteborgsband med en lång historia och som har den objektivt sett goda smaken att låta sig inspireras av det kaliforniska kultbandet Grateful Dead. Japp, nu vet ni vad JAG tycker.

Grateful Dead brukade avsluta sina konserter med Buddy Hollys "Not Fade Away": Den Stora Vilan väljer att inleda med samma låt i en lååång skön upplaga. Följd av en lång rad eget material: man har ju precis släppt sitt debutalbum. (Köp det! Dirty Records har det t.o.m. i vinylupplaga!). Jag erkänner, jag har faktiskt ingen större pejl på deras låttitlar: när jag lyssnar på deras musik sjunker jag in i den, insuper klanger och melodier i ett enda sjok. (Ligga på filt är perfekt). Det instrumentala blir för mig det klart viktiga. Och visst är bandet starkare instrumentalt än vokalt (vilket många även skulle säga om Dead). Idag får Den Stora Vilan förstärkning på scen av en tjej (Amanda Werne, deras egen Donna Jean!) på några låtar vilket ger ett lyft åt sången.

Soundet sköljer över den platt liggande Redaktör'n: en flod av klaviaturkaskader, blänkande radband av Garcialiknande gitarrsolon, Stefans intensiva munspel (har inte tänkt så mycket på det tidigare - men wow!) och suggestiva rytmer. Den Stora Vilan låter bara bättre för varje låt. Och Redaktör'n är SÅ lycklig (under sin korkek). What's so funny 'bout peace love & understanding?
Fotnot 1: Ett PICASA-album med ett tjugotal av Vanjas bilder från Botaniska hittar ni här!
Fotnot 2: Den Nyfikne Läsare som inte vet hur Den Stora Vilan låter kan lätt kolla: det finns några spår från debutalbumet på Spotify.
... på Johan Johanssons PartyJazzBand goes Jimi Hendrix @ Jazzå 1/5
Siri Bergnéhr sång (från Hellsongs), Johan Johansson klaviatur, Stefan Bellnäs bas, Chris Montgomery trummor. Collage Redaktör'n. Bild på Siri lånad från Hellsongs website. Fotograf Jon Liinason.

Ni läste rätt: ingen gitarr i sättningen. Inte det vanliga covergigget med Hendrixlåtar, typ. Nu vet vi ju redan att ett band med klaviaturdomptören Johan som lagkapten ALDRIG gör ett vanligt covergig. Hans onsdagar på Jazzå har varit en svit små mästerverk: må de fortsätta på någon annan scen nu när den trista verkligheten hunnit ifatt oss. Men ikväll är det fortfarande fest!

Jag är inte så vass på Jimis repertoar, så Berra L måste sufflera mig lite diskret ibland medan jag plitar. De öppnar med två instrumentala låtar: nummer två är i alla fall "Manic Depression" men de ser grymt glada ut alla tre. Stolta också. Vilken början! Snart överhettas väl Johans klaviatur?

Siri - första gången jag hör henne på scen - griper mikrofonen redan i "Angel" och fortsätter sedan att sjunga i bl.a. en grann "The Wind Cries Mary" och en lååångsam slingrande "Purple Haze". Totalt övertygande. Måste absolut kolla in Hellsongs - förstår att Siri sjunger på deras senaste album.

Stenhårda tongångar rockar Jazzå i instrumentala "Machine Gun". Siri är tillbaka i "If 6 was 9", suggestiv, spacey. Och Siri får tillfälle att SCREAM! "Little Wing", också vokal, känns tyvärr lite märklig och rörig utan gitarr (enda gången jag tänker det). "Them Changes" däremot blir superb såväl vokalt (sa' jag scream?) som instrumentalt med karakteristiska riff och break. Och ett bassolo på Bellans halvakustiska Framus - en sådan som Bill Wyman lirade på way back. Johan & hans kapell är i sitt esse. Fenomenala musiker: det här borde höras på jazzklubb med 300:- i dörr'n.

"Bold As Love": Chris är X-PLOSIV! Över i en instrumental "Spanish Castle Magic". Fräckt fräckt. Och slut. Hysteriska applåder. Och extranummer utkrävs så klart. Men Johan är Johan och han överraskar gärna.

"Under rönn och syrén" (Blommande sköna dalar ...) blir det med vacker musik av Herman Palm (och text av Zacharias Topelius när en kör sjunger den i vårsolen). Lågmält, vackert, fantasirikt spel. Chris vispar diskret. Underbar final. Johan, Johan, Johan!!!

(PS: det var hustrun som identifierade "Under rönn och syrén" åt mig. Sånt därna fixar jag inte. Heller.)