[2011-06-23]
... på Jeff Beck @ Trädgår'n 18/6
Jeff Beck gitarr, Jason Rebello keyboards, Rhonda Smith bas/sång, Narada Michel Walden trummor/sång. Foto: Vanja

Jag misstänker att Jeff Beck är en sådan musiker som delar folk i två läger. Antingen diggar man honom, och då vallfärdade man till lördagens spelning, eller så är man helt ointresserad av honom. Tror inte så många är halvljumma. Dessutom kunde säkert hans fans uppleva den här konserten mycket olika beroende på inställning ("vem och vad är Jeff Beck för just MIG"). Läs och jämför även dagstidningarnas recensioner i GP och Sydsvenskan.

När det var sagt: Redaktör'n har varit en beundrare av hr Beck sedan 60-talet och har troget följt honom som lyssnare under hans krokiga musikaliska bana. Pop, bluesrock, fusion, heavy rock... Allt har han pysslat med. Och lördagens spelning blev mycket varierad - och var helt i min smak. Även om jag hade tyckt att det varit fräckt med en konsert baserad på albumen "Truth" (1968) och "Beck Ola" (1969), två tungt bluesrockiga klassiker. Fast då skulle Roddan varit med...

Ett axplock låtar: "A Day In The Life", "Somewhere Over The Rainbow", "People Get Ready", "Little Wing", "Rolling and Tumbling" (Rhonda på sång) och "I Want To Take You Higher" (NMW på sång). Levererat av fyra mästerliga musiker. Rhonda är ju ex-Prince, NMW har lirat med John McLaughlin och Mahavishnu Orchestra (och med Beck också). Och Jason är en ung veteran från Englands jazzscen, men har även med Sting i sitt CV. Inga blåbär alltså.

Ja, för Redaktör'n var denna spelning 100%. Trots regndropp. Dessutom mycket bra ljud & ljus. Ja, kvällen med Jeff levde upp till mina höga förväntningar. Det är stort.

Mikael Westman sång/gitarr, Per-Johan Altin keyboard, vik för Henrik Bengtsson bas, Michael Edlund trummor, Andreas Gidlund sax och Stefan Sandberg sax.
Övre bilden © Gumbo. Undre bilden tagen av Vanja på Göteborg Blues Party 2009.

En x-plosiv start med Professor Longhairs "Go To The Mardi Gras" och man känner direkt att Gumbo är ovanligt taggade. Inte för att de någonsin kan anklagas för att slöspela, men just nu är det bara läget 'full tilt boogie' som gäller. Och det ÄR en speciell kväll. En slags avskedsspelning på/för den älskade musikkrogen Jazzå - och visst bultar hjärtat för Pia och Christer och deras kollegor.

Vi vet alla att musiken på Andra Långgatan håller på att dö - om inte så läs Den sista bluesen (Eller kampen om Göteborg) publicerad i tidskriften Faktum - vilket är en stor sorg. Men om denna 'avslutningssöndag' då är en form av begravning så väljer Gumbo att fokusera på GLAD begravningsmusik. Bandets förebilder har alltid varit musiker från New Orleans, och "Jazz music has long been played at New Orleans funerals. Sad songs are played at first, then happy songs celebrate the deceased and share the joy of his entering a better life." (Ur "Handbook For Mortals"). Vilket måste peka på att ett nytt Jazzå kommer att födas! Kanske inte under just det namnet, men institutionen som sådan!

Mickes fräcka gitarrspel glänste lite x-tra i söndags!   Men bilden är från 2009.

Och detta med Jazzå som en social scen, en träffpunkt, ett nav för musiker och musikälskare - det sysselsätter Redaktör'ns tankar när han tittar sig omkring. Han registrerar inte så många sångtitlar ikväll, han noterar människor och möten (pretto, jag vet. Han provsmakar faktiskt en grym Svaneke In Your Pale Face IPA samtidigt. Vi män HAR en underskattad simultankapacitet). Tillbaka till musiken: Gumbo gör i vilket fall som helst en magnifik spelning: studsande, svettig, glad. Med två blänkande saxar som såväl honkar som broderar lyriskt. En grupp musiker som möter respekt i alla läger: tekniskt skickliga och samtidigt jordnära på något vis. En avundsvärd kombination av egenskaper för en musiker. En Gumbo-kväll som alltså lovar mycket inför deras fredagsspelning (1/7) på Göteborg Blues Party Goes To Town. Ses där!