[2011-07-07]
... på Göteborg Blues Party "Goes to town" 2011 @ Trädgår'n 30/6 + 2/7 och Stora Teatern 1/7 (tankarna får ligga kvar en vecka till...)
Så är alltså årets bluesparty till ända: "3 days of peace, love and music" för att återanvända legendariska Woodstocks etikett. 'Music' var det förvisso i överflöd, 'peace' råder under varje festival (fråga de leende väktarna) men 'love' verkar temporärt ha varit en bristvara. Inte musiker och festivalbesökare emellan - sällan ser man en så glatt kramande skara - men en bristvara vid den behandling som den tappert kämpande Göteborgs Bluesförening fått utstå.

Som Redaktör'n uppfattat det hele: Först måste man lämna den vackra Slottsskogen efter åtta lyckade festivaler. Men inte på grund av klagomål på Göteborg Blues Party avseende ljudvolym och liknande. Nej, i stället är man ett närmast slumpmässigt offer i en konflikt mellan myndighet och krögare. När man så försöker behålla känslan av festival utomhus genom att inleda de tre kvällarna på de nya spellokalernas uteplatser faller detta dels på svårmotiverade kostnader, dels på ointresse och ovilja. Myndigheter och krögare igen. Och så var det det där med alkoholserveringen på Storan. Ointressant tyckte Storans krögare. Som strategiskt valde bort en köpstark, städad och ofta törstig publik som kundkrets. Lysande Sickan.

Men musik fick vi ha tack och lov. Arvid Nero & Kalle Stenbäcken öppnade festivalen som en charmig duo: Arvid sång/gitarr, Kalle klaviatur. En blandning av eget svenskspråkigt material och amerikansk blues. Finalen med Arvid sjungande ett långsamt BB Kingnummer endast kompad av orgel satte sig fast som en av festivalens höjdpunkter.

Jag har tidigare hört T-Bear & The Dukes of Rhythm göra en mästerlig spelning i Skaftö Folkets Hus. Då med två gitarrister, ikväll med endast T-Bear på gitarr. Som i stället valde att spela desto längre och kraftfullare solon, vilket i mina öron gjorde att organisten, överraskande nog Palle Wagnberg (bild t.h.), alltsom oftast kom i kläm. Palle är en av jazzvärldens stora på Hammondorgel, en riktig finlirare (lyssna på trion The Real Thing), och vore ett klipp för vilket internationellt bluesband som helst. Så lite mera utrymme hade inte varit fel. Men visst, jag är en stor beundrare av T-Bears röst, och The Dukes of Rhythm gjorde ett förträffligt jobb.

Simon Says. Oj vilket band! Det är bara att skriva: 'Ännu en höjdpunkt'. Ni som läser detta vet precis hur (bra) de låter så jag ska nöja mig med att nämna att Pilens slidesolo på "24 Hour Blues" fick lyssnaren bredvid mig att jämföra honom med David Gilmour i Pink Floyd. Atta boy. Och så marsch pannkaka in i stora salen för att höra Magic Slim och hans kompband - och jag är ledsen, han är INTE min påse, så Chicagolegend han nu är. Kompbandet inledde själva med en riktigt fin "Let's Straighten It Out" (Latimore, O V Wright etc.) men efter ett par av Magic Slims egna nummer retirerade Redaktör'n diskret.

Så var det fredag och vi stod ALLA på Storans scen. Det låter märkligt, men så fungerar den bakre 'klubbscenen'. En riktigt fiffig lösning. Swing Tarturo (bild t.v.) visade sig vara en fullträff: en stiligt retrostylad kvartett med massor av utstrålning. Och ett läckert matchande sound: ju jazzigt poppigare desto bättre. Bluesnumret kändes faktiskt en smula pliktskyldigt.

Så roterade vi 180 grader och där lirade Gumbo (i absolut originalupplaga) igång sin New Orleans-r&r. Mest i uptempo: det var ett sånt kontinuerligt sväng att det inte hade suttit fel med någon riktigt seg, soulig tryckare i promenadtakt. Anyways, Gumbo gjorde ett kanongig (igen), och Micke blixtrade ofta till på gitarren (har han månne haft en träff med djefvulen vid korsvägen?).

Munspel är inte mitt absoluta favoritinstrument (f'låt till de som känna sig drabbade) men i engelsmannen Steve "West" Westons fall gör jag gärna ett undantag. Tycker att hans spel är enastående, såväl i ton som i melodi. Dessutom en fin röst och snygga gångkläder: vad kan gå fel? Och det var inte mycket som gick fel i Trickbagpaketet med Steve, amerikanen Barrelhouse Chuck (piano, sång) och Svenne Z (sång, gitarr, munspel). Tommy Moberg, energisk som en auktionsutropare, dirigerade sina mannar och resultatet blev två helgjutna set. En av de programpunkter under Göteborg Blues Party som kändes 'allra mest blues': de här tre kvällarna bjöd sammanlagt på en riktigt bred provkarta musik.

Lördag och tillbaka till Trädgår'n. Först ett jam arrangerat av slitvargarna i Blues Jam Gbg. Därefter Karin Rudefelt & Doctor Blues från Växjö: ett rockigt och funkigt band med stora ambitioner och med i princip endast originalmaterial. Guldstjärna för det. Alltid sympatiskt dessutom med en tjej vid mikrofonen - det blev hon och de två täcka damerna i Swing Tarturo som fick representera spinnsidan i år.

Nåväl. Vidare in i stora salen och fler engelsmän: Oli Brown Band (bild t.h.). Något av en tidsmaskin som förde mig tillbaka till London '69: en tung trio frontad av gitarrist med vajande hårman och Telecaster. Lite Jimmy Page-varning.

Tredje festivaldagen börjar alltid mättnadskänslan göra sig påmind. Särskilt när det gäller långa, tunga gitarrsolon. Oli Brown blev ett offer för den mättnaden, och medan jag gillade hans rätt så 'snälla' röst och hans drivna gitarrteknik tyckte jag att han smattrade iväg alltför många toner i varje solo: ofta mer skala än melodi. "Less is more" tycker Redaktör'n, så sorry Oli, i min bok får du stå på tillväxt.

Interstate 40 Rhythm Kings gjorde stor succé hos publiken: kändes lite mera soul och gospel än sist. En intressant utveckling i så fall för ett hårt jobbande, sympatiskt och alltid underhållande gäng.

Och så Stan Webb (bild t.v.) och hans Chicken Shack: en gammal favorit som jag inte sett på scen på många, många år. Verkade påfallande fräsch (likt Jeff Beck häromsistens) och hade faktiskt utvecklat en - vad jag minns - mäktigare pipa än sist. Började riktigt bra med en annorlunda tacklad "The Thrill Is Gone" som lovade gott, men snart blev det MYCKET och HÖGT. Minns mättnadskänslan. "I'd Rather Go Blind" funkade bra, "Poor Boy" var magnifik, men ibland var det farligt nära en YouTube-ig "Stan Webb shreds". Jag backade många meter med bågnande trumhinnor. Och under backandet hörde jag alla tänkbara reaktioner från publiken. Från gott till ont. Men missförstå mig inte: det VAR skoj att återse Stan the Man!

Bluesjam igen i lilla salen (herrarna såg bekanta ut) och därefter var Göteborg Blues Party nummer 9 till ända. En festival som blev klart annorlunda p.g.a. lokalerna. En festival med påfallande stor musikalisk bredd. En festival som vad jag förstår kunde summera ned helt OK publiksiffror (tack och lov!). En festival som motiverar en enorm och stående ovation riktad till Göteborgs Bluesförening: dess styrelse, funktionärer, publik. Om någonsin ordet "arbetsseger" varit på sin plats så är det just här.

En festival som säkert inbjuder till många reflektioner och diskussioner: lokaler, inriktning, antal dagar. Men det tar vi framöver. Just nu är det läge att njuta av alla goda minnen (vi alla) och det goda samvetet (GBF). Detta gäller dock inte Myndigheter och ngn enstaka Krögare. Det ämnet kommer vi nog också att återkomma till.

Samtliga bilder tagna av Vanja. Ett PICASA-album kommer...