... om Leif Johansson med vänner @ Café Hängmattan 14/12
Leif Johansson sång, munspel, gitarr, Gunnar Kjellerstedt gitarr, sång, Johan Häggström bas, Hans Malvén trummor. Leif t.v. och Johan nedan fotograferade av Vanja vid andra spelningar. 
Det känns som om det var en evighet sedan jag såg Leif Johansson på scen. Något gig med trion Ahlin, Johansson & Tolf kanske? I så fall bra länge sedan. Nej, Leif brukar jag möta i hans roll som styrelsemedlem och funktionär i Göteborgs Bluesförening. En pålitlig slitvarg med allt sådant, det har jag hört från flera håll. Med andra ord har han verkligen förtjänat att för en gångs skull själv få stå i spotlighten och lira sin älskade blues.

Går vi ännu längre tillbaka i stadens blueshistoria så var Leif munspelare i General Blues Band, och ikväll har han med sig Johan Häggström & Hans Malvén som utgjorde det bandets trygga rytmsektion. En sextett som faktiskt har en riktigt fin liten CD bland sina bedrifter: "In The Pocket" inspelad 1999. Chicagoblues varvad med eget material plus låtar av Ronnie Earl, Kim Wilson m.fl. För övrigt så var Dick Ahlin vars efternamn nämnts ovan en av bandets två gitarrister.

Den fjärde musikern på scen har en helt annan bakgrund. Gunnar Kjellerstedts rötter hittar man långt tillbaka i Växjös livemusikscen. Redan där och då var han en riktigt vass rockgitarrist och bl.a. medlem i den respekterade gruppen Mammuth (1969–1976). Spelade vad Redaktör'n (också Växjörötter!) minns på en elegant vit Burns, ev. modell Bison, made in England. Ikväll är Gunnar i stället beväpnad med en röd Hagström Swede (original, jodå), en Cry Baby wahwah och ett Marshall Valvestate combo.

Leif & Gunnar är jobbarkompisar, det är så den här sättningen blivit till, och varvar som goda kamrater de egna favoritlåtarna i sånglistan. Leif får rejält med utrymme för sitt munspel, Gunnar för sin gitarr. Jag lusläser i mitt kladdiga block: Öppnar med två nummer av Chicagomodell med Leif på sång, varefter Gunnar tar över mikrofonen och gör "Black Magic Woman" plus "You Don't Love Me" à la Allman Brothers. Tillbaka till Leif och Chicagostuket i "Help Me" och "Checking Up On My Baby". Och så där fortsätter man. "Strange Brew" och "Sunshine Of Your Love" å ena sidan, "Sloppy Drunk" å andra sidan. Tror ni kan gissa vem som frontade vad? Just det.

Efter pausen överraskar Leif oss med att sjunga klassiska "Walking Blues" ensam på scen med en akustisk gitarr. Riktigt riktigt bra, dessutom snygg guitar picking: den här sidan av musikern Leif har jag inte hört tidigare! Bandet raskt upp på scen och det blir mer Robert Johnson i "Stones In My Passway", mer stone blues i Muddys "I Can't Be Satisfied". Gunnar sjunger den tydligen ofrånkomliga "Thrill Is Gone" och sedan blir det faktiskt T-Bone Walker med wahwahpedal i "Tell Me What's The Reason". Gult kort från någon purist i publiken? Nej. Robert Tolf gästar bandet på extra munspel i "Malted Milk". Gunnar är nu rejält uppvärmd och han och hans Marshall tar täten i "Little Wing" och "All Along The Watchtower". Och så några snabba tolvor och x-tranummer på finalen.

Det är mycket entusiasm och iver på scen - ibland blir det lite rörigt - och framför allt Gunnar växer låt för låt. Rolig att lyssna på, härligt spelsugen, tar i från tårna och trampar dessutom allt frikostigare på sin Cry Baby. Och Redaktör'n älskar ju wahwah. Gunnar är fortfarande en vass gitarrist (vassare antagligen), spelar variationsrikt längs hela gitarrhalsen och låser inte fast sig i ett par pentatoniska boxar. Inte heller i träligt rabblande av skalor, tack för det. Bra röst också, gör exempelvis Creams "Sunshine Of Your Love" imponerande bra. Den är inte lättsjungen precis! Leif å sin sida har inte en lika kraftig stämma, men hans främsta röst är förstås munspelet och där är han en nestor. En munspelare med smak.

Summering? Å ena sidan känns den här kvällen som General Blues Band med en gästande bluesrockgitarrist, och visst är det tvära kast i repertoaren. Å andra sidan innebär givetvis detta att spelningen är rejält varierad, vilket man inte kan säga om alla bluesgigs. Kaféet är fullsatt, publiken är entusiastisk, onsdagen är räddad, vägen är utstakad. Nu återstår den delikata uppgiften att hitta ett coolt bandnamn.
... om att det är dags för "gamla" Jazzås musikpublik att gå ombord

Det var en riktigt fin söndag i söndags. Ja, familjen Lanshammars glögg i Grimeton var grym, men jag menade egentligen Uncas Tribes gig på S/S Marieholm. Eller, om man så vill, och det vill Redaktör'n: "Första musiksöndagen på NYA Jazzå".

Den hade varit ännu mera lyckad om bandet hade haft en större publik. Jo, jag vet att det är mycke nu: julstök och allt. Men jag har under den senaste månaden fått SÅ många nyfikna frågor typ "Har du vatt nåt på båten? Hur är det?" eller "Är det nån musik där alls?" eller "Är Pia där också?". Svar: "Ja. Bra. Ja. Ja.".

Bor man i Linné och vädergudarna är tjuriga så tar man Buss 80 på Linnégatan. Det tar ex. 8 minuter från Hpl Olivedalsgatan till Hpl Lilla Bommen. Korsa planen framför Operan och gå ombord!
PS! Uncas Tribes nya EP finns till salu på Dirty Records, 2:a Långgatan, fr.o.m. 30/12!
[2011-12-22]
... om Uncas Tribe @ S/S Marieholm 18/12
Uncas Rydén sång, ak. gitarr, Henrik Pilquist gitarr, kör, Fabian Kallerdahl keyboard, maraccas, Gian Kündig bas, kör, Chris Montgomery trummor. Foto: Vanja

Musiksöndag. Stiger in, hejar på familjen Pil, på Svante, på Uncas. Kramar Pia, köper ett par Hof. Krögare Christer i kockmundering ler välkomnande i bakgrunden. Alltid trevligt här på Jazzå. Javisst ja.

'Releaseparty Med Förhinder' kunde det ha blivit, men vaddå? Den som väntar på något gott osv. En splitter ny 4-låtars EP med Uncas Tribe skulle egentligen ha legat och rykt förföriskt på disken, men ibland är tingen emot en. Snart ligger EPn och ryker på Dirty Records hylla i stället. Köp den där!

Uncas Tribe är en institution. Så är det bara. Jag gör det enkelt för mig och återvinner några rader jag tidigare skrivit: "Och brittisk känns som alltid den egenhändigt skrivna repertoaren: vi yngre oldboys kan associera till The Move eller The Kinks, till Bowie c:a "Space Oddity", i de flummigare ögonblicken t.o.m. till Family. Givetvis till Lennon-McCartneys harmonier och melodier, eller till de finurliga ordvändningarna ur den bästa pubrocken. Men ändå: Uncas har en egen röst, ett eget tonfall. Han kopierar inte, han har helt enkelt samma gåva."

Det blir en rad klassiker (OK, alla är klassiker). Exempelvis "I've Got To Leave The Party" (gör inte det!) och "Don't Ever Make Me Go To Harvard" som pyntas med ljuv kör från Gian & Pil plus granna solobreak från fenomenen Fabbe & Pil. "I See Myself", som en spröd engelsk folksång med endast Uncas & Pil på scen. "Roomful of Mirrors", förra låtens totala motsats, så tungt som UT nånsin blir med Pil på härligt vräksolo! Och så "Holly Golightly", den perfekta popdängan.

Det finns mycket i sångboken. "This Time, Baby" med fantasifull slide från Pil. "Ember And Ash": alltså INTE Tango & Cash påpekar Uncas strängt. En historia om två katter. "Wasting My Time", läcker ballad där Uncas goes Sinatra med framgång och belönas med jätteapplåd. "Common Deceit", fräck i snabb staccato. Och till slut den dynamiska och explosiva "Full Circle" där Pil äntligen broderar ett par ormtjusarskalor.

Det är faktiskt stort att få höra sådana fenomenala musiker en helt vanlig decembersöndag i Götet. På första parkett med en sval öl i handen. Småskaligt, gemytligt, närproducerat. Support your local Tribe!
Dags att skriva God Jul & Gott Nytt År och pusta ut litet.

Redaktör'n ber att få återkomma vid tangenterna efter trettonhelgen.
Om han inte fått skrivkramp - och ni läskramp. Förlåt i så fall.