[2012-03-14] ... om Eva Karlefjärd, Bo Hansson & Kalle Ruuth @ Mitt Andra Hem 8/3 Eva Karlefjärd sång, Bo Hansson klaviatur/ sång, Kalle Ruuth gitarrer/ bas. Gäst Gunnel Samuelsson tenorsaxofon. Promofoto: Louise Bergman Den första av två musikkvällar i Kalle Ruuths eminenta sällskap. Den här torsdagskvällen handlar det om en lättfotad (läs trumlös) trio med en bred repertoar färgad av blues och jazz light. En trio som jag skrev många glada rader om efter ett gig på Dirty Records i november förra året så jag ska inte bli långrandig. Eva ler busigt och säger visst att hon är nervös, men det känner inte vi. En snabb blues öppnar, och så "Why Don't You Do Right" (bör tyvärr tillägnas krogen och dess P.A.-anläggning), rökig och jazzigt cool med Kalle på frän slide. "Do I Move You?" är ett paradnummer för Eva och ett tillfälle för Kalle att spela bas. På tuffa "Why Didn't You Call Me" (?) byter han till gitarr och wahwah. Älskar det soundet! Gunnel hoppar in på "Lady Is A Tramp" och "I'd Rather Go Blind" där Eva överträffar sig själv i bagen stark och själfylld sång. Snygga solon från alla håll och kanter dessutom: just nu känns trion bokstavligen som ett betydligt större band. "You Can Have My Husband" med Bosses kraftfulla piano följs av den gungande "Show Me" (är den snuskig undrar Eva oroligt?) med lätt countrytouch. Och "God Bless The Child" får avsluta, förgylld av ett bara så vackert saxsolo. Originallåtar då? Jo, snabba popbluesen "Walk On Clouds" och de mera sofistikerade "The Clock Struck Ten" och "Always There" (världspremiär för den!) satt som en keps. Eller tre. Elegant klaviaturspel från Bosse, flotta gitarrpassager från Kalle och en massa soul från Eva. Med tanke på att det var första gigget för "Always There" bör den kunna utvecklas till en kioskvältare! Fler gigs, mer rutin och framtiden kommer att vara så ljus att alla i trion måste ha solglasögon. Typ. ... om Alice Blues @ Galliano 9/3 ”Alice” Christina sång, Henrik ”Pilen” Pilquist gitarr, Mickey Carlsson hammond/piano, Kalle Ruuth bas (vik för Gunnar Kungur), Martin Bällgren trummor. Fotot på Kalle & Pilen grunnande över en sjuklig basförstärkare är taget av Svante Adermark. Fredagen innebar fredagsblues på Galliano, pizzerian vid Masthuggstorget. Att lokalen inte är tänkt som musikscen blir väldigt tydligt när man begrundar klaviaturspelarens placering, delvis gömd bakom en mäktig pelare. Alice Blues frontas som sig bör av en Alice. Musikern P-O Hesselbom, som är en föredömlig bluesarkivarie, mailade mig för länge sedan några rader om bandet. Jag saxar: "... Alice Christina med bakgrund i 80-tals bluesbandet Alice's Alley (där bl.a. Al Tehler på piano ingick) som spelade runt om i Sverige och Danmark. Hon har även jobbat som studiosångerska samt som regissör och skådespelare inom barnteatern. Och som sångerska tillsammans med jazzpianisten Lennart Wallin och basisten Bengt Hård". Det där med skådespelare förvånar mig inte alls när jag hör henne. Alice är en intensiv sångerska som ömsom tar i från tårna, ömsom närmast deklamerar texten. Och textar påfallande tydligt när hon sjunger: inte ett ord försvinner. Behagligt som kontrast. Dessutom ska hon ha en eloge för sånglistan: visst får vi klassiker som "Scratch My Back", "Little Red Rooster" och "Hoochie Coochie Girl" (!), men vi får en massa annat också som Redaktör'n inte alls känner igen. Funkiga flerackordslåtar med en skön groove i botten. Perfekt för Kalles aktiva basspel. Om kombinationen Kalle & Pilen kan man lätt använda frasen "Helheten är större än summan av delarna". De två står på var sin sida av 'scenen' (Kalles basstärkare krånglade så han pluggade in i P.A.-mixern) men - så ser det ut för mig - har ständig ögonkontakt. "Gör DU så så gör JAG så." Kalles bas pulserar i båda högtalarna: en puls som aldrig ger upp och som skapar en 'jamband feeling' hos mig. Och inte bara hos mig: Martins trumspel har aldrig låtit bättre i mina öron, och Mickeys frustande orgelklanger ger mig Stevie Winwood @ Spencer Davis Group-vibbar. Långa instrumentala sjok flyter runt mellan sångverserna: "Hoochie Coochie Girl" med sanslös rytm fyller dansgolvet, Kalle spelar ett fantasifullt SLIDEsolo på basen och Pilen fyller i med fenomenalt gitarrlir. Hans Fender klagar, gråter, ylar - och Cream är faktiskt inte långt borta. Tack för ikväll, Alice! Du blandar och ger bra. Varvar exempelvis in en läckert sval triolblues bland svettig R&B och bluesrock. Och avslutar med ett par låtar med svensk text. Original? Vad vet jag. Att döma av känslosamheten kan det ha varit så. En värdig final på ett KUL gig. ... om Marcus Svensson @ No. 1 Guitarshop 10/3 Marcus Svensson sång och National Duolian plåtgitarr (1932?). Foto Vanja. No. 1 Guitarshops små lördagskonserter har ofta varit virtuosa föreställningar av instrumentalister i jazz- och rootsbluesgenrer. Vilket resulterar i att Marcus inledningsvis säger med ett generat leende: "Nu tror ni förstås att jag ska spela Robert Johnson-blues för er. Men det ska jag inte. Jag har faktiskt lurat hit er för att visa upp min nya musikföreställning för BARN!" Fast vi känner oss inte så särskilt lurade. Och Marcus väver (så klart) in en massa fingerfärdig blues i sin varma och engagerande berättelse kallad "Amerikaresan". Om emigranten Gustav som lämnade den steniga småländska åkern i Tjureda, korsade vattnet och så småningom hamnade långt borta i Louisiana där han blev (lite) kär i en tuff tjej som ledde ett rövarband. Det ni: Det slår den vanliga "Woke Up This Morning"-lyriken med 1-0! Men Marcus blir så glad och tacksam över att vi stannar genom hela berättelsen (det var lite otäckt ett tag med en alligator) så han belönar oss med "Brownsville Blues" och några rundor pedagogisk växelbas som efterrätt. Och som promo för hans 'guitar workshop' i samma affär torsdag 15/3. Och hade jag varit en liten skolgosse idag så hade jag nog blivit överlycklig om farbror Marcus hade sjungit och berättat om Gustav och hans resa för mig.