[2012-05-18]
... om Sam Vesterberg Blues Band & Dan Helgesen / Al Tehler @ S/S Marieholm 12/5
Sam Vesterberg sång/ gitarr, Al Tehler gitarr, Dan Helgesen klaviatur, Mats Boogh bas/ kapellmästare, Roger Mörck trummor. Foto Vanja.

På pappret en överraskande kombination, Sam Vesterberg & Al Tehler. För att generalisera grovt: en singer/songwriter med fundersamma svenska texter och med Nynningen och Tältprojektet som utropstecken i sitt CV. Sida vid sida med en 100% bluesman med BB King och Ronnie Earl i fingrarna. Nyfikenheten är stor när bandet stegar upp på scenen och öppnar med en kraftfull instrumental.

Al presenterar Sam - stor applåd - och så radar bandet upp bluesklassiker som "Someday Baby", "Born In Chicago" och en lång version av "Going Down Slow". Sam är som alltid Mellansnackets Mästare och berättar inlevelsefullt om Howlin' Wolf (Ylande Vargen!) och hans sjukdomsperiod. "I've had my fun...". Och sången följs av vassa solon från Al och Dan.

"Det var länge sedan jag hade ett bluesband - det är roligt att sjunga i ett igen!" Om "Oh, Pretty Woman" berättar Sam att han sjungit den tusen gånger på 60-talet - och nu har han upptäckt att den har en riktig text! Instrumentala "Green Onions" med gott orgelsolo från Dan så klart och med en elegant övergång till vokala "Boom Boom". En tufft spelad "Mean Old Frisco", och så går Sam med ett snett leende ned på knä (jubel!) under "Little By Little" och levererar ett hypnotiskt gitarrsolo. Al i sin tur solar massivt i "Further On Up The Road". Han har ett läckert reverbdränkt ljud ikväll: Stratocaster genom en "Headroom"- stärkare, en udda Fender-look-alike.

Paus och ett ögonblicks fundering: bra gubbar, schyssta lirare, allt det där. Självklart. Men det ÄR ett debutgig och även om markeringar och sådana detaljer sitter klockrent så känns det inte som om Sams personliga stämma ännu smält ihop med de övriga musikernas mörkblåa sound på ett övertygande sätt. "But wait, there is more!" som amerikansk TV-reklam brukar utropa:

Snart är man tillbaka med Muddys "Forty Days and Forty Nights". Fullt ställ - och Sam har lagt i en helt annan växel och sjunger nu med en GRYM bluespipa! Dan dekorerar med fräck orgel. "Who's Been Talking" formligen glöder, "Catfish Blues / Two Trains Running" likaså. Där får hans röst mig att tänka på Big Joe Louis. Bandet kokar unisont! "Somebody Loan Me A Dime" får de flesta att dansa, så även Berra. Nu låter det 100%: Sams röst, Lesliekabinetten, Als reverbsolon, Mats & Rogers superstabila beat. Wow, vad hände?

"Got My Mojo Working" gjordes av en av Sams idoler, Smutsiga Vattnet, berättar han. Smutsiga Vattnet, Ylande Vargen och Blixten, det var de STORA idolerna! "How Many More Years" (länge sedan man hörde den!) och Dan släpper loss i ett mäktigt orgelsolo. En pulserande men gles "The Same Thing" med explosiva fraser från Al. Och så en grann avskedsinstrumental. Massor med välförtjänta applåder. Thanks guys - be back SOON!
... om Songs Of Boda @ 9:ans Ölhall 13/5
Daniel Skoglund sång/ gitarr, Anders Grahn bas, Andreas Filipsson gitarr, Emil Brandqvist trummor. Foto Simon Lindekrantz.

Daniel Skoglund, som Redaktör'n annars är van vid att höra lirandes lapsteel och gitarr med High Kite Flyers och Rambling Nicholas, i spetsen för ett eget kapell. Redaktör'n hann tyvärr bara med deras första set, men det var desto mera njutbart. Ett sant stycke America(na) på den nätta scenen: tre Fenderinstrument, några rutiga skjortor och ett par gemytliga skägg. En look som riktigt BRA jänkare i den svängen ofta råkar ha. Det stämde även här!

Endast originalmaterial förutom övertygande tolkningar av "Everybody Knows This Is Nowhere" (Neil Young) och "Sea of Heartbreak" (en vemodig hit med Don Gibson). Spelat med ett lättfotat gung med mycket jingle-jangle på gitarrerna. Daniels ljusa, lite bräckliga röst passade perfekt för idiomet och de snygga harmonierna var som plockade ur en CSNY eller Eagles-bag. Starkaste numret i mina öron var en mycket vacker ballad kallad "Silly Song": melodi, sång, harmonier, gitarrlicks - allt oklanderligt, allt alldeles underbart! En kvartett man vill höra mycket mera av - men nu blev det Lilla Göteborgsvarvet över Järntorget ...
... om "Slapp Söndag" No. 2 @ Pustervik 13/5
Hair Of The Dog - maj månads husband - är Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr, Johan Kronquist gitarr/ sång, Carl Stintzing piano/sång, Gian Kündig bas och P.O Björklund trummor/ sång. Foto från "Slapp Söndag" No. 1: Vanja.

... mot Pustervik och kväll nummer två på temat "Slapp Söndag"! Läste ni förra veckans Redaktör'n Tänker Till så har ni nog upplägget klart för er. Den här kvällen var det alltså husbandet Hair Of The Dog men UTAN gäst. Vi hann lagom till andra set, och sedan hängde vi kvar.

Nytt för kväll två var bl.a."Baby, Let Me Follow You Down" (Bob Dylan) med riff à la "Sunshine Of Your Love". "Homework" (Otis Rush), mest inspirerad av Peter Green's Fleetwood Mac. "Drift Away", en soulig storsäljare med bl.a. Dobie Gray. Samtliga i schyssta versioner, och Pilens gitarrsolo i "Homework" hade gärna fått vara fem minuter längre.

Kalle gjorde dessutom en egen låt ("Du är så grym") med Wilmer X-stuk och aggressivt piano. Lovar gott inför kommande egna plattan! Dessutom gjorde han & Johan Gram Parsons "She" om igen alldeles glimrande! Ett Gram Parsons tributgig: kanske det vore något? Fin musikkväll igen med andra ord. Och när jobbet med lokalens akustik är fullbordat så blir lyckan fullständig!