Sue: Jag tycker att det är lättare. Jag gillar det avskalade. Jag har gjort det förut med Örjan Hill. Vi hade en blues duo (sång och piano) som vi turnerade med i flera år.
Det nya är just att jag spelar gitarr, vilket är helt nytt för mig. Detta är svårt för mig eftersom nerverna 'sitter i fingrarna' på mig.

Christer: Det har gått fyra år sedan ”Move Into The Light” släpptes. En platta som möttes av välförtjänt fina recensioner. Men du har funderat över vilken väg du vill gå?

Sue: Ja. Jag vill gå den här vägen! Det ska bli mycket eget, lite blues, lite jazz, lite country och så ska det vara akustiskt. Man skulle kunna tänka sig att man la till kontrabas till exempel. Sedan får vi se.

Christer: Mångsidige Stefan spelade saxofon på såväl ”Move Into The Light” som ”Wild Women”. Nu är han din gitarrpartner. En självklar vapendragare?

Sue: Jag tror att Stefan har varit involverad i alla projekt har gjort. Jag har väl känt honom sedan 1982 eller så. Anledningen till att jag frågade honom nu var att han är så mångsidig och musikalisk. Han klarar av alla stilar och flera instrument. Dessutom har jag alltid tyckt att han är lätt att arbeta med.

Christer: Inspelningarna har ett avskalat sound, men känns ändå behagligt klangrika. Är det en speciell stämning ni velat fånga?

Sue: Jag vet inte om det är så jag har tänkt egentligen, men så har det ändå blivit med Stefans lite 'Django Reinhardt-inspirerade' gitarrspel. Det låter lite ja … 'blått' … stämningsfull och lite melankolisk men ändå svängigt.

Christer: Du har vida öron förstår jag: Ibland associerar jag till klassiska bluesmadamer som Ida Cox och Bessie Smith, plus lite yngre som Saffire. Kryddade med ett stänk vaudeville. Jag tänker på sånger som ”A Man Like That” och ”Desolation Blues”. Är mina öron på rätt spår?

Sue: Älskar Saffire! Alla dessa damer har jag lyssnat på och många, många fler. Och dessutom sjungit deras låtar! Ja du är på rätt spår.

Christer: Dessutom vandrar mina tankar vidare till namn som Maria Muldaur, Marcia Ball och Dana Gillespie. Fast egentligen: Lyssnar du mycket på sångerskor – eller lyssnar du helt ’könlöst’?

Sue: Jag har tidigare lyssnat mycket på Marcia Ball och har jämförts med Dana Gillespie. Hon sjunger många texter som är vad man kallar för 'double entendre', ett franskt uttryck som betyder 'dubbel betydelse', och är ganska risqué. Detta är ett tema inom bluesen förstås, och det har jag med mig därifrån. Jag tänker på låtar som Ida Cox ”One Hour Mama”, eller Alberta Hunters helt underbara ”My Handyman”. Ett tag var det bara bluesdamer som gällde. Numera lyssnar jag nog 'könlöst'.

Christer: Vida öron som sagt: ”Bus Driver” hade suttit fint på en Tony Joe Whiteplatta. Och på “Making Out” hör man nästan John Fogertys stämma och gitarr. Du har favoriter i alla läger?

Sue: Inspirationen för "Bus Driver" är faktiskt Memphis Minnies ”Me and My Chauffeur”!

Christer: ”Cold Cold Heart” är förstås Hank Williams. Men du gör den verkligen till din egen. Patsy Cline nästa gång? Tror det kunde blivit klockrent.

Sue: Jag har inte velat sjunga country förut, men ju äldre jag blir desto mer 'talar' den till mig. ”Cold Cold Heart" är en underbara låt.

Christer: Min favorit – fast svårt att välja mellan så lyckade spår - blev din egen komposition ”Diamonds in the Rain“. Alldeles underbar tycker jag: passion och melodi plus en följsam, vackert ekande gitarr. Finns det något att berätta om hur den sången föddes?

Sue: Sanningen är att jag skrev den texten trettio år sedan, men hade bara de första två verserna. Jag bläddrade i gamla textböcker och hittade den och gjorde klart den.
Hur och varför de första två verserna kom till minns jag inte, men i refrängen ser jag framför mig ett landskap: vi är i USA och kör igenom öknen …. någonting sånt. Jag ville komma åt stämningen i filmmusiken ”Paris Texas”.