[2012-11-15]
... på Bengt Bygren med vänner @ S/S Marieholm 9/11
 Bengt Bygren sång/klaviatur/ak. gitarr, Bengt 'Bengan' Blomgren gitarr/bas, Stefan Bellnäs bas/pedal steel, Dan Magnusson trummor. Vanjas bild på Bygren från Göteborgs Blues Party 2009.
Long time no see Bygren & Co. Och det kallar kvartetten sig inte heller denna kväll: de (och vi alla) har förlorat basisten Hannes Råstam, en nära vän och en viktig pusselbit. Men Bygrens nötta blå sångpärm med alla guldklimparna finns kvar och det vore kriminellt slöseri att inte använda den.

Sagt och gjort. Det är många förväntansfulla som gått ombord denna fredag när Bygren öppnar försiktigt med "Sensitive Kind" (J.J. Cale). Redan i andra låten byter Bellnäs till pedal steel och Bengan - ovanligt nog - till bas. "Ol' '55" (Tom Waits) smeker öronen och det känns alldeles självklart med pedal steel. En tuff, tungt rytmisk "Things Have Changed" (Bob Dylan) med rått solo från Bengan, tillbaka på Telecastern. Så en låtfavorit, "Speed Of The Sound Of Loneliness" (John Prine), superb.

Mera, mera, bl.a. glatt calypsogungiga "Sitting In Limbo" (Jimmy Cliff). "San Diego Serenade" (Tom Waits) komplett med vasst blått gitarrbreak. "Take It Easy" (glimrande soul signerad Delbert McClinton - inte The Eagles hit!) och så aktens sista nummer, "Gotta Serve Somebody" (Bob Dylan), som gradvis utvecklas till en rytmorgie. En leende Bygren tar täten med ett tufft keyboardsolo och det dansas hejvilt i baren. Paus.

Snart tillbaka med pedal steel i "All The Best" (John Prine). Så ett hårdare bandsound i ett par nummer med Dylanstuk: låtarna börjar tänjas ut instrumentalt, lite mera jamfeeling, längre gitarrsolon från Bengan. Dan trycker på intensivt. Bygren ler förnöjt. Det här är absolut det groovigaste Bygrenband jag någonsin hört.

"Everything Will Be Alright" (J.J. Cale) med Bygren cool som Ben Sidran eller Mose Allison. "What Was It You Wanted" (Bob Dylan) med Bygren i rollen som 'den spottande Dylan'. Bandet pressar på obönhörligt och flytande oljor hade inte suttit fel på väggen bakom scenen. Lugnt och fint igen med "Goodbye" (Steve Earle) och Bellnäs lyhörda pedal steel. "Valley Of Tears" (Solomon Burke), ett fräckt gitarrsolo igen. "Why Did You Do It" (Stretch) och bandet rullar på längs rälsen, helt ostoppbara. Bellnäs på bas är en levande motor. Hammondsoundet fräser. Alla musikerna ler men jag själv har tårar i ögonen. Lycka.

Och så "Everything Is Broken" (Bob Dylan) och Bengan formligen vräker ur sig solot. Dan hamrar: hur orkar han? "Down Home Girl" (Old Crow Medicine Show) pyntas med Bengans bästa träskslide. Extranummer blir "You Don't Miss Your Water" (William Bell): en gammal STAX-singel men i Bygrens tappning låter det mera New Riders Of The Purple Sage. Hjärtslitande pedal steel och MÄKTIGT keyboard. Slut. Och det är Redaktör'n också. Märker jag inte nämnt Bygrens röst. Den är fenomenal. FENOMENAL.