[2012-11-19]
   ...
på Sevenson + Kokomo Kings @ Klubb Honky Tonk, Kafé
Hängmattan 10/11
 |
Jag
börjar med att återanvända min fras från
förra månaden:
"Klubb Honky Tonk har blivit ett 'Trademark Of Quality',
och den här lördagen på Café Hängmattan
i Musikens Hus blev inget undantag."
Slitstark formulering den där. Och slitstarka musiker
ikväll: inga duvungar på scen. Däremot
nya grupperingar: Sevensons debutspelning och Kokomo Kings
andra spelning i Göteborg över huvud taget. |
Sevenson är Göran Svenningsson
sång/gitarr, Bernt Andersson klaviatur/dragspel,
Lars Mellqvist bas, Thomas 'Grobban'
Persson trummor. Stort tack till Roine Lundström
för utlånad bild på Göran!
 Göran
Svenningssons comeback som bandledare innebär INTE 'just
another blues band'. Tack för det.
Om jag försöker rekapitulera repertoaren så
blir det nåt sånt här: Först Julie Millers
"All My Tears", sedan rullande Louisianarock'n'roll
med slidegitarr och dragspel, så en medryckande zydecolåt
med uttalat "danspåbud". Everly Brothers "Price
Of Love" blir en lång rytmorgie, följd av en
explosiv "All Shook Up" (inte så hård
som Jeff Beck Groups upplaga, men nära...).
Lite blues insprängt: Görans paradversion av Johnny
'Guitar' Watsons "Hit The Highway" med dragspel (!),
explosiv Telecaster och dramatiska pauseringar. Och så
flaggar Göran för "mera hö och halm"
och det blir ännu mera dansant zydeco. Och
så John Hiatts "Memphis In The Meantime".
Feta Fender Rhodesklanger, långa swampiga slideutflykter,
fyra taggade musiker. Som inte gjort det lätt för
sig: den ena låten är inte den andra lik. Rufsigt,
roligt, röjigt, groovigt. Och det handlar faktiskt väldigt
mycket om ett bandsound: inte om solon med komp. Nice to have
you back, Göran!
Kokomo Kings är Samuel Andersson
a.k.a. Harmonica Sam sång/munspel, Ronni
Busack-Boysen gitarr, Magnus Lanshammar
bas/gitarr, Daniel Winerö trummor.
 Inte
heller 'just another blues band'! När bandet grundades
så definierade de sig så här poetiskt: "Tag
en stor spann med opolerad Mississippi juke joint boogie och
blanda det med en annan spann med laid back down home blues.
Tillsätt en tekopp swamp pop, en matsked hillbilly och
ett pund profan extatisk gospel och du har Kokomo Kings".
Smaklig spis - och ett smakligt gig. En kvartett mycket välklädda
herrar som dundrar igång med en blå instrumental
följd av vokala "Wrong Doin' Woman", ett av många
små mästerverk från Lanshammars flitiga penna.
 Redaktör'n
plitar ytterst sporadiskt: Nån låt på temat
"sitting at the bar". Finns några sådana.
Och så Leroy Washingtons fina "Wild Cherry".
Excello 1958 noterar Redaktör'n präktigt innan han
bryter gåspennan. "If You Were Mine", nån
Junior Wells och till slut en rykande version av Tarheel Slims
"Number 9 Train". Kompromisslös blues deluxe.
Så kompromisslöst att de hittills endast publicerat
sig på en vinylsingle. "Artificial Natural"
b/w "I Know Where To Go". Ni vet var
den finns.
"Probably the best low down boogie band in the neighborhood!"
säger de själva och Redaktör'n vågar inte
sätta emot. Glimrande såväl vokalt som instrumentalt.
Och han hör mycket mummel i publiken på temat "bästa
bluesband jag hört på evigheter". Betcha!
Kvällens alldeles eminente DJ: Stefan Dafgård!
 ...
på Dylan Leblanc @ Nefertiti 11/11
Dylan
Leblanc sång/gitarr, Melvin Duffy
pedal steel
 Redaktör'n
ska inte bli långrandig. Han hörde Dylan - en ung
sångare från Muscle Shoals AL - för ganska
exakt två år sedan på Pusterviksbaren, även
då endast uppbackad av Melvin. Musiken den kvällen
gick direkt in i hjärtat och stannade där. För
gott. Däremot hörde han INTE hans nästa gig med
ett elektriskt band på Trädgår'n.
Lika bra denna gång? "You never get a second chance
to make a first impression" sägs det ju, och Redaktör'n
blev så klart inte lika överrumplad. Men helnöjd.
Om ni hört Dylans glesa debutplatta så vet ni hur
det lät. Annars bryr ni er antagligen inte. Redaktör'n
noterade i alla fall
- en livetest av en ny låt: "Lonesome Waltz".
Den gick bra!
- en grann Al Greencover med falsettsång. Oh wow ...
- en ofta ordlös sång, unison med steelklangerna.
Personligt och oj så vackert
- att det fortfarande INTE är lätt att höra texterna
... |
