[2012-11-22]
... på Bara Blues @ Café Hängmattan 14/11
 Eva Karlefjärd sång, Kalle Ruuth gitarr, Bo Hansson klaviatur, Gunnar Kungur bas och Kent Helgesen trummor. Arr: Göteborgs Bluesförening.
Gruppfoto © Louice Bergman. Vanjas bild nederst t.v. på Bosse från gig med Blue Ruin. Samma snitsiga kavaj!
Bandet 'Bara Blues' har Redaktör'n inte hört/sett sedan februari 2011, även den gången på gemütliche Café Hängmattan. Tiden går. Eva på sång och Gunnar på bas är kvar i laguppställningen ikväll; i övrigt är det andra musiker. Men noteringen daterad anno 2011 att Eva är begåvad med "En lätt rökig stämma med sensuell jazzprägel" gäller förvisso fortfarande. Och den stämman kommer definitivt mer till sin rätt denna onsdag.

Eva, Bosse & Kalle har jag däremot hört flera gånger: i trioformat, eller som kvartett med Gunnel Samuelsson på tenorsax. Ett musikaliskt lättfotat gäng med sympatiskt varierad repertoar av original och covers. En del av dessa covers får vi höra ikväll också: Helt OK med mig.

'Bara Blues' heter man alltså. Sanningen att säga är Redaktör'n inte helt förtjust i det namnet: det speglar definitivt inte större delen av repertoaren. Inte heller det sätt på vilket man tacklar låtarna. Snarare R&B, soul, lite lättjazz, en gnutta rock. Lirat med stor fantasi. Hoppas att man inte missar någon bokning - eller blir felbokad - p.g.a. bandnamnet.

Halv 8, och kickstart med "You Can Have My Husband", "Neighbour Neighbour" (redan där ett frustande Bosse-solo!) och "Ain't No Love in the Heart of the City" där Kalle bygger upp ett vackert gitarrsolo och Kent sätter ett fräckt trumbreak. "Why Don't You Do Right" i en slingrande och roligt spelad upplaga med såväl pulserande basbreak som slidesolo. "Why Didn't You Call Me" är modern, funkig, knixig. Helt galet fräckt keyboard från Bosse, och Kalle löper amok på gitarren, wah-wahpedal och allt. Delbert McClintons vackra ballad "I Never Lost You" med grann slide från Kalle blir ett av kvällens starkaste sångnummer. Eva imponerar stort i den mjukt souliga bagen.

Southern soul i Tyrone Davis "Can I Change My Mind": den brukar vi höra allt som oftast med Simon Lindekrantz. Den funkar så bra med Eva & company också: en glatt kluckande låt med klaviatursolo från Bosse. Rått blått blir det i "Stranger Blues" med surrande slide från Telecastern. "Inspirerad av Jeremy Spencer!" säger Eva belåtet. Paus.

Akt 2 börjar med kvällens enda originalnummer: Bosses detaljrika instrumental "Tribute To AC". Kan man kalla den orgelswingblues? Ett förödande tryck och grymma solon från Bosse och Kalle. Markeringarna står som spön i backen och rytmsektionen har mycket fokuserade ansiktsuttryck. Suveränt lir! Lugnare tempo i balladen "I'd Rather Go Blind" som ger Eva ytterligare tillfälle att demonstrera bästa sorgsna soulrösten. Lite mera falsett än vanligt, eller? Läckert!

Sa jag varierad repertoar? "Show Me" med tydligt countrygung följs av en massiv och stötig "Take Me To The River". Populär låt att lira, signerad Al Green & Teenie Hodges, och Redaktör'n har hört flera trista versioner av den. Detta blir INTE en av dem! Bara Blues lirar den som rå rock, ja snudd på psykedelia. Kalles wah-wahgitarr klöser och skriker, och hade den eminenta rytmsektionen spelat mer framåtlutat hade de slagit pannan i scengolvet. Get the idea?

"Do I Move You" är så COOL, så COOL. Förförande röst, sekunderad av glimrande solon på Fender Rhodes och slidegitarr. Och så ett tvärt annorlunda extranummer: En snabb tolvtaktare i rent rykande rock'n'rolltempo. Hamrande piano och gitarr à la Scotty Moore. Thank you very much. Hade det funnits dansgolv hade det varit knôkat - men rummet ÄR redan knôkfullt. Vi sitter och dansar. Och applåderar. Hårt.