[2013-04-29]
 ...
på LittlE Street Band @ Stationen, Norsesund 19/4
Roger Gunnarsson sång/
elgitarr/ ak. gitarr/ mandolin/ munspel, Pontus Ekholm
ak. gitarr/ kör, Dan Sjöstrand elgitarr,
Danne Tibell klaviaturer, Egon Karlsson
bas, Janne Lundahl trummor. Bild © bandet.
 Redaktör'n
sitter med block och penna framför ett coverband som endast
gör Bruce Springsteenlåtar - hur gick det här
till undrar någon läsare. Jo, det finns skäl.
Och för övrigt anser Redaktör'n att bluesband
i gemen ÄR en form av coverband, om än nichade sådana.
Har aldrig riktigt begripit hur etiketten 'coverband' tillämpas.
Nåväl, ett par polare ville att vi skulle hänga
med till Stationen i Norsesund, äta en bit och lyssna (skäl
1). Och så visste Redaktör'n att Roger Gunnarsson
skulle fronta bandet (skäl 2). Mer om Roger senare.
Redaktör'n är inte så värst kunnig på
Springsteens eminenta sångbok, men det vi hörde bör
ha varit något sådant här:
Set 1: bl.a. "Lucky Town", "Prove It All Night",
"Bobby Jean", "Two Hearts" dedikerad till
alla singlar i lokalen, "Youngstown" med tunga Neil
Youngvibbar, "Magic" som blir folkviseaktig med Rogers
mandolin, "Atlantic City" och "Save My Love".
Och så repliken "Paus! Nu blir det dessert!"
 Set
2: bl.a. "Out In The Street", "Loose Ends",
"Thunder Road" (nedskalad med Roger sång/munspel
och Danne klaviatur), "Because The Night", "Promised
Land" och "Long Walk Home" (extranummer med mäktiga
gitarrsolon). Och Redaktör'n blev rejält berörd.
Två övertygande set. Stark sång, imponerande
spel. Från finlir till explosion. Välrepeterat, hey!
Det handlade inte bara om att 'leverera': det här gigget
gjordes med oceaner av känsla. Jag vet att åtminstone
två av musikerna är gedigna Springsteenfreaks och
de andra är nog inte långt efter.
Redaktörskan är ett fan av hr Springsteen (var på
den legendariska Stockholmskonserten på Konserthuset '75),
och under "Thunder Road" började tårarna
så smått glida nedför kinden. Ett godkännande
om något.
Och så kommer vi till Roger Gunnarsson. Skäggstubbad,
jeansklädd och med en sliten Telecaster med Bigsby på
höften. Skulle lätt fixa filmrollen som blue collar
rocker från New Jur-zee. Men den här kvällen
handlade det om levande musik. Och det fixar han också,
med glans. En mäktig pipa, inlevelsefull och alldeles lagom
grusig. Och ett köttigt, gnistrande gitarrspel. Yep, Redaktör'n
är ett fan av Roger Gunnarsson. "He's bonafide!"
 Roger
hörde jag först i bandet Half
a Grape. Ett sorgesamt saknat favoritband, bl.a. hörda
på KoM och Jazzå. MySpacesidan brukade ange influenser
som Tom Waits, Nat King Cole, JJ Cale, Norah Jones och Kenny
Burrell. Då känner ni nog vibbarna. En rökig,
jazzig late-night feeling. Fast inte musik att slölyssna
till: det vore att slösa bort Niklas Odéns och Rogers
texter. För även om musiken är cool så
är texterna ofta fyllda av värme. Och lite anglosaxiska
klurigheter. Och trots att musiken ofta är tillbakalutad
så finns där ett oemotståndligt swing, en groove,
som i mitt favoritspår "Ridiculous Game".
"Life And George". En fem år gammal CD som håller
än. Finns inte på Spotify, men väl i vår
mail
order. Förlåt min commercial, men den här
plattan - endast originalmaterial - är genuint hörvärd.
Liksom LittlE Street Band. |
