...
på Forever Blues @ Kulturhuset Oceanen 3/5
Ett reuniongig
med Thomas Carlsson sång/gitarr, Åke
Björnstad gitarr, Anders Blad
gitarr/sång, Jens Nilsson bas/sång,
P-O Hesselbom trummor.
Foto © Forever Blues Tända
ljus och vita dukar skapar en både festlig och hemtrevlig
stämning. Oceanen känns alltid välkomnande. En
scen där musiken är det centrala (bara en sån
sak). En scen som drivs av en kulturförening. En scen vi
behöver i Göteborg.
P-O Hesselbom har (här måste jag ta till mina djupaste
brösttoner) gjort en kulturgärning. Jo, jag tycker
det. Han har samlat ihop inspelningar (studio och live) med
de band han under åren spelat i. Fixat och donat med ljudet,
jagat upp fotografier och pressklipp, klippt och klistrat, grunnat
och grubblat, lagt ned mängder av tid.
Och (hittills) givit ut 3 lyckade CD: den första med bandet
Forever Blues, nästa med Road Dust och den tredje med ytterligare
ett halvt dussin musikerkonstellationer. Utgivningar troget
åtföljda av releasespelningar och ibland av ytterligare
återföreningar. Redaktör'n lyfter respektfullt
på hatten.
Forever
Blues var aktiva (med råge) 1982 - 1992, precis som CD-titeln
säger. Femton år senare (2007) gav P-O ut sin CD
med dem vilket resulterade i ett par tre spelningar. Och så
hoppar vi fram cirka sex år till och Forever Blues är
åter samlade och spelklara på scen. Att rodda ihop
det måste vara en bedrift i sig.
Glest mellan spelningarna, typ. Vilket innebär att man
inte kan lyssna på dem med riktigt samma öron som
när man lyssnar på ett sammansvetsat band som giggar
varje vecka. Det här är en återförening
av musikpolare: mera ett 'event' än 'just another blues
gig'.
Thomas öppnar passande med "Blues Won't Let Me Be".
En mäktig pipa, kanske lite hes i kväll, men ändå
en av landets absolut bästa 'bluesröster'. Glider
in i "Messin' With The Kid": mycket grann gitarr från
Åke. Som lirar på ett eget gitarrbygge i mörkflammigt
trä, oj vad snyggt! Är man Gitarrmakaren så
är man! Det blir "Crosscut Saw", Alberts klassiker,
och så är det dags för Thomas att lira tuff,
rå slidegitarr i "Early In The Morning". Så
småningom slow blues i "One Room Country Shack"
där Åkes gitarrspel gnistrar och Thomas excellerar
i kraftfull, dynamisk sång. En höjdare! Det blir
fler långsamma nummer: Anders spelar smooth och melodisk
gitarr i "I Smell Trouble". Setet slutar med Chuck
Berrys glimrande "No Particular Place To Go" ("Can
you imagine the way I felt? / I couldn't unfasten her safety
belt!"). Tonartshöjningar! P-O står upp och
lirar! Paus!
Åsså
på det igen: "Serves Me Right To Suffer" med
flotta ackordvändningar och fräck rytm. Anders inleder
"Stormy Monday" med lite elegant svajarmsspel. "Standing
At The Crossroads" känns lite jämfotahoppig,
men "Black Night", slow blues igen, ger oss ett läckert
vräksolo från Anders. P-O tar i från tårna.
Så småningom är vi framme vid sista numret
på listan: "Roadhouse Blues" ur The Doors sångbok.
Tungt, nästan malande. Tre gitarrer turas om att leka.
Mycket ögonkontakt, påfallande mycket bandfeeling,
en skön ljudväv. Jo, det blir för mig kvällens
bästa nummer. Till slut lite x-tra rock'n'roll på
finalen, svettig dans mellan borden och Anders glänser
med perfekta Chuck Berrylicks.
Quo vadis Forever Blues? Blir det fler spelningar? Fler återföreningar?
Vi hoppas det! Oceanen är helt utsåld à 150
kr, så efterfrågan finns!
/Christer Fridhammar 2013-05-14 |
|
|