[2013-07-17]
... på Robert Cray Band @ Pustervik 16/7
En massa tack till Peter Astrup för att han tog hit Robert! Dessutom till Pusterviks ljudmixare för snyggt jobb!
Äntligen i Göteborg! En stor soulsångare och en stor bluesgitarrist i en och samma förpackning. Och visst blev det lite straight blues ("Sitting On Top Of The World" satt fint) men mestadels var det elegant soulblues vi fick höra, som i superba "Right Next Door (Because Of Me)".

Ett pärlband med "Chicken In The Kitchen", lite annorlunda i ett Louisiana rock'n'roll mood. Snabba "Smoking Gun", iskalla "The Forecast (Calls For Pain)", bistra "I'm Done Cryin'" i en otrooolig upplaga.

Melodi, attack, intensitet och glöd i gitarrspelet. En röst att dö för. Rytmer, klanger, dynamik som få. Robert Cray Band levde upp till alla Redaktör'ns höga förväntningar. Och lite till.

PS. Känns som om "Cookin' In Mobile", Roberts CD + DVD från 2010, hyfsat representerar även denna konsert. Om man vill ha en souvenir att njuta av till hösten.

... på Harry Banks, Bengt Blomgren, Johan Johansson & Stefan Bellnäs @ La Sombrita 14/7
Fr.v. Johan Johansson klaviatur, Bengan Blomgren elgitarr, Stefan Bellnäs bas/ kör/ trumma, Harry Banks sång/ elgitarr. Foto Vanja Fridhammar
Den här kvartetten är fullständigt fenomenal! Ni minns kanske Johans gig med just dessa gubbs på Jazzå en magisk kväll i februari 2010 då David Sundby stod för mäktigt trumspel dessutom. Den här kvällen får Bellnäs fötter ersätta Sundby: ingen lätt uppgift, men gosse vad det svänger! Och när Harry sitter vid rorkulten blir musiken på något märkligt sätt alltid suggestiv, hypnotisk, trolsk, träskbluesig, psykedeliskt fri & flummig - och allt detta på en gång. Vilken låt han än tar i! Det är fyra trollkarlar i högform vi hör i kväll.

Kolla in kvällens låtlista! Där hittar man så olika nummer som Jimmie Rodgers "T For Texas", nån Gillian Welch, bluesen "Goin' To Brownsville", "Consolation" (där Harrys satt engelsk text till Bo Kaspers Orkesters "Kom och håll om mig"), "Riders On The Storm" (The Doors), "Stroll Out West" (Eddie Taylor), klassiska "Walking Blues", "Woke Up This Morning Happy As A Baby Child" (Harry skrev en GLAD blues!), "Dark End Of The Street" (gudomligt slidespel från Bengan), "Divin' Duck Blues", Stones "Paint It Black" i en flummig rave-up!

Och allt smälter ihop i en lycklig och lyckad musikalisk gumbo. Och folk trängs, applåderar, skålar, skrattar. Vi är välsignade som har musiker av en sådan kaliber på våra lokala scener. Så sägs det även utomsocknes.

PS. Den här kvartetten har en platta på gång! We'll keep you posted!

... på Göteborg Blues Party # 11 den 26/6 - 28/6: en trestegsraket!
Foto © Vanja Fridhammar så klart. Från ovan: Göran Svenningsson (Sevenson), Stefan Dafgård (Jim's Combo), Teodor Boogh (Miss Albatross) och Jenny Jonasson (Blues Sisters).
Stor tack & bock till ambitiösa Göteborgs Bluesförening!
En raket vars första steg var Pre-Blues Partyt med Sevenson & The Sevenettes på S/S Marieholm. Göran Svenningsson sång/ gitarr, Bernt Andersson klaviatur/ dragspel, Lars Mellqvist bas, Thomas 'Grobban' Persson trummor, Elinor Sahlin sång, Anna-Lena Winter sång. En 'wild bunch' och en repertoar som får Redaktör'n att fnittra belåtet och skamlöst beställa en Hof till. Anna glittrade och svängde loss i en zydeco, Elinor gjorde oss fuktiga i ögonvrån med Steve Earles "Goodbye". Bernt briljerade på klaviatur och passionerat dragspel. Lars gjorde ett bassolo! Och Göran gjorde sin patenterade Johnny Guitar Sevenson i "Hit The Highway, lirade en twangig "Price Of Love", en tung "All Shook Up" och en tyngre "Cinnamon Girl". Glimrande.

Men synd att lokalen inte var utrustad med en mixer + en kunnig ljudmixare längst bak i rummet, t.ex. strax innanför ingången till lokalen som vid tidigare Rootsy-spelningar. Bandets fyra sångröster och en rad instrument innebar många ljudnivåer att hålla reda på. Tufft för en fullt sysselsatt musiker att själv mixa från scenen. Det kunde låtit bra mycket bättre, det går inte att komma ifrån. Synd på så rara ärtor.

Big Joe Louis, King David & Peter Greatorex kom direkt från Englandsplanet och undrade försynt om de fick spela några nummer. Big Joe Louis sång/gitarr, King David gitarr och Peter Greatorex trummor alltså. Det fick de glädjande nog. Så de bjöd oss på en extra show kvällen före deras egentliga gig: en lysande sådan som blev varmt uppskattad av publiken. "Catfish" var superb! Kolla gärna Maryams fem YouTubeklipp (en entusiastisk lyssnare på besök från Kalifornien).

Fredag, och nu börjar den egentliga festivalen, nu i stora vita tält på Packhuskajen bredvid båten och operahuset. Homesick Mac var förste man på plan, men då var Redaktör'n kraftigt distraherad av diverse ting och kan bara säga att Mac lät gediget bra. Det gör Mac alltid. Förlåt.

Yellow Dots var av yngre årsmodell: Funkiga låtar med fräcka basgångar i framkant. Nån Spencer Davislåt, en variant av "Road Runner" med fusiontouch, en instrumental Texasblues med långa fria utflykter plus Don Nix eviga "Going Down".

Martin Svanström äntrade så småningom scenen med sin blänkande sax. Plats för Bill Withers "Use Me", en mjuk D'Angelo och en detaljrik "Kozmic Debris". Yellow Dots: Ambitiöst, proffsigt, välrepat.

Jim's Combo lät lika bra som sist på Gerts kafé Soulstore. "Here Lies Love" med kromatiskt munspel och urläckert gitarrspel stack ut lite extra. Läs gärna mina glada rader från kaféet! Det är alltid svårt att få snygga bilder på munspelare, men denna gång lyckades Vanja.

Big Joe Louis, King David & Peter Greatorex är tre eleganta brittiska gentlemän. Den här gången var Big Joe affischnamnet och bjöd bl.a. på lite elektriskt mandolin. Och på låtar som tufft annorlunda "Go Go Train" och sorgsna bluesen "Drink On, Little Girl". Kalla deras stil downhome, Chicago, kanske countryblues. Whatever. Bra är det. De två gitarrerna väver kring varandra och trion skapar hypnotiska rytmer. Och Big Joe har pondus, auktoritet och en STOR röst.

Rolf Wikström avslutade kvällen. En herre som jag storligen beundrade när jag upptäckte honom och hans STAX-influerade sound. Nu snackar vi 80-tal. Tyvärr har han bleknat rejält i min bok. Tycke och smak, han ÄR en publikfavorit. Noterade f.ö. att Gumbos klaviaturspelare PJ Altin hade rekvirerats med kort varsel och att han fyllde Max Lorentz roll utan problem.

Lördag: fin musik, så småningom ett fasaväckande väder. Inte ens Bengt-Oves solhatt hjälpte den här gången. Tälten fungerade perfekt, men kombinationen regn, blåst och kyla gav många en extra blueskänsla. "They Call It Windy City".

Miss Albatross Blues Band - i än så länge helt OK väder - fick Redaktör'ns fulla fokus. Även de ett band av yngre årsmodell. Ett klassiskt tvågitarrband: Fender + Les Paul + Super Reverb. Ofta med ett stuk liknande ursprungliga Fleetwood Mac.
"Everything's Gonna Be Alright", "New New Minglewood Blues". Tryck, groove, gitarrsolona går sömlöst in i varandra. "My Heart Beat Like A Hammer", en Elmore James-blues med slidegitarr. "Tore Down". En dov "Reconsider Baby" med finlir. "Rollin' Man". Grateful Deads "Franklin's Tower" med mycket snyggt och melodiskt gitarrspel i Jerry Garcias anda. "Stranger Blues": knixig med en massa klanger. Kraftfull "Let Me Love You" med gitarrduell. Imponerande. Ett av festivalens klart bästa gig.

Red Hot Mamas: tre skönsjungande och mycket elegant klädda kvinnor plus en herre med klaviatur innebar en sofistikerad akt som Redaktör'n ännu hellre sett och hört i Nefertitis inramning. Hög kvalitet på sången: Everly Brothers "All I Have To Do Is Dream" var helt superb i deras tappning.

Fler kvinnor, även här tre stycken, i nästa akt: Blues Sisters från Malmö. Kompade av en trio med elgitarr, kontrabas och trummor. En alltför tung trio tyckte Redaktör'n som gärna hör mera av ett Steve Cropperstuk och mindre dist/wahwah i den här souliga genren. Det blev "Mercy", "How Blue Can You Get", Etta James "The Blues Don't Care" plus det enligt Redaktör'n bästa numret, en transparant gospel: "Jesus On The Mainline". Stilstudie av en syster nedan.

Little Andrew är norrman och leder en fräck kvartett där han sjunger och spelar Telecaster. Dessutom har han en pianist, en basist och en trummis. Rockabillyklipp i rösten, och spelet är Jimmy Vaughan à la vintage T-birds möter Chuck Berry. Endast egna låtar i repertoaren förutom "Lucille", en Elvislåt och "Sugarcoated Love". Little Andrew var ett nytt namn för Redaktör'n och blev en mycket positiv överraskning. Återser gärna det här bandet på stans scener!

Little Jimmy Reed - populär äldre herre från Enterprise Alabama - kompades för första gången av Mr Bo & The Voodooers som raskt tog ett järngrepp om rytmen.
"Honest I Do", "Big Boss Man" m.m. blev det, men nu började kombinerad kyla och hunger ta ut sin rätt. Musikpaus för Redaktör'n & Redaktörskan.

Tillbaka till Trickbag som nog var Tommy Moberg sång, Tomi Leino (FI) gitarr, Urban Hed bas, Per Norin trummor, Joakim Barcheus munspel och Fredrik von Werder piano. Ett enormt proffsigt band med massor av publikkontakt och stor energi.

Sven Zetterberg gästade Trickbag med bl.a. Little Mack Simmons "Come Back to Me Baby" (SZ sång/ munspel), "That's Why I'm Crying" (SZ sång/ gitarr) med southern soulstuk, Sonny Boys "The Goat" (SZ sång/ munspel, Tomi Leino slidegitarr), "Breaking Up Somebody's Home" (bästa numret med SZ sång/ gitarr). Dessutom kombinationen Tommy Moberg sång, Sven Z munspel, Tomi Leino fenomenal gitarr i Magic Sams "You Belong To Me". Giggets näst bästa nummer! Kändes som om Sven Z var mera på hugget i år än förra året, då med Yngström & co.

Så upplevde Redaktör'n årets Party. Massor med bilder kommer så småningom. Ses nästa år!