[2013-12-10]
... på Clas Yngström & Richard Tehler: Jimi Night @ Nefertiti 7/12
Clas Yngström sång/ gitarr, Richard Tehler sång/ gitarr, Michael Krönlein bas, Chris Montgomery trummor. Foto på Richard (spelning på KoM): Vanja
Det första man ser när man stiger in i Nefs spellokal är sex Marshallstackar på rad. Sex stycken. Som för att markera: ikväll är det 'på riktigt' för Richard.

Glöm snåla pizzagigs. Glöm bökiga trôkiga små scener med envist tjat om ljudnivå och stärkarstorlek. Nu handlar det om headlining på anrika Nef en lördagskväll. Och observera: det är utsålt.

F'låt, men med all respekt för veteranen Clas så blir det här Richards kväll i Redaktör'ns öron. Tror inte att generöse Clas har något alls att invända: han plussade och prisade Richard spelningen igenom.

Och fr.o.m. "All Along The Watchtower" (3dje numret?) så blir det här också en enastående konsertkväll.

"Watchtower" blir den första låten som Richard sjunger. Sjunger fullständigt övertygande. Och som även inspirerar honom till ett fantasirikt solo. Det första av många. Redaktör'n är absolut ingen Hendrix-expert och ska INTE älta låtarna, men han tycker bestämt att Richard förhåller sig friare till originalen än vad Clas gör. Friare, personligare, fantasifullare.

Alltnog: "Spanish Castle Magic" följer, även den med Richard på sång. Plus andra pärlor som "Fire" och "Little Wing". Andra akten ger oss en helt enorm "Stone Free", en superblues i "Red House", en svettig "Voodoo Chile". Xtranummer - publiken jublar - blir till slut "Purple Haze", "Wild Thing" (brutal kioskvältare) och en ljuv "Angel".

En mäktig, proffsig kvartett (Redaktör'n ger gärna Chris en extra guldstjärna) som med lätthet fixar såväl tyngd som dynamik. Och gör det med ett leende. Ja, eller fyra stycken. Gott med så glada lirare på denna ibland så seriösa jazzscen.

Jag hann prata med Richard några minuter i pausen efter första set. "Det här har jag väntat på i tio år" sa' han med stort eftertryck. Det har vi också, Richard!

Superba fotografier tagna av Peter Sandin hittar ni här!
... på Henrik Nagys album "Mellan tystnad och ord"
Nagyworks Records NWCD001 (2013). Foto nedan taget av Anders Bryngel.
Henrik Nagy: var har jag sett och hört honom undrar kanske ngn GigKalenderläsare. Förslagsvis som skicklig gitarrist/ sångare med Cross Generation Rockers på S/S Marieholm, med ambitiösa bluesbandet Mojump! på KoM och Hängmattan, i en duo med bror Johan Nagy på Hängmattan eller Le Village. Eller - för den minnesgode läsaren - med bluesrockande Bad Ass Fajitas för tio år sedan, ex. vid Villa Belparc.

Och idag aktuell med en egenhändigt utgiven platta, med uteslutande eget material och med svenska texter. Inspelad med en rad av begåvade göteborgsmusiker. Och producerad av Martin Carlberg (f.d. Martin Gabriel) som även bidrar med gitarrspel här och var.

En annan imponerande strängaspelare är Joakim Fritzner som glänser på pedal steel på var och varannan låt. Denne Joakim som Redaktör'n alltid pushar för när han prisar onsdagsmusiken på Restaurang Vink.

När jag först hörde talas om det här skivprojektet beskrevs det som 'country på svenska'. Vilket gjorde mej aningen misstrogen: countryetiketten kletas gärna på vad som helst idag. Men Redaktör'n hade fel (igen): mångt och mycket på albumet känns verkligen rotat i traditionell country, även om flera sånger (ex. titellåten "Mellan tystnad och ord" och "Ännu en dag") har modernare form och klangbild.

Det är en robust musik som Henrik presenterar: mogna, vuxna sånger med handfasta texter. Och Henrik textar tydligt, man missar inte ett ord. Stort pluspoäng. Dessutom låter det som om han menar vad han sjunger. En behaglig röst, ibland med ett vibrato påminnande om Rolf Wikströms. Låtarna i sig kan i sin tur associera till Björn Afzelius, till Peter LeMarc eller t.o.m. till Alf Robertson. "Nyanser" med Gumbos Per-Johan Altin på stämningsfullt dragspel låter gammal läsarsång för Redaktör'ns småländska öron.

Det är ingen gitarrplatta det här, trots Henriks och Martins närvaro. På "En lånad slant" får både elgitarr, pedal steel och Martin Halls flygel rocka loss. Annars är det glest med gnistrande elgitarrsolon. Vilket blir den elgitarrnördige Redaktör'ns enda bock i kanten. Henrik tycker om att upprepa sina textrader när låten närmar sig sitt slut. Helt OK, men en och annan sådan rad hade gärna fått bytas ut mot lite Telecaster-picking. Men nu snackar vi bara tycke och smak.

En kvalitetsskiva, såväl i innehåll som i grafisk utformning. Imponerande att Henrik gör en sådan här satsning i denna tid då alltfler musiker buttert säger "Nä, de e meningslöst å göra en platta." Nyfiken? Bengans Skivbutik har CDn till salu.