... på Slowburn @ KoM 26/4
Joakim Ramstedt sång/ akustisk gitarr, Mattias Olofsson elgitarr/ kör, Patrik Andersson Winberg elbas/ kör, Tommy Johansson trummor. Samtliga livebilder: Vanja. Kasta gärna en blick på hennes fotoalbum från kvällen.

---

Snacka om svår kanalkrock denna lördag! Bluestone i originalupplaga på S/S Marieholm. Och Slowburn, även de i ursprunglig sättning, på KoM. Redaktör'n slet sitt hår, men det blev Slowburn till slut, mycket på grund av Joakims starka egna låtar. Tyvärr alltför ofta en bristvara i vår värld av blåtonad musik.

Slowburn radade upp 22 låtar under kvällen. Två fina album har de gjort (hittills) och det materialet användes tack och lov flitigt. Tror de endast hoppade över sex av albumspåren. Har jag inte angivit annan kompositör/ artist nedan så kommer låten från Joakims vassa penna.

Jag återanvänder gärna (bekvämt!) en entusiastisk rapport jag själv skrev redan när jag hörde original-Slowburn första gången. Det var sommaren 2006 på gamla KoM på Olivedalsgatan. En upplevelse att minnas. De här entusiastiskt babblande raderna är målfoto på denna lördagskväll också (i st f Telecaster, läs Gibson):

"Jocke himself har en slående bra röst (faktiskt litet Don Henley-ekon här och var) och dessutom ett ovanligt övertygande uttal. Och så dessa starka låtar - var i hela friden kommer alla dessa talanger ifrån?? (Först insända rätta lösning belönas med en Hof.)"

"... tuffare rock som i "Here Comes The Blues Again" med massor av vass blå Telecaster, "Devil In My Blood" med sitt ödsliga ökensound. Och just den här ödsliga stämningen sätter sig i mina öron och kommer att vila över hela repertoaren: de vassa kaktusarna och dammiga palmerna, det gyllene soldiset vid horisonten. Var är min tequila? Var är min burrito-de-luxe?"

Godmodiga herrar ikväll, åtta år senare. Några saxade visdomsord: Joakim om "Luckiest Man Alive": "Lite långsammare än förr, vi är ju äldre". Om The Bands "The Weight": "Världens bästa låt som VI inte skrivit!". Åsså Patrik som, när han körar i Jockes lovsång till Jack Daniels ("My Friend Jack D"), envisas med att i stället sjunga BOWMORE med ett belåtet leende. Jo, Redaktör'n håller med Patrik där om dryckesvalet.

Allting har en ände, tyvärr även denna spelning. Slowburn avslutar med Jesse Winchesters "Songbird" med endast Joakim & Mattias på scenen. Alldeles rysligt vackert, och publiken försöker applådera ned taket.

Vad kan man då säga mera om Slowburns sound? För ett eget sound, det har de. I Redaktör'ns öron är en av de viktigaste pusselbitarna Patriks & Mattias klockrena körande bakom Joakim. Plus, givetvis, Joakims "äktamerikanska" stämma, Mattias ödsligt blå gitarrspel - och så det strävsamma gamla rytmparet Patrik & Tommy som kan varandras trix utan och innan.

En imponerande comeback enligt Redaktör'ns öron. Efter några rep plus ett gig kvällen innan. Fortsätter inte Slowburn är det slöseri. Jag vet att ex. Patrik lägger mycket tid på ett annat band, klart tyngre (doom rock!) The Order Of Israfel. Men ändå. Please!?

Mattias Olofsson är alltså tillbaka med den äran. Växte upp med Claptons & Hendrixs gitarrspel som så många andra. Idag lyssnar han kanske mera på Mark Knopfler, Robben Ford, The Eagles m.fl. Jo, man kan höra alla tre stilarna i hans spel. Helt självlärd på sitt instrument. Som ikväll är en Gibson SG från 1973, lirad via några pedaler genom en amerikansk 50 W förstärkare av fabrikatet Little Walter. Men nej, Mattias spelar INTE munspel i Slowburn! Däremot spelar han mycket varierat på gitarren: ödesmättat ekande på "Turn The Page" och med aggressiv wahwah på "Bring It On" och "My Friend Jack D". Ger "Man In Pain" ett Claponskt intro à la Disraeli Gears, eller kanske Blind Faith. I "My Friend Jack D" går Mattias loss totalt och kör t.o.m. "nu spelar jag med tänderna"-grejen. Inte i min smak egentligen, men han har en sådan glimt i ögat att det bara blir kul den här gången. Överdrivet som i en serietidning. Rock on Mattias!

Några rader till om Slowburns historia Det vi hört ikväll är som sagt originalupplagan, den kvartett som spelade in Slowburns första album "Devil In My Blood" år 2006. På andra albumet, "Bring It On" från 2007, är Kalle Ruuth gitarrist i stället för Mattias. Snäppet bluesigare. Annars samma musiker. Gitarrist nummer tre: Mårten Olsson. Fortfarande med Joakim, Patrik och Tommy bredvid sig. Tyvärr ingen skivinspelning. Därefter lämnade Patrik och Tommy bandet och i stället rekryterades bröderna Anders & Eric Olausson.

T.v. upplaga 4: Joakim, Mårten, Anders och Eric. Anders @ bas, Eric @ trummor. Rutinerat brödrapar från bl.a. smått legendariska The Remedies. Ingen skiva här heller.