[2014-08-21]
 ...
på Blues i Slottsskogen @ Villa Belparc 27/6 + 28/6
Ett arrangemang av hårt jobbande Göteborgs
Bluesförening. Tack - igen!
 Redaktör'n
börjar med att citera sig själv, de rader han skrev
omedelbart efter de två blueskvällarna. Han tycker
fortfarande så.
"Kanske detta faktiskt är det bästa formatet
för Göteborgs Bluesförenings årliga fest(ival)?
En fest där publik och band är skyddade från
vädrets nycker, men ändå kan hänga i utomhusbarerna
eller flanera i parken om de känner för det. En fest
som är klart mera lättroddad än Packhuskajen
eftersom GBF kan utnyttja Villa Belparcs befintliga resurser.
En fest som nöjer sig med två speldagar och tio akter.
En fest i ett format som inte blir ett stort ekonomiskt vågspel
för den ambitiösa föreningen." Foto ©
Vanja
Fredag
27 juni
 SOFIE
REED (utomhus): sång, munspel, lapsteel, dulcimer
Foto © Franco Di Fiore
["Du kan kalla hennes musik Roots-Blues eller Folk-Blues...
eller t.o.m. Roots-Appalachian med en krydda från Dalarna.
Eller - du behöver inte kalla det för någonting.
Men du kan känna det!" Uttrycken "Ensam är
stark" och "Själv är bäste dräng"
gäller nog ikväll! "]
 Sofie,
svensk-amerikanskan, får börja festen. Ger ett såväl
sympatiskt som tufft intryck. Hon är intensiv, energisk,
har en kraftfull och genomträngande röst. En röst
som i Redaktör'ns öron blir behagligare när hon
mjukar upp repertoaren.
Hon blandar svenska och engelska texter, gör bl.a. en intensiv
och medryckande "When The Saints" med den entusiastiska
publiken på handklapp. Gör "Somliga går
i trasiga skor" på svenska, gör "Vem kan
ro utan åror" på engelska. Säkert i egen
översättning. Dessutom någon Ma Rainey - på
engelska. Byter obehindrat mellan lapsteel och dulcimer, spelar
stämningsfullt på båda. En bra början
på kvällen, och skönt att få vara utomhus
ett tag.
 SWING
TARTURO: Julia Johansson sång,
Anton Stokes gitarr, Johan Bengtsson
basfiol, Klas Nilsson trumpet. Foto skivomslag.
[En charmig kvartett som sprider den heta swingmusiken från
20- och 30-talet. En kombination av eget material och andras.
Tänk New Orleans jazz & gamla spirituals, tänk
tuff blues & mjuka ballader. I tidsenlig garderob! Hördes
bl.a. på Bluespartyt på Stora Teatern för några
år sedan.]
Så
går vi inomhus och diggar svängig New Orleansjazz
med fokus på sång och trumpet. Julia ler och beskriver
genren: "De flesta texterna handlar om knark och sex, och
resten om kärlek". Stämmer säkert. Vi får
riviga versioner av klassiker som Ellingtons "It Don't
Mean a Thing (If it Ain't Got That Swing)" från 1931
- och ännu äldre "Has Anybody Seen My Girl? (Five
Foot Two, Eyes of Blue)". Säkert spel och ett kul
band, men ett honkytonkpiano hade inte suttit helt fel.
 TEHLER
BLUES BAND: Richard Tehler gitarr,
sång, Al Tehler piano, Lennart
Lindeberg sång, Stefan Bellnäs
bas, Lars 'Lade' Källfelt trummor
Foto © Vanja
[Minns att Nefertiti skrev: "Med rötterna i sextiotalets
bluesrocksound har far och son Tehler skapat ett av landets
absolut bästa band i genren. Chicago grooves, Jump och
gospelblues avverkas i svängande takt. Ett grymt sväng
som kan flytta berg." Ikväll med Lennart Lindeberg
på sång, tillsammans med Richard.]
Ett
mäktigt elektriskt set med Lennart Lindeberg - ett formidabelt
powerhouse - vid mikrofonen. Och han har inte bara power: bra
uttal, bra fraseringar. [Skrev
om hans bakgrund här.] Redaktör'n blev imponerad
av hela gigget, ställde ifrån sig sin Hof och skrev
upp de flesta sångtitlarna. Nåt sånt här:
1) minns tyvärr inte. 2) "The Sky Is Crying"
i mäktig upplaga. 3) "I'm Ready" med rock'n'rolligt
ös.
4) "Who's Been Talking" med fräckt tonad outro.
5) "Take Out Some Insurance": rå, mullrande,
gott piano.
6) "When My Blood Runs Cold" (Lucky Peterson). En
läcker soulbluesballad med mycket nyanser.
Lyriskt gitarrspel som övergår i sanslöst tryck.
7) "Move Over Little Girl".
8) "One Way Out": dags för Allman Bros, Lennarts
specialitet. Richard excellerar på slide.
9) XTRA mer Allmans. "Statesboro Blues" Richard slajdar
igen. Rytmsektionen kokar! Succé!
 VIRGINIA
& SKYBENDERS: Virginia Pihlblad
sång, Stefan Jonsson gitarr, Svenne
Jansson hammondorgel, klaviatur, Kristoffer
Järleby bas, Tobias Johansson
trummor, slagverk. Foto skivomslag.
[Fick Juryns Pris på Mönsterås Blues &
Roots Festival: ”Med inlevelse och utlevelse i musiken,
en karismatisk frontperson, ett tajt komp och fina soloprestationer
och dessutom bra publikkontakt är 2014 års vinnare
av Scandinavian Blues Contest: Virginia & Skybenders”.]
Skybenders
börjar med en väl lång instrumental på
orgel + slidegitarr. När den är klar introduceras
sångerskan, Virginia. Som tar tag i Nick Gravenites "Born
In Chicago", gjord av mången bluesmästare. Men
ikväll känns låten märkligt nog inte så
blå, inte heller så kul, och jag inser snart att
det inte blir lätt att följa Tehlers gäng.
Det slajdas, sliras, solas och wailas på ett utdraget
och ibland märkligt formlöst manér. Virginia
jobbar och sliter likt en sentida Janis Joplin, men det fastnar
ändå inte. En udda lirad "Crossroads".
Standards som "Green Onions" och "Little Wing".
Elmores "It Hurts Me Too" går över i "I
Put A Spell On you". XTRA: "Son Of A Preacher Man"
och Virginia tar i för fulla muggar, men det här välte
tyvärr inte Redaktör'n.
 J
T LAURITSEN & THE BUCKSHOT HUNTERS: JT
Lauritsen sång, munspel, dragspel, Virginia
Pihlblad sång, Arnfinn Tørrisen
gitarr, Palle Wagnberg hammondorgel B3, Atle
Rakvåg bas, Jon Grimsby trummor.
Foto © artisten.
[Som hördes i oktober 2011 vid ett samarrangemang mellan
GBF och CMP. Jag skrev glatt: "Tretal i norsk blues @ Musikens
Hus innebar en behagligt varierad kväll. Man blir alltid
x-tra glad över starka vokalister: själv föll
jag allra mest för J.T. Lauritsen som i sina bästa
ögonblick tangerade såväl Kim Wilson som Delbert
McClinton."]
Rutinerade
norrmän, kompletterade med Palle på Hammond (från
T-Bears band och jazzgruppen Real Thing) och Skybenders Virginia.
JT börjar med att sjunga att han är "Going Back
to Texas" - och dit tar han oss verkligen musikaliskt!
"Baton Rouge" låter som en hit med Robert Cray,
fast med dragspel i sättningen. Annars är det mycket
vibbar av Delbert McClinton och Doug Sahm. Tryckare modell Texas
dancehall: synd att Redaktör'n har två vänsterfötter.
Det blir "Got You on My Mind" i Delberts tappning,
"The Blues Got Me" skriven av vår lokale hjälte
Mr Bo. Och underbara "Every Day Will Be Like A Holiday"
(William Bell/Booker T Jones), tryckarnas tryckare! Mumma för
en Delbertfantast som Redaktör'n.
Lördag
28 juni
 GUGGES
ENMANNA (utomhus): sång, gitarr m.m.
Foto © artisten
[Med Gugge på 'scen' brukar det gälla "ruffig
country-blues, work songs och vackra bergsballader om vartannat
med Bror Gunnar Jansson på megafon, gitarrer,
plankor, gitarrcase, hi-hat och annat tingel-tangel."
Gunnar Jansson hör vi som sångare
i många sammanhang, bl.a. i gruppen Serve You Right To
Suffer, dvs. Gunnar + Gin House Blues.]
En
hårt jobbande och flitigt bokande artist. Mängder
av spelningar, solo och i band. Ikväll helt solo i en passionerad
bluesstil med mängder av ödesmättade klanger
och sorgliga historier. Bl.a. en "deppig
sak om boxaren Butch". Gugge är lika intensiv som
Sofie Reed. Han betonar rytmen
och sina känslor med trummor och hi-hat: trampar på
pedalerna i blåvitrandiga sockor. Ekande ackord. Slirande
slide. Raw blues!
 WANDERING
PEGGY: Hannah Tolf sång, rytminstrument,
Christoffer Johansson gitarr, sång, Donovan
von Martens kontrabas. Foto
© Virginia
Küst
[Tre av Göteborgs musikprofiler, bl.a. välbekanta
och synnerligen mångsidiga sångerskan Hannah, "spelar
akustisk blues och spirituals med mycket känsla, lekfullhet
och stor respekt. På repertoaren finns låtar av
Skip James, Leadbelly, Mississippi John Hurt m.fl."]
Traditionell
blues, javisst, inte helt olik Gugges. Men Hannah sjunger som
alltid friare än vad som är typiskt för genren.
Ibland ordlöst vid sidan om Christoffers gitarr. Ibland
delar Hannah & Christoffer en sång mellan sig, sjunger
var sin vers. Rytmerna är viktiga för bandet och Hannah
accentuerar den med sitt trumspel. Tvära kast i dynamiken:
Hannahs ljusa sångregister kontrasterar mot Christoffers
grövre röst och de dova pukslagen. Fina tolkningar,
bl.a. av klassiker som "Midnight Special" och extranumret
"Freight Train".
 SIMON
SAYS: Simon Lindekrantz sång,
Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr, Dan
Helgesen orgel + Lesliekabinett, Gunnel Samuelsson
saxofon, Klas Nilsson trumpet, Conny
Sävmo bas, Michael Edlund trummor.
Foto © Vanja
[Soul & blues med Simon the Soulman i förgrunden. Den
som diggar Zetterbergs stämma ombedes - vänligt men
ytterst bestämt - att avlyssna Lindekrantz!]
Musikerna
smyger in en och en, greppar instrumenten och bygger successivt
upp en solid groove. Och till sist kommer Simon i vit kavaj
och frontar den absolut 'soulfunkigaste' spelning jag hört
Simon Says göra.
James Hunters "She's Got A Way", Delbert McClintons
"Blues As Blues Can Get" och "I Used To Worry".
Paradnumret "Don't Cry No More" à la Bobby
'Blue' Bland. En bugg med flöjt- och trumsolo! Eli Paperboy
Reeds "Come And Get It" med allsång. Tung Hammondgroove,
gnistrande gitarrsolon, Simon sjunger helt hjärtslitande.
Conny solar på bas, Michael på trummor. Vi är
långt från slätstrukna bluestolvor med de här
soulhjältarna.
 INTERSTATE
40 RHYTHM KINGS: Benny Olander sång,
munspel, Kenneth Nilsson gitarr, sång,
Jan-Ola Mazetti sax, sång, Björn
Vilhjalmsson bas, sång, Richard Carlsson
trummor, sång
[Man brukar skriva att "Interstate 40 Rhythm Kings spelar
stenhård Rhythm’n’Blues med influenser av
svart amerikansk musik från sent 40-tal och tidigt 50-tal.
Interstate 40 Rhythm Kings befinner sig i gränslandet mellan
Rhythm’n’ Blues, tidig Rock 'n' Roll, och Jump."
Tyckte även att jag hörde lite mera souldränkt
material sist! Snyggt!]
Jodå,
Redaktör'n mindes rätt. Och Interstate 40 har blivit
än mer souldränkta än sist. Benny har hunnit
lyssna in sig rejält på James Brown. Dessutom på
nyare material som Duffys "Mercy". Det är mycket
svettig soul, det blir många uppmaningar om "clap
your hands" - och det blir precis samma fenomen som igår.
Det blir svårt för Interstate 40 att följa Simon
Says soulexplosion och Redaktör'n blir tyvärr inte
vält av den här spelningen heller. Tyvärr, för
bandet gör ett bra jobb, och en annorlunda ordning på
de två kvällarnas programpunkter hade kanske resulterat
i andra tankar.
 ERJA
LYYTINEN: Erja Lyytinen sång,
gitarr, Davide Floreno gitarr, Roger
Inniss bas, Miri Miettinen trummor
[Erjas senaste album "The Sky Is Crying" (2014) är
en tribut till Elmore James: "Albumet innehåller
också två specialskrivna hyllningar till James -
den instrumentala 'Erja’s Contribution To Jazz’
adderar en twist till ‘Elmore’s Contribution To
Jazz’, medan hennes text till 'The King Of The Slide Guitar
" är en påminnelse om både Elmores arv
och vikten av musik i allmänhet."]
Jodå,
det blir "The Sky Is Crying". Så klart. Dessutom
låtar som "When The Saints" (!) och "Dust
My Broom". Och en massa gitarrsolon. Erja är onekligen
mångas favorit, såväl kvinnors som mäns.
Men Erja och hennas band är inte Redaktör'ns bag.
Han respekterar allt jobb som bandet lägger ned, och han
vet så väl att tycke och smak ÄR olika. Så
Redaktör'n suger på sin Hof, och skriver så
gärna att publiken jublade - och det är det viktigaste.
|
