[2014-09-15]
... på Friends Of The Devil @ KoM 13/9
Teodor Boogh gitarr/sång, Johan Johansson klaviatur, Mats Boogh bas, Magnus Hjort trummor
Bilderna på Teo och Johan tagna av Vanja vid tidigare spelningar.
Överst t.h. Jerry Garcia, Grateful Deads legendariske gitarrist, sångare och frontfigur.
Nederst t.v. Grateful Dead årsmodell 1973
Femte spelningen för bandet? En sanslös kvartett som till 100% är ett tributband till San Franciscogruppen Grateful Dead. Inte ett coverband - Grateful Deads fria spelstil lämpar sig definitivt inte för rena covers - utan fyra musiker som med utgångspunkt från Deads repertoar kreerar stor musik på scen. Ikväll blir listan så här:

1) West L.A. Fadeaway
2) Franklin's Tower
3) Althea
4) Not Fade Away
5) Goin' Down The Road Feeling Bad
6) China Cat Sunflower
7) Good Morning Little Schoolgirl
8) Casey Jones
9) Friend Of The Devil

Nio långa låtar, i stora stycken instrumentala. Vad som slår Redaktör'n är hur fokuserat de fyra musikerna lyssnar på varandra, likt ett jazzjam i högsta divisionen. Teo och Johan har nästan ständig ögonkontakt. Magnus Hjort på trummor är en ny bekantskap för Redaktör'n (tidigare spelningar har varit med Lars 'Lade' Källfelt eller Michael Edlund): lyhörd, följsam och samtidigt drivande. Johan växlar mellan meditativt pianospel och ett rasande, kluckande, bubblande klaviaturvräk. Och Teo fångar gång på gång Jerrys speciella stuk på spelet. Ett guldblänkande broderi av fraser och melodier.

Redaktör'n har skrivit flera ggr tidigare om bandets spelningar, så han nöjer sig med att notera att
a) Friends Of The Devil ger oss - återigen - en lysande musikkväll, värd en klart större publik.

b) Teo, i högform både vokalt och instrumentalt, berättar att han inhandlat en Mu-Tron gitarrpedal. En typ av pedal som uppenbarligen var en viktig ingrediens i Jerry Garcias gitarrsound. Nåt sånt här kanske?

c) Mats spelar - stabilt och melodiskt - på en enormt vacker basgitarr. Fabrikat och årsmodell som den här:
Epiphone Rivoli EBV232 Electric Bass Guitar (1964)

Slut på nörderi. OBS! Friends Of The Devil lirar redan onsdagen 17/9 i Café Hängmattan!
... på F.O.E.C. @ Café Hängmattan 10/9
Mikael Fahleryd bas, Matti Ollikainen klaviatur, Michael Edlund trummor, Bo 'Mr Bo' Carlsson sång/ gitarr.
Blues i Hängmattan, ett arr. av ambitiösa Göteborgs Bluesförening.
Vanjas bilder på Bo och Matti tagna vid F.O.E.C.:s debutspelning på KoM musik&bar i april i år.
Mr Bo & The Voodooers är något av en älskad institution på våra bluesscener. Ett av genrens mest etablerade band. Fyra musiker som ger intryck av att ha spelat sig samman under en evighet. Fyra musiker med en proffsig framtoning av 'soulbluesshow' med en alltid lika elegant svidad Mr Bo i frontlinjen. Ett band och en bandledare med pondus i massor.

F.O.E.C., döpt efter musikernas efternamns initialer, är säkert mera av en utmaning. En hel del textläsning, någon enstaka gång en plötslig osäkerhet på scenen. Lite mera av ett 'hobbyband', i publikens ögon accentuerat av Bos enklare klädsel.

Det här blir faktiskt bara bandets andra spelning sedan starten, denna gång i ett välfyllt Café Hängmattan. (Redaktör'n missade den första. Bittert.) Men förfäras ej, du lilla (stora!) hop: det här kommer att bli alldeles glimrande!

Redaktör'n tassar in i höjd med "Born Under A Bad Sign", modell Albert King (surprise!). Behagligt luftig och dynamisk men med Alberts vassa kryddning. "The Battle Is Over (But the War Goes On)" av Sonny Terry & Brownie McGhee följer, och sedan gör Bo en tvär sväng in i Hank Williams "I Can't Help It (If I'm Still In Love With You)".

De gör den stiltroget och inte särskilt 'bluesifierat': det här numret hade nog inte Voodooers lagt in i sitt program. Inte heller den finstämda "Will The Circle Be Unbroken" som senare inleder andra set. I F.O.E.C. väljer Bo precis vad han känner för att sjunga och bryr sig mindre om etiketten, må den vara 'blues', 'country' eller 'gospel'. Varför inte Hanks "Your Cheatin' Heart" nästa gång, tror på den!

O.V. Wrights gospelblues "I'm Going Home (To Live With God)" gungar övertygande i reggaetempo. "Mojo Boogie" ger oss Matti på inspirerat New Orleans-piano. Det blir "Tough Times" ('anknyter till nuläget: gäller både 1932 och idag' säger Bo), "Crosscut Saw", "Stranger Blues". Och så en riktig juvel: Ray Charles "I Believe To My Soul". Bo som allra bäst med passionerad sång och gnistrande gitarr. Matti på fenomenalt elpiano - och nu är det Weltklasse!

Ännu en fullpoängare: "Do I Move You" (Nina Simone). Bo ler ekivokt och publiken jublar sitt bifall vid raderna "Are you ready for this action / Does it give you satisfaction / Are you hip to what I'm sayin' / If you are then let's start swayin'". Sicket tryck från rytmsektionen! Mattis piano kvillrar, Bos gitarr biter.

XTRA: Calvin Leavys vackra "Is It Worth All (That I'm Going Through)" plus Howlin' Wolfs "Old And Grey". I "Is It Worth It All" ställer Bo sig vid scenkanten och sjunger för oss helt utan sin mikrofon. Sjunger med stor och varm gospelkänsla. Mäktigt, känslosamt. Imponerande. Precis som hela F.O.E.C. Gå och hör dem!