Ladies Got The Blues: fr.v. Elin Öberg munspel, Moa Brandt gitarr, Amanda Savbrant trummor, Vilma Flood Hases sång, Tove Brandt bas, Ida Bang sång, Lovisa Sjöberg Nordahl gitarr.
Saknas på bilden gör Maja Bringler klaviatur.
[2015-07-02]
... på Blues Festival @ Villa Belparc, utomhus i Slottsskogen 26/6 och 27/6
Arrangör: Göteborgs Bluesförening i samarbete med Villa Belparc.

En fullträff tycker en mycket nöjd Redaktör: Tillbaka i Slottsskogen (check), utomhus (check), bra ljud (check), bra väder = inget regn (check). Och mycket bra bokningar (check). Det lät dessutom i Redaktör'ns öron som om alla banden hade en 'bra dag'.
Fotnot 1: Alla foton © Vanja Fridhammar. Jodå, det kommer ett rejält fotoalbum på nätet också!
Fotnot 2: Parenteserna efter låttitlarna i texten nedan anger låtskrivare OCH/ELLER artist som förknippas med låten. Tricky business that.
Fredag
Jim's Combo
Martin Abrahamsson gitarr/ sång, Stefan Dafgård munspel/ sång, Mikael Fahleryd kontrabas, Jim Ingvarsson trummor

F'låt men vi hann inte till Slottsskogen förrän långt in i Jim's Combos set. Ett set som lät mycket övertygande. Martins Telecaster var vass i ordets alla betydelser och Stefans munspel var blåare än någonsin, så mycket hann vi registrera.

Jim's Combo låter alltid bra, fattas bara annat med en sådan laguppställning. En storslagen scen fick de också, pyntad med lätt besynnerliga dekorationer. Jim's Combo goes arenarock!
The Storm and the Fire, akt 2
Elin Engberg sång/ kontrabas/ dulcimer, Hannah Shermis sång/ gitarr/ trumma

Flashback: Sist Redaktör'n hörde Hannah Shermis röst var nog för tio år sedan, i februari 2005 med E.K. Bluesband på 'gamla' KoM. Time flies. Han blev imponerad redan då. Elin (begåvad syster till lika begåvade A.M.E.) har han hört desto oftare med grupper som Swing Tarturo och Det Blev Handgemäng.

Etiketten "The Storm and the Fire" låter tung och seriös, men den här akustiska duon är snarare charmigt sprallig. Pratar skoj-amerikanska och låtsas vara på besök från Appalacherna! Och bjuder bl.a. på en variant av "John Hardy", vackra "Hello Stranger" (känns även igen från Pilgrims sångbok), en suggestivt rytmisk "Baby Please Don't Go" med Elin på kontra och Hannah på trumma, och på slutet Tim Hardins klassiska "If I Were A Carpenter" i vacker upplaga. Fint som snus!
Lisa Lystam Family Band
Lisa Lystam sång, Fredrik Karlsson gitarr, Mattias Gustafsson gitarr, Mikael Fall munspel, Moran Korsmoe bas, Patrik Thelin trummor

Här var Redaktör'n tyvärr något distraherad av andra uppgifter, men Hustrun rapporterar om en själfull långsam "Damn Right, I've Got The Blues" (Buddy Guy). Gott så! När Redaktör'n äntligen kan fokusera på bandet kladdar han i blocket: "Bra röst! Bluesrockigt band. Där lät det som Joe Cockers komp på 70-talet! Instrumentalparti med ormtjusarskalor. Sydstatsstuk med unisona passager med gitarr/ munspel el. gitarr/ gitarr. Skicklig munspelare!"

Tyvärr avslutar de med en stökig "That's All Right" som varken gör bandet eller den klassiska låten någon rättvisa. Redaktör'n behöver lyssna in sig på det här gänget!
Franska Trion
Matti Ollikainen klaviatur/ sång, Olli Rantala kontrabas, Thommy Larsson trummor

Superba musiker med en personlig sångare/pianist. Publiken inkl. Redaktör'n älskar dem. Börjar med med en blues, fortsätter med en boogie i "Solen skiner". Stor variation, stor bredd. Lågmält vemodigt pianospel i vackra "Kärlekens helvete" - och så kupletten ”Ge spriten en chans / annars kommer du ingenstans”.

Den kupletten är en hommage à Reinhold Svensson. Just det, pianisten Reinhold Svensson som lär ha sagt apropå hippa jazzmusikers narkotikabruk: "Äh, grabbar, ta och ge spriten en chans, va!". Ett fenomenalt set från en fenomenal trio.
The Blues Band
Paul Jones sång/ munspel, Dave Kelly gitarr/ sång, Pete Emery (vik. för Tom McGuinness) gitarr, Gary Fletcher bas/ sång, Rob Townsend trummor

36-årsjubileum i år? Engelska grånade gentlemän på turné: någon i publiken fnyser antagligen 'engelskt', 'vitt' och 'prydligt' - men Redaktör'n gillar det här bandet. Välrepade proffs är inget problem för honom. Tom McGuinness saknas med giltigt förfall - ryggproblem - men Pete Emery är en fullgod ersättare: En mångsidig gitarrist som spelat till och från med Dave Kelly sedan tidernas begynnelse.

Noterat ur sånglistan: "Talk To Me Baby", "You Got To Move", "I Am The Blues" (sång DK), "You Ain't True" (sång GF), jazzigt gungande "Fine Brown Frame" (sång PJ), "I Can’t Hold On Much Longer" (sång PJ, en grym slowblues, skriven av Paul Jones: finns på The Blues Bands album "Ready" från 1980), "Down In The Bottom" à la Howlin' Wolf (sång DK: Dave spelade för länge sedan med John Dummer Blues Band som kompade Howlin' Wolf i England 1969).

"Dust My Blues" (sång DK), "Sit Back Down" (sång PJ), "Hallelujah I Love Her So" (sång DK), "Suddenly I Like It" (sång PJ), "Flatfoot Sam" (sång PJ, från första albumet). Och så ett (väl) långt munspelssolo ... Paul Jones är en fin sångare, och så är Dave Kelly. Dessutom är de två mästerliga på munspel resp. slidegitarr. En viss rutin förmärks.
Lördag
Elie & The Engine
Elie Sandberg sång/ gitarr/ munspel, Erik Petterson klaviatur/ sång, Johan Almgren bas/ sång, Mickel Löfwenius trummor

Svårt med etiketterna här! Elie & The Engine är ett ungt band som vanligtvis spelar egenhändigt skriven poprock med ett 'modernt sound' på klubbscener. Och det gör de bra! Men Elie himself, med meriter från bandet Eldrupeed (på Göteborg Blues Party 2010), dyker då och då också upp på jammiga bluesscener. Vilket alltsammans lett fram till kvällens festivalspelning. Bandet varvar sina original med blå standards som "Messing With The Kid", en tungt riffande "Let Me Love You Baby", Ray Charles "I Got A Woman" och en snabb "Crossroads". Och det gör de med påfallande lätthet: The Engine är en väloljad maskin där alla delar sitter perfekt.

Elie har en ljus varm stämma med skönt vibrato. Han verkligen SJUNGER "Crossroads", en låt som annars gärna framförs med ett machobröl. Bandets egna låtar är välgjorda men känns däremot inte så blå: En av dem, "Second Long Street Crime Scene" (?), känns mera Tom Petty eller Bob Seger. Eller nåt. En fin blandning och en mycket bra spelning som hjälpte till att ge festivalen bredd.
Dom Stenade Rullarna
Kent Börjesson sång/ gitarr, Magnus Hartelius gitarr, Bengt Bygren klaviatur, Stefan Bellnäs bas, Dan Johansson trummor

Ett suveränt set, tycker Redaktör'n. Energiskt, roligt. Han har redan skrivit många rader om de älskade Rullarna men vill återigen citera de rader ur "Sympathy" som passar Kent: "Let me please introduce myself / I'm a man of wealth and taste". Vi ser tydligt att han har en rad dyrbara gitarrer uppradade på scenen (Dan Armstrong plexi, bara en sån sak!) - och visst har han god smak!! Han har t.o.m. den goda smaken att ha Tony Johnson från 'konkurrentbandet' Rocks Off som gästsångare. Snyggt gjort! Nu får vi alltså både Keith och Mick på scen: Tony är en osannolik Jagger look-alike i utseende och framför allt gester. Jodå, han har en Jaggersk röst också.

Tror detta är samtliga låtar: "Jumpin' Jack Flash", "Street Fighting Man", "Tell Me", "Happy", "Wild Horses" (tjusig stämsång), "Sympathy For The Devil" (Kent på djävulskt solo!), "Love In Vain" (Magnus slidesolo!!), "Carol", "Midnight Rambler" (Kent med Les Paul - och det blir TUNGT instrumentalt flum). Och så Tony Johnson vid mikrofonen i "Ventilator Blues" och "Brown Sugar". Godis!
Black Cat Bone
Christoffer Johansson sång/ gitarr, Erik Ivarsson gitarr/ lapsteel, Per Ödberg gitarr, Linus Fredin bas, Erik Fastén trummor

Första gången Redaktör'n hör den här konstellationen. Många gitarrer även här: Christoffer hänger då och då på sig en National jazzburk; Per växlar mellan Telecaster och Gibson 335; Erik spelar såväl på en Gretsch Brian Setzer model som på sin lapsteel. Men t.o.m. när alla tre gitarristerna röjer på rejält så finns det massor av luft i musiken. Och stor variation.

Å ena sidan en ekande blå blues med elektriskt sprakande klanger i nummer som "All Your Love" (Otis Rush) eller "Cross My Heart" (Sonny Boy II). Ja, den "Cross My Heart" som börjar med raderna "If you cross your heart to someone / You're not suposed to tell a lie". Det finns ett par stycken med den titeln ...

Å andra sidan en gungande old time music med rötter i den djupa Söderns bibelbälte: i Redaktör'ns fantasi förvandlas Christoffer till en bluesens tältmötespredikant. Tänk er honom som eldfängd förkunnare i en amerikansk TV-serie om sydstaterna: kanske i "True Detective 1" eller "Justified". Redaktör'n har aldrig hört/sett Christoffer så övertygande som denna kväll: Han är stor, kraftfull, har en mäktig stämma. Tar alltid plats på scen, plats i ljudbilden. Men i denna sättning matchas han fullt ut av bandets klanger och rytmer. En mästerlig kombination - och en av festivalens bästa akter.
Ladies Got The Blues
Ida Bang sång, Vilma Flood Hases sång, Lovisa Sjöberg Nordahl gitarr, Moa Brandt gitarr, Elin Öberg munspel, Maja Bringler klaviatur, Tove Brandt bas, Amanda Savbrant trummor

Mera nytt för Redaktör'n. Åtta unga kvinnor på scen: "Brudar tolkar brudar från bluesens födelse till idag" som de skriver på sin Facebooksida. Och det gör de med den äran. Med självförtroende, glädje och en massa talang. Redaktör'n applåderar vilt, såväl sångerskorna som instrumentalisterna. Gitarristen Lovisa, beväpnad med en vit Telecaster, har jäktat hit efter en spelning på Bråvallafestivalen med Zara Larsson. Det gjorde hon rätt i: hon briljerar med ett ofta reverbdränkt spel som tillför massor. Sicket gäng!

Noterade låtar: "Memo" (skriven av systergruppen Among Lynx), "I'm A Woman" (Koko Taylor) och "Nutbush City Limits" (Tina Turner). Något ur gospelbagen typ "Take me down Mississippi" med munspel och ett snyggt bassolo. Med mera, med mera.

Ett intressant låtval: "Bang Bang (My Baby Shot Me Down)" som skrevs av Sonny Bono och blev en hit för hans hustru Cher år 1966. Ikväll gjord som en duett mellan Vilma (sång) & Lovisa (gitarr): enligt Vilma mera inspirerad av Nancy Sinatras avskalade version med Billy Strange på ekande gitarr. Läckert!
Mr Bo & The Voodooers
Bo 'Mr Bo' Carlsson sång/ gitarr, Bo Hansson klaviatur, Lars Mellqvist bas, Daniel Winerö trummor

Välbekanta och populära 'local heroes' som inleder med en egenhändigt skapad och fortfarande namnlös instrumental med läckra breaks från alla håll. Fortsätter med Nick Gravenites komposition "Killing My Love" från hans fina album "My Labors". Roligt att få höra den ikväll: den enda låt man annars brukar få höra signerad Nick the Greek är "Born In Chicago".

Det blir "Waiting On You" (BB King) med frustande Hammondorgel, "I'll Take Care Of You" (Bobby Bland), en uptempo "Howling For My Darling" (Howlin' Wolf) där Lars frenetiska bas driver bandet framför sig och Bo gör ett långt gitarrsolo. Freddie Kings "Help Me Through The Day": en lång sugande blues med suckande orgel och ett gitarrcrescendo. Och en massa annan fin musik i soulbluesbagen. Mr Bo spelar små snabba fraser - och hänger sedan på en lååång ton. Tänjer och sträcker. Och gör nästan en "Pipeline"-dragning längs strängen. Cool!
Sven Zetterberg Blues Band
Sven Zetterberg sång/ gitarr/ munspel, Thomas Hammarlund gitarr, Matti Ollikainen klaviatur, Mikael Fahleryd elbas, Jim Ingvarsson trummor

Ännu en välbekant artist: En taggad Svenne med ett dream team. Mikael & Jim - det vanliga goda radarparet. Thomas 'Mr Blue' Hammarlund med meriter från Blue Hammer, The Soulmates, Knock-Out Greg, Rolf Wikström etc. Och så Matti 'The Killer' Ollikainen som Sven beundrande kallar honom.

Ur låtlistan: Från Svens egen penna bl.a. "All I Wanna Hear Is Jimmy Reed" och "People Don't Do Like They Used To Do". Dessutom "Cheaper To Keep Her" (Johnnie Taylor), "This Time I'm Gone For Good" (Bobby Blue Bland), "Walk Out Like A Lady" (Larry Davis), ett svettigt soullnummer av Spencer Wiggins och mot slutet "Rolling and Tumbling". I Wigginslåten är Sven nästan övertaggad, hoppar jämfota och vräker ur sig textfraser.

Thomas och Matti får var sin egen instrumental i spotlighten: Thomas lirar chukka chukka på sin Stratocaster och Matti gör en vild boogie woogie. Annars är Sven konsekvent i centrum, blandar blues och southern soul och gör en klart inspirerad spelning. Ni vet nog hur det lät. Schysst gig - behåll det här laget, Sven!
Det återstår bara för Vanja & mig att säga tack till Göteborgs Bluesförening och alla inblandade: fantastiska musiker, hårt jobbande funktionärer och en glatt diggande publik för en festival med "2 Days of Peace & Music" (fritt efter Woodstocks slogan). Något som vi alla behöver i dessa tider. Tippin' our hats, guys!!