[2015-12-08]
... på fredagskväll och lördagsmorgon. Fritt efter Alan Sillitoe

En gång hade vi Louice på Värmlandsgatan och Jazzå på Andra Långgatan. Men inget varar för evigt. Louice försvann, Galliano ville fylla dess skor men lyckades väl så där - och försvann. Så gjorde även Jazzå: musik hörs ju!

Det blev tyst i trakten kring Linné. Då. Men det fanns hopp. Nu i december 2015 har vi bl.a. O'Learys på Norra Allégatan, Holy Moly på Andra Lång och Soulstore på Brogatan. Dessutom - givetvis - söndagarna på La Sombrita på självaste Linnégatan.

Redaktör'n travar runt, här är den gångna helgens nedslag i vår musikvärld.
... på Tribute to Tony Joe White @ Soulstore 5/12
Bertil Löfdahl sång/ ak. gitarr, Lars Mellqvist elbas, Roger Mörck virveltrumma
Foto © Vanja
Det är tidig lördageftermiddag på bokkaféet när Bertils tributband i Compact Living-version (ingen Bosse Hammond idag) drar igång. Regnet porlar utanför, porslinet skramlar diskret, någon mumsar en muffin och kaféet känns om möjligt ännu mera ombonat än vanligt.

'Unplugged' är nog tanken, även om Lars lirar elbas och Bertils akustiska Yamaha givetvis har pickup. Faktum är att Bertil hanterar sin akustiska gitarr ungefär som om den varit hans elgitarr (avancerad countrypicking står alltså inte på dagens program): kanske han lika gärna kunde använt sin Stratocaster på låg volym, plus en gnutta chorus för att fylla upp ljudbilden. Och vi saknar faktiskt hans wahwah - fast han sjunger (!) den med stor glimt i ögat i "They Caught The Devil". Glimrande! 1) "Soul Francisco"
2) "Roosevelt and Ira Lee"
3) "Can't Go Back Home"
4) "Willie and Laura Mae Jones"
5) "Lake Placid Blues"
6) "Louisiana Rain"
7) "They Caught The Devil And Put Him In Jail In Eudora Arkansas"
8) "Rainy Night in Georgia"
9) "Polk Salad Annie"

Men vi vet att Bertil gärna ville testa att gigga med akustisk gitarr. Respekt för det! Behagligt låg ljudvolym blir resultatet men likväl bra tryck i musiken: Lars bas står för en oemotståndlig puls i låtar som just "They Caught The Devil". Och Roger ger aldrig tappt (se bilden ovan). Andra favoriter? "Lake Placid Blues" och balladen "Can't Go Back Home" är klockrena. Och balladerna låter vokalt bättre än någonsin. Den låga ljudvolymen gör att Bertil kan sjunga mera avslappnat än vanligt och låta rösten gå ned i ett lägre 'mörkbrunt' register. Ett röstläge som klär honom som hand i handske: Redaktör'n har aldrig tidigare upplevt Bertils stämma så vacker som här. Wow! (Gör en gammal man glad: Kan du inte sjunga straight country nån gång, Berra! Du hade gjort det förnämligt!).

En lyckad spelning, och Redaktör'n är egentligen förvånad över att inte fler band då och då monterar ned sig i ett sådant kaféformat. Med tanke på antalet krögare och krögargrannar som ryser så snart de ser en stärkare modell Marshall eller t.o.m. en bastrumma (minns Louice!) så skulle säkert en 'Edition Light' kunna öka antalet spelningar betydligt. Om man nu är ute efter det.
  ... på Local Heroes @ O'Learys Järntorget 4/12
 Lennart Lindeberg sång/ ak. gitarr, Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr, Johan Johansson klaviatur, Gian Kündig bas, Abbe Abrahamsson trummor. Eminent gäst: Uncas Rydén sång. Local Heroes No. 6! Foto © Vanja
Sjätte fredagskvällen med Lokala Hjältar på O'Learys och man vågar nog skriva att scenen är etablerad. Som alltid välbekanta musikanter av hög klass. Den Store Lindeberg, Göteborgs Greg Allman, står vid mikrofonen ikväll, kompad av bl.a. trollkarlen Johan Johansson vid tangenterna.

"It Ain't Me Babe" med insprängd jullåtsmelodi, "The Weight" med fingerfärdiga solon från Pil och Johan, Blind Faiths "Can't Find My Way Home" som Pil gör fenomenalt solo på och som Johan beslutsamt bygger om till en rytmorgie! "Ain't No Sunshine" bjuder på mera magi från herrarna. Och Lennarts pipa är magnifik!

Repertoaren må vara 'covers', men spelet, hela sättet att tackla materialet är deras eget! "Feelin' Alright" blir härligt oändlig, Cocker & Russell skulle nog varit nöjda. Frustande pianoös på "What'd I Say". Det svänger, katten!

Uncas Rydén är vi vana att höra som singer/songwriter med eget material gjort i samma anda som Lennon-McCartneys eller Ray Davies musik. Alternativt som tolkare av Bob Dylans digra sångbok. Men ikväll lånar han mikrofonen och gör "Route 66" - en stor hit med Nat King Cole - tillägnad offren i tragedin i San Bernardino, Kalifornien. [Ni minns kanske texten: "Don't forget Winona / Kingman, Barstow, San Bernardino"]. Bandet gör den bluesigt, rökigt, nästan jazzigt.

En läcker version - och en fin fredag. Igen.
Tack för dessa musikkvällar, Simon!