[2015-12-16]
... på Bygren & Co @ KoM 11/12
Bengt Bygren sång/ klaviatur/ ak. gitarr, Bengt Blomgren gitarr, Stefan Bellnäs bas och Dan Magnusson trummor. Foto © Vanja Fridhammar
En lugn kväll - cocooning på KoM - med en liten men intensivt lyssnande publik. Bengt Bygren trivdes tydligt och så gjorde vi. Började med vackra "You Are Not Alone" (inspelad av Mavis Staples, skriven av Jeff Tweedy från Wilco). Ett mjukt och varmt finlir som anslog stämningen för hela kvällen. Låter kanske som om det lät 'lilla matsalen', men frukta ej du lilla hop: Blomgrens sprakande Telecaster låter ALDRIG 'lilla matsalen'.

Redaktör'n är som ni förstått ett stort fan av Bygren & Co. En kvartett i världsklass. Redaktör'n skrev lyckligt långrandigt om deras konsert i januari i år: under den länken radar han upp många låtar ur Bengts nötta kollegiepärm.

Ikväll fick vi dessutom glimrande versioner av bl.a. Bob Dylans "Things Have Changed", Tom Waits "San Diego Serenade", Tom Pettys "Wildflowers" och Mary Gauthiers & Fred Eaglesmiths "Between The Daylight And The Dark". Han har fingertoppskänsla när han väljer låtar, han Bygren.

Och fingertoppskänsla, det har hela bandet. Blomgren, Bellnäs & Magnusson: vad finns att skriva om dem som Redaktör'n inte redan plitat ned? Vi väljer DREAM TEAM!

PS. Nej, Stefan fick inte mikrofonen i ögat (bild överst), men han blev illa behandlad av kameravinkeln. Så här är han igen! Ladies and gentlemen: We give you Bellan!
  ... på Tehler Blues Band @ KoM 12/12
Richard Tehler gitarr, Al Tehler piano, Lennart Lindeberg sång, Michael Krönlein bas, Lars 'Lade' Källfelt trummor. Fast i en låt blev det ombytta roller (se ovan). Foto © Vanja Fridhammar
Redaktör'n har faktiskt inte hört Tehler Blues Band sedan 'Blues i Slottsskogen' @ Villa Belparc den 27 juni förra året. En spelning - en mycket bra sådan - som även var bandets första med Den Store Lindeberg vid mikrofonen. Ett och ett halvt år har gått sedan dess och i Redaktör'ns öron så har bandet hunnit utvecklas i en rockigare, tyngre riktning med Richards flyhänta och allt mångsidigare gitarrspel som spjutspets.

Något som blir tydligt redan i första låten, "It All Went Down The Drain" (Boz Scaggs), som Richard dekorerar med ett mäktigt solo. Kombinationen Gibson Les Paul + Headstrong Amp + wahwahpedal = power. Just det, en Les Paul. En ny låt för bandet, en ny gitarr för Richard. Dessutom en vokal triumf för Lennart, en sångare som ofta leder tankarna till Greg Allman men som i Tehlers sällskap ibland nosar på Robert Cray.

"Who's Been Talking" är behagligt nyanserad i sång och spel, Richards gitarrsolo är vackert och Peter Greenskt. Looken också ibland, fast allt eftersom kvällen går blir hans min alltmer lik en bestämd Ritchie Blackmore.

"When My Blood Runs Cold" har blivit ett paradnummer för bandet. Luft, dynamik, exakta break, exakta stopp: inget slöspel här inte. Richard, nu med sin Stratocaster, bränner av en rad solochorus. Jobbar sig upp mot ett totalt crescendo. Finns här någon 'bluespolis' hukar hen sig under bordet.

"One Way Out" blir - åter igen - ett vokalt paradnummer för just Lennart 'Greg' Lindeberg. En klockren version, kompletterad med grann slidegitarr från Richard. Southern rock är sannerligen 'alive & well'.

KoM är knôkfullt och så är dansgolvet. "Får vi bjuda upp till dans? Ungefär som Christer Sjögren fast blues" skrattar Al varefter bandet gör en svidande elegant slowblues. Extranumret blir "Double Trouble" med rollbyte: Al tar gitarren, Richard sångmikrofon och piano. Redaktör'n har aldrig tidigare hört honom vid tangenterna, men Richard fraserar vackert och melodiskt. Även bra vokalt. En kul avslutning på mycket bra gig!
... på Uncas Rydén med "Another Side of Christmas" @ Eco & Fair 15/12
Uncas Rydén sång/ akustisk gitarr, Martin Oldsberg munspel.
Fotot på Uncas © Vanja Fridhammar. Skylten © Uncas. Klipp-och-klistra © Redaktör'n. Kallas Julpyssel!
Ännu en efterlängtad Julföreställning med Uncas, ikväll i ekologiska klädbutiken Eco & Fair på Landsvägsgatan 38. Ägarinnan Pia Axå älskar musik och har mängder av musikervänner. Vilket resulterat i att Uncas denna gång konserterar omgiven av skyltar med "Långkalsong 275 kr" och "Tröja lång ärm" till samma pris. Varför inte, backdrop som backdrop. Och det är bra plagg!

Ur Uncas sångbok: Först och främst hans egna "I väntan på Messias", "När vi var kött och blod", "Tåget mellan Bagdad och Berlin", "Kodakkarusellen", "The Gingerbread Man" och en egen julvisa - stämning à la engelsk folkmusik - med den profetiska raden "I Gävle står julbocken snart nog i brand".

Dessutom en stark egen sång, vacker och med många verser, vars titel Redaktör'n missade. Men tydligt var att om någon av Afzelius kaliber sjungit in den hade han haft en hit på sina händer. Han är en fena på melodier, han Uncas.

Som bonus covers som Disneys "When You Wish Upon A Star", Lennons "Happy Xmas (War Is Over)" samt eviga "Nu tändas tusen juleljus" och "När juldagsmorgon glimmar".

Inte bara sånger: Uncas deklamerar med verv och aplomb en egenhändigt författad dikt/ monolog inspirerad av Shakespeares Macbeth, fylld med eleganta vändningar och alliterationer. En sömnig portvakt i en viktig roll, men om Redaktör'n uppfattat det korrekt så är aktstyckets titel "Om Kim Kardashians rumpa".
Sången "När vi var kött och blod" är jazzig i svensk 60/70-talsanda. Kunde varit en produkt av AB Svenska Ord, det är den nivån som Uncas håller. Kunde ha sjungits av Monica Zetterlund. "Vi ska lära oss att älska digitalt / Det är nog hygieniskt" sjunger Uncas men längtar tillbaka till forna tider.

"Kodakkarusellen" berättar vemodigt om en äldre kvinna som lever på sina minnen i form av diabilder. Det blir inga fler resor: "Du får rida på din Kodakkarusell". Sorgset och humoristiskt, som engelsk film.

Uncas är en sann estradör, en kreatör, en kompositör vars hjärna obehindrat rimmar 'fraser' med 'metastaser'. En särpräglad begåvning som Redaktör'n önskar lycka, välgång, champagne, en vintage Bentley och en cottage på engelska landsbygden. Dessutom ska han ha en eloge för sin talang att tillverka snittar: cirka etthundra sådana av egen produktion radades upp inför publikens ögon och gap.

Men Uncas är inte ensam ikväll: vid hans sida finns ständigt 'Den Andre', en välklädd gentleman vid namn Martin Oldsberg. Som ackompanjerar så inkännande och vackert på munspel att vi klentroget viskar mellan oss: "Visst låter det väl mera som en violin?". Full poäng för det sättet att hantera ett munspel, och Martin förtjänar en egen plats i Bentleyns lädersoffa. Tack mina herrar, hoppas vi ses nästa Jul!