Fr. v.: Daniel Gibson, Simon Lindekrantz, Gian Kündig och Sebastian Sandberg. Kanske i "Caravan"?
[2016-02-16]
... på Local Heroes @ O'Learys Järntorget 12/2
Sebastian Sandberg sång/ gitarr, Simon Lindekrantz sång/ gitarr, Gian Kündig bas, P.O Björklund trummor. Kvällens gäster: Uncas Rydén sång, Petter Cederlund gitarr, Patrik Öberg bas, Daniel Gibson trummor. Samtliga foto © Vanja Fridhammar
Ytterligare en musikfredag på O'Learys vid Järntorget. Se och hör begåvade lokala musiker göra saker tillsammans helt utan skyddsnät. 0 kr entré, 100 % FUN! Come and see the show! Redaktör'n försöker tolka kvällens kladdiga anteckningar och väljer bland några få läsbara rader:

Sebastian, Gian & P.O triorockar till det rejält i "All Along The Watchtower". Simon - Master Of Ceremonies - frontar så klart i favoritbandet Los Lobos "Peace". Uncas Rydén leder trupperna i en garagerockig "Back In The USSR", behåller mikrofonen och river av "Mighty Quinn" (Dylan, fattas bara), "Route 66" och "Folsom Prison Blues". Petter Cederlund stöder förtjänstfullt på Telecaster i "Folsom", tack för det.

Snabb och slow blues när Patrik Öberg (veteran från bluesband som Blue Kind och The Scat Cats) lånar basgitarren, ivrigt påhejad av sin personal. Simon tillbaka vid mikrofonen. Kan det vara nån variant av "Cold Cold Feeling"? Mera blues: Daniel Gibson (Big Is Less) tar över trumstolen för resten av kvällen - och Sebastian lirar läcker psykedelisk blues på sin granna Les Paul.

Van Morrisons "Caravan" travar på bra med Sebastian vid mikrofonen. Som tas över av Uncas och det blir Dylan igen: "I Shall Be Released". Alla körar entusiastiskt. Sebastian tar tillbaka mikrofonen och Sista Låten blir en tung "House Of The Rising Sun". Tänk på amerikanska Frijid Pinks singleversion från 1970 (finns på Spotify), tänk INTE på soundet i The Animals jättehit från 1964.

Nej, det här är INTE en konsert. Nej, stämpeln 'Sönderrepeterat' är aldrig någonsin aktuell dessa fredagar. I rättvisans namn måste Redaktör'n däremot nämna att varma känslor av kamratskap flödar ymnigt i lokalen, såväl på själva scenen som mellan musiker och publik. Instrument lämnas generöst över, mikrofoner likaså, och Redaktör'n skulle kanske i stället beställa stämpeln 'Sönderkramat'.

Förresten, apropå formuleringen ovan 'utan skyddsnät': Den är inte HELT sann. Gians basspel blir ofta skyddsnätet.

Till sist: Kvällens förste trumslagare, P.O Björklund (t.v.), är verkligen värd några extra rader. Tyvärr valde han bort att sjunga denna kväll, annars är han en begåvad singer/ songwriter. För att citera webben: "Han har varit skrivande och sjungande trummis i en drös band, mest namnkunnigt är kanske Royal Beat Conspiracy. Tidningen Sonic utnämnde en av hans demo-cd:s till månadens demo 2002." Såpass!

Och idag 2016 är det bandet Den Mänskliga Faktorn som gäller för P.O. Ny skiva släpps den 4/4! Ja, och så minns vi honom förstås som trumslagare i Hair Of The Dog, wacka-wacka-bandet som underhöll oss under några Slappa Söndagar på Pustervik för snart fyra (!) år sedan. Tiden går ...
[2016-02-15]
... på Richard Tehler Trio feat. Dan Helgesen @ S/S Marieholm 5/2
Richard Tehler sång/ gitarr, Gian Kündig bas, Abbe Abrahamsson trummor + Dan Helgesen på orgel/ piano. Samtliga foto © Vanja Fridhammar
En imponerande konsert med Richard Tehler och hans eminenta musiker. Redaktör'n vill gärna understryka just ordet konsert. En fokuserad spelning som känns välrepad - då blir Redaktör'n alltid så glad.

Sjutton nummer under kvällen? Redaktör'n identifierar i alla fall "Red House", "Can't Find My Way Home", "Wind Cries Mary", "See That My Grave Is Kept Clean", "Blues Won't Let Me Be" (just det, Thomas Carlssons paradnummer), "Going Down", "Double Trouble", "Wild Horses" och "Crossroads". Sen blir det svårare. Och faktiskt ännu intressantare.

Richard leder oss titt som tätt in i ett musikaliskt landskap långt från 'bluesbåtens' vanliga värld. Ett landskap av flytande, svävande klanger, av långa men ständigt melodiska gitarrsolon, av fantasifulla utflykter. Dan är en viktig pusselbit med sina broderier (han förefaller ha minst tre händer) på tangenterna. Gians basfigurer markerar, vandrar, klättrar, men ger en ständigt stabil groove ihop med Abbes som alltid lyhörda trumspel. Vibbar av 'Lennon-McCartney möter David Gilmour hängandes med Blind Faith', typ. Den älskade etiketten 'psykedelisk' är inte heller långt borta och Redaktör'n längtar så smått efter projiceringar av flytande oljor på en duk bakom bandet.

Nej, det här är inget bluesgig, inget bluesband: Richard är på ständig musikalisk resa och har tack och lov inte låtit sig insorteras på hyllan 'bluesgitarrister'. Han ÄR onekligen en begåvning när det gäller att spela blues, men varför begränsa sig? Hans begåvning är så mycket vidare, så mycket bredare. Hans spel, hans röst och hans komponerande (flera av de intressantaste numren ikväll är Richards original) utvecklas oupphörligen. Han har öppnat konserter med John Mayall och med Wilko Johnson, vilket ger honom såväl cred som erfarenheter.

En sista rad: ett ord som ständigt dyker upp i Redaktör'ns huvud ikväll. 'Vackert'. Musiken i sig är ofta påfallande vacker, gitarrspelet vackert melodiskt, även Richards sång är ofta vacker och inte rått 'macho'. Musik som andas, musik som berör. Vågar man skriva "mogen för de större scenerna"? Ja, det gör Redaktör'n.