[2016-03-09]
 ...
på Harry Banks @ KoM 4/3
Harry Banks sång/ gitarr, Teodor
Boogh gitarr/ sång, Mats Boogh
bas, Dan Magnusson trummor, Gunnel
Samuelsson tvärflöjt/ tenorsax. Foto ©
Vanja Fridhammar
Harry
blandar och ger. Ikväll är det endast Dan, trumslagaren,
som kommer ur Harrys vanliga manskap. Vid sin sida har han i
stället för första gången radarparet Boogh
& Boogh samt Gunnel, annars alltför sällan sedd
och hörd på våra scener.
 "Special
Rider Blues" öppnar lite trevande, men redan i "Elvis
Presley Blues" kommer det för Harry Banks musik så
karakteristiska suget och groovet. Teo flummar till det på
sin vackra Gibson - och så kantrar alla över i "That's
All Right" och båda gentlemännen slajdar vilt.
"Brownsville" och "I Can't Be Satisfied"
blir intensivt blåa - och så en pärla: "Consolation".
Harry har satt engelsk text till Bo Kaspers Orkesters låt
"Kom och håll om mig". Suggestivt och hypnotiskt
med upprepade fraser. Ett glimrande nummer.
The Doors "Riders On The Storm" blir - tack! - behagligt
lång. Teo feedbackar sig in i introt, Gunnel fyller på
med småjazzig flöjt. En tydlig tidsmarkör, nu
är det 1971! Peace! Gitarrerna snor sig kring varandra,
basgitarren pulserar, Dan blundar och driver på som en
skoningslös maskin med filtklubborna. Wow!
Mera blues och så "For You Blue", en Beatleslåt
av George. Teo sjunger stilrent, gitarren broderar ovanpå
Harrys fräsande slide. "She's Got A Hold On Me"
surrar frenetiskt à la Canned Heat och Gunnels tenorsax
honkar aggressivt. Teo och Dan hetsar varandra och det slösas
inte med ackordsbyten. En vacker "The Dark End of the Street",
den sjunger Harry som alltid fenomenalt, och så välförtjänt
paus.
 Akt
II: Harry mässar "Get down on your knees and pray",
lånad av Bill Monroe. Så en blues - följd av
(ännu) en malande blues. Harry refererar till norra Mississippi:
kan det möjligen vara R.L. Burnsides "Poor Black Mattie"?
Eller kanske snarare "Po Black Maddie": man skulle
kunna tro att kvällens musiker lyssnat in sig på
bröderna Dickinson och North Mississippi Allstars? Malandet
går närmast över i kakafoni: nu är det
härligt RÅTT!
Softare med mera The Doors i form av "The End". Flöjt
och filtklubbor och flum - och så tvärsväng
in i Joy Divisions "Love Will Tear Us Apart". Halsbrytande?
Nope, fungerar perfekt. "Rock And Roll Records" (JJ
Cale) med cool text, Teo på sång och stackatosolo.
"That's All" (Seasick Steve) med massor av punkig
energi. En ödsligt ekande "Ramblin' Man" av Hank
Williams. Teos ljusa röst och Gunnels flöjt sätter
karaktären på "Going Up the Country", en
jättehit med Canned Heat anno 1968. Till sist en lång
rå "Shake 'Em On Down", åter igen från
norra Mississippi. Typ Burnside eller NMA. Super.
 Extra:
Harry & Teo i ensamt majestät på scen med en
skön "Albatross" som glider över i "Divin'
Duck Blues". Vi bugar oss. En spelning med Harry &
hans kumpaner blir aldrig någonsin tråkig, däremot
alltid tvärtom.
PS. Apropå Redaktör'ns enerverande tjat om North
Mississippi Allstars/NMA:
kolla gärna
filmtrailern till deras "World Boogie is Coming"
och kolla också gärna North
Mississippi Allstars på Spotify! Luther Dickinson
gitarr /sång, Cody Dickinson trummor/
klaviatur och Chris Chew elbas är ingen
lek ... |
