[2017-10-06]
... på Sven Lorentzon och CDn Sven B Good and The Blues Stompers: "Pay Day Blues" (2017)
Sven Lorentzon sång/ gitarr, Thomas Drakenfors gitarr, Conny Sävmo bas, P-O Hesselbom trummor
Bild nedan © Vanja

Redaktör'n skrev i våras: "Sven Lorentzon och hans kumpaner fick KoMs väggar att darra under en röjig spelning den 20 maj; en spelning som blandade rå blues, Louisiana r&r, Sonics garagerock och Sven's originals ("Green Dead Aliens"!)."

Sven Lorentzon har vi hört och sett i många musikaliska grupperingar under åren. Ibland blå blues, ibland tung rock. En man som lyssnar brett, som säkert har en härligt spräcklig skivsamling. Sven är musiker men också "ett fan", en sann entusiast för rockgenren. Passar bra med en rockposter bakom ryggen på bilden till vänster.

Nu är CDn "Pay Day Blues" ute: 18 spår varav Sven själv skrivit tre och arrangerat ett. Ja, säkert fler, men jag tänker nu på album cred. Och "Pay Day Blues" ger mej lust att skriva klyschan 'Sven har hittat hem'. Jag tänker skriva mera om plattan vid ett annat tillfälle, men idag fokuserar jag på Svens originalmaterial.

7. "It Hunts Me" är en vacker soulballad med luftigt arrangemang och ett glest gitarrintro. Sven sjunger nyanserat, gitarrerna ekar grannt. Ett glimrande spår.

10. "Burning Bridges" är malande rock med envetna gitarriff. Redaktör'n såg nyss en DVD med MC5 och de herrarna dök raskt upp i huvudet nu. Långt instrumentalt parti i mitten med smattrande trummor och sökande, trevande, sprakande gitarrer. Tough take no prisoners rock&roll: bör helst framföras i svart motorcykeljacka och Ramones-T-shirt.

12. "Southern Wind", energisk sydstatsrock med ett härligt hysteriskt wahwahgitarrbreak. Som sej bör förekommer ordet "whiskey" i texten. Dramatiskt arrangerat med instrumentala passager i mitten, lite brittisk "You Really Got Me"-puls och nåt Stonesigt riff mot slutet. Yeehaw!

18. "Mother I Feel You": egentligen en traditionell 'chant' ur de nordamerikanska indianernas sångskatt, arrad av Sven. Långsamt skridande med mullrande bas och hypnotiskt trumspel. Fräsande elgitarr som grädde på moset. Svens sång bara växer och växer.

Jo, han har nog hittat hem. Och hans eget material står sej mycket väl i den skog av covers vi ständigt utfordras med i bluesrockgenren. Ett enda önskemål bara: Sven har en kraftfull röst som gjord för en rå rockrepertoar, men ibland blir den svårtolkad. Ett textblad hade varit behändigt: Redaktör'n är övertygad om att låtarna är värda det!