[2018-07-02]
 ...
på Göteborgs Bluesfestival @ Villa Belparc
29/6 och 30/6
Ovan
från fredagen Marino Valle Band:
Fr.v Matti Ollikainen klaviatur, Michael
Edlund trummor, Marino Valle
sång/ munspel, Mikael Fahleryd
bas, Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr.
Längst ned från lördagen Mr Bo
& the Voodooers med Lollo Gardtman och Matti Ollikainen:
Fr.v. Bo
Hansson Hammondorgel, Roger Mörck
trummor (skymd), Matti Ollikainen piano,
Lollo Gardtman sång, Lars
Mellqvist bas (skymd), Bo 'Mr Bo' Carlsson
gitarr/ sång.
Kamera: Redaktör'n. Det kommer även ett album
med Vanjas bilder. Som alltid!
 Bengt-Ove
Göthlins solhatt spred sin magi mer än någonsin:
aldrig förr har vår bluesfestival haft ett
envisare solsken. Aldrig förr har publiken sökt
skugga så envist. Redaktör'n njöt: av
väder, musik, folkliv - och någon kall Bistro
Lager. Speciellt njöt han av två band: Marino
Valle Band på fredagen, och Mr
Bo & the Voodooers med Lollo Gardtman och Matti Ollikainen
på lördagen. Två 'lokala' band alltså:
Staden Göteborg ÄR välsignad med glimrande
musiker.
Marino öppnade med Magic Sams "Give Me Time",
en smärtsam ballad. En genre där Marino är
på sin mammas gata. Fortsätter med Little Johnny
Taylors "Somewhere Down The Line" som han kryddar
med munspel. Sjunger om sin kvinna som "eats chocolate
all the time": en funky blues med wahwah-gitarr.
Coolt solo från Pilen. Rå blues i Howlin'
Wolfs "Tell Me" dekorerat med piano- och gitarrsolo.
Han HAR en gyllene röst Marino. Fullständigt
övertygande. Innerlig (en kvalitet mången bluesmusiker
saknar i Redaktör'ns öron). Bländar oss
med sin sång i en "fin liten ballad".
Mattis ljuvt klirrande pianospel kunde varit Glen D. Hardins,
Elvis pianists. Osv. osv. En absolut underbar spelning,
avslutad med extranumret. "Packed Up and Took My
Mind" (Little Milton). Lite modernare i klangerna,
funky, smått mystisk i soundet. Och med ett vackert
gitarrsolo som gjorde Redaktör'n tårögd.
 Mr
Bos band med Lollo och Matti gjorde en fenomenal spelning
på lördagen. Kvartetten inledde med två
nummer, först O.V. Wrights magnifika "A Nickel
and a Nail". Så äntrar även Lollo
och Matti scenen. Det blir Willie Dixons "I Just
Want to Make Love to You" i långa versionen.
Lollo är inte stilla en sekund, hon formligen vibrerar
av energi. "Doctor Feelgood" med formidabelt
pianosolo. En dynamisk "Moondance" där
Bosse H glänser på sin frustande Hammond. I
"Part Time Love", en stötig upplaga med
elpiano, delar Lollo och Mr Bo sången mellan sig.
Aretha Franklins "Natural Woman" dekoreras av
ett flott gitarrsolo från Mr Bo. "Crossroads"
- då går strömmen! Tillbaka med "You're
Gonna Make Me Cry", "You Can Have My Husband"
och XTRA "Turn On Your Lovelight". Wow!
Lollo Gardtman är en magnifik sångerska. Mr
Bo & the Voodooers är ett förstklassigt
soulbluesband. Tillsammans blir de något större.
"The whole is greater than the sum of its parts",
typ. Awesome!
Redaktör'ns fotnötter: Trion Aunt Nancy,
dvs. Thomas Rundström gitarr/ sång,
Johan Jansson trummor och John
Lönnmyr orgel imponerade även de. Eget
material, svårt att etikettera. Vad ger ni mej för
titeln "It Ain't Over 'til The Skinny Guy Sings The
Blues"? Fantasifull countrypoprockfunk med bluesinslag?
Redaktör'n gillade det skarpt, måste absolut
kolla dem igen. Ja, och Sky High - som
firar 40 år i år - gjorde det bästa gig
som Redaktör'n någonsin hört med dem.
Stor och varm applåd!!
Och en jättestor applåd till Göteborgs
Bluesförening: Styrelse, funktionärer, trogna
medlemmar. Vi bugar oss.
|
