[2018-11-19]
... på 1968. "It was fifty years ago today ..."
Eric Burdon & The Animals:
"Love Is"
[Bilden på bandet nedan är den laguppställning Animals hade i början av 1968. Det är inte lätt att hitta en bild på 'Andy Summers-generationen'.]
1964 kändes nog långt borta. Då var det singeln "The House of the Rising Sun" och Newcastle Brown Ale som gällde. Nu (1968) levde Eric Burdon tidvis The Hollywood Life Style och kombinerade ölen med psykedelia (tänk "A Girl Named Sandoz").

Men produktiv, det var han. 1968 släpptes tre album: "The Twain Shall Meet", "Every One of Us" och dubbeln "Love Is". "Love Is" är psykedelisk soulbaserad rock, långt från den r&b-groove som gällde 1964. Ett kontroversiellt album bland kritiker, ömsom vin, ömsom vatten. Websiten Allmusic.com är exempelvis inte nådig. Men det är Redaktör'n.

4 LPsidor, 9 spår, 66 min speltid. Eric öppnar med en frustande sjuminuters "River Deep, Mountain High". En cover så klar, i likhet med de flesta spåren. Tempo och volym går upp och ned, Eric mässar, riffar, wailar. Lägger till lite egna textrader där det passar (?), citerar glatt Sly Stone. Nästa spår, "I'm An Animal", är faktiskt INTE Erics låt, den lånade han av just Sly Stone, men han pillar så klart lite på lyriken även här. Eric vrålar eller pratsjunger texten över pulserande rytmer, en barnkör och ... är det en spinett?

Det här är inte den psykedelia modell San Francisco som kännetecknas av långdragna gitarrsolon (Grateful Dead, Quicksilver etc.): här är det oftast Erics sång som flummar iväg i alla möjliga och omöjliga riktningar, kompad av klaviatur och allehanda märkliga klanger. Men visst finns här gitarrsolon.

Vic Briggs, den ene gitarristen i bandet, hade fått sparken vid det här laget. Hans kollega på gitarr, John Weider (sedemera i fenomenala gruppen Family), fick i stället förstärkning av en ung man vid namn Andy Summers. Just det, i sin tur megakänd från The Police.

Båda gitarristerna drar på ordentligt i var sin högtalare (så var stereon '68) i en tiominuters upplaga av bluesklassikern "As The Years Go Passing By". Och Andy får 4 minuter och 15 sekunder på sej att lira solo i "Colored Rain" (Traffic). Två spår som faktiskt brukar få godkänt av kritikerna.

"Ring Of Fire" är långt från Johnny Cash. Förvånad? Eric brölar klagande bland lågorna, bandet körar likt medeltida munkar och mixen är alldeles underbar. Underbar är också hans version av bröderna Gibbs "To Love Somebody". Han kastar på vanligt manér upp låten i luften och kollar nyfiket var den hamnar. Får Redaktör'n att tänka på Vanilla Fudge och deras coverversioner.

"Gemini" och "Madman Running Through the Fields" är tidstypisk skön brittisk psykedelia som Zoot Money (klaviatur) och Andy tagit med sig från sitt förra band, Dantalian's Chariot. Alldeles glimrande. Minns nu att detta spelades in för 50 år sedan. Var det bättre förr? Kolla Spotify och fundera! Fast, köp helst plattorna! Vinyl och uppvikbart omslag. Så klart.
Fotnot: Bandbilden ovan visar fr.v. Danny McCulloch bas, Barry Jenkins trummor, Eric Burdon sång, John Weider gitarr och Vic Briggs gitarr. Zoot Money klaviatur fick inte vara med här. Generationen FÖRE LPn "Love Is", alltså.
Vill man höra de här gentlemännen lira blues går det bra här: "Tobacco Road" inspelad live 1967. John Weider på Gibson 335 står för solo, Vic Briggs på Stratocaster kompar. Håll till godo!