ERIKA BAIER & THE BUSINESS: en kraftfull sångerska med en massa energi och en massa glitter på klänningen. 'Full tilt boogie' alltså. Ingen Bonne Löfman i laguppställningen längre. Tyvärr. Däremot Ola Insulander: ännu en skicklig gitarrist. Och en munspelare som aldrig ger upp. Pumpande puls, bra komp, men inte så starka låtar tycker Redaktör'n.

JW-JONES TRIO från Kanada: Massa gitarr så klart. En lekfull herre: slänger in "Pop Goes the Weasel", "Ghostrider in the Sky" etc i sina solon. Nån låt låter Little Charlie & the Nightcats. Så en snabb BB King. Och en snygg transparant slowblues där han spelar slide med trumpinne! Det egna materialet är ren rock med stämsång. Slutar med "Satisfy Susie" av Lonnie Mack. Det är hög volym och solona kan kännas långa, men visst är det välspelat.

RAGTIME RUMOURS från Nederländerna: "Alla bluesband ska ha en sorglig låt. Men vi är inte ett genomsnittligt bluesband. Så vi har gjort den lite glad." Musiken låter ragtime, låter som soundtracket till underbara "Miss Fisher's Murder Mysteries". Högt tempo, glatt humör, lite kabaretfeeling. Sprider gott humör. Nån låt kunde varit signerad Tom Waits. En ung man i rastahåret byter mellan keys och gitarr, lirar fräck småjazzig bluesgitarr på sin röda Gibson. Niki, flickan i bandet, sjunger en bara så romantisk jazzig ballad. Och trummisen tar mikrofonen i en uptempolåt. Bandet är en glad överraskning för Redaktör'n! Rag 'n Roll!

LARKIN POE: Ett kommersiellt hett band från USA. Två tjejer i fronten, två killar i kompet. Son House "Preachin' Blues" och Robert Johnson "Come on in my Kitchen" radas upp. Den ena tjejen lirar Stratocaster, den andra lapsteel. Banjo på något nummer. Och de spelar BRA. Volym från viskande till våldsam. Nästan Led Zepppelinsk dynamik. Glada, charmiga, entusiastiska. Slutar sitt set med high five med publiken. Klar succé! Redaktör'n är imponerad, skriver inte ned så mycket, lyssnar och gungar med. Sweet!

DAG 2

PETRA ODENMAN & SOUL EXPOSURE. "Don't Think Twice, It's All Right". Överraskar med Bob Dylan, långsam, snygg. Ett annat nummer låter Steely Dan. Det här gänget kan lira fusionsjazz om det är läge, det hörs. Mycket puls, mycket groove, mycket glädje. Petra sprakar, slår gnistor i Den Lilla Svarta. "Phenomenal Woman" (ex. Ruthie Foster) passar perfekt: "Phenomenal woman, That's me. I walk into a room, Just as cool as you please". Enorm inlevelse. Flotta keyboardklanger, lika flott gitarr från Marshall. Ett band i toppform, en sångerska i toppform. Slutar med "Never Make Your Move Too Soon". Nej, ni gjorde det nog i precis rätt ögonblick.

JOSH SMITH, gitarrvirtuos från USA, börjar med två instrumentaler. Mycket pedalboard i gitarrsoundet, mera LA än Chicago. Laguppställningen är Josh Smith gitarr/ sång, Iver Olav Erstad Hammondorgel, Per Øystein Erstad bas och Jon Reidar Furulund trummor. Kompet är tre norrmän som annars ingår i gruppen High Red. "Pusher", stötig, funkjazzvibb: Ett långt nummer som byter karaktär under resan. Långa solon överlag men med behaglig ton. Väver likt JW in små bekanta melodisnuttar. Helt plötsligt blir det gitarrjazz, fusionsjazz.

"What We Need": "Som om Charlie Parker möter SRV", det var Joshs ambition när han skrev låten. Fräck blues! "Watching You Go" skulle egentligen haft 13 blås som på skivan. Typiskt nog börjar det bluesigt men sen springer det iväg. Långa låtar som pendlar mellan bluesrock o jazz. 'Getting serious for one song' säger han och spelar en vacker slow mollblues typ "Edge of Darkness". Dynamisk. Men så busar han till det, kan inte låta bli.

SWEET LITTLE ANGELS börjar med instrumentalt sväng. Alla solar. Så dags för två starka sångerskor: Johanna tar mikrofonen, Redaktör'n minns inte låten, fräckt gitarrsolo från Tobias Grim. Sedan Lollo med "Doctor Feelgood". Dan solar på keys. Båda sångerskorna på "Let the Good Times Roll"; dags för saxsolo från Tobe. Lollo gör "I Just Want to Make Love to You". Tobias går loss på gitarren. Båda sångerskorna gör Delberts "Don't Do It": blir totalt ös! Extranummer "Good Rocking Tonite", Lollo improviserar glatt texten. Mycket bra set.

ROFFE WIKSTRÖM låter bra och den fokuserade publiken är nöjd rapporteras det. Redaktör'n tar dock matpaus. F'låt.

RONNY AAGREN & HIS BLUES GUMBO: Norrmän med en blandning av sydstatsgung med slide, vass gitarrblues med suckande orgel och glad rock'n'roll/rockabilly. En kul bokning! "I'm the king of the jungle, they call me the tiger man / I'm the king of the jungle, they call me the tiger man / When you cross my path, you got your own life in your hand". Blues à la Rufus Thomas. Nå, Ronny ser fryntlig ut. Och vem kan sedan motstå en slow mollblues spelad på en rosa Stratocaster? Eller "Trying to Get Close to You" med oemotståndligt sväng och gnistrande blå fraser? Inte Redaktör'n.

THE PROVEN ONES: amerikansk supergrupp som säkert är kvällens dragplåster numero uno för många. Fast Redaktör'n är mest fascinerad av att engelske veteranen Chris Mercer står på scenen och spelar lysande tenorsax. Joe Mack trumpetar bredvid.

"If You Be My Baby" (Fleetwood Mac), "Wild Again (Anthony Geraci), "Why Baby Why", "Don't Leave Me This Way", "Everything I Do Is Wrong". Plus "Somebody Loan Me A Dime" i världens längsta version. Otroligt gitarrspel av Kid Ramos. Och Brian har en skön pipa. Dessutom BB Kings "Whole Lotta Love'" och The Beatles "Don't Let Me Down" i en lång, fräck version.

Kid Ramos är 'stjärnan', spelar lååånga solon. Gitarrdiggarna får sitt lystmäte. Han är i slag, men tyvärr har han ibland ett gigantiskt reverbsound, ett ekande hav som fyller scenen. Redaktör'n är svag för reverb, men detta är overkill. Kanske en parentes. Väldigt roligt få höra bandet, inte tu tal om det!

Två fina festivaldagar: Redaktör'n vill tacka Göteborgs Bluesförening för den - i hans subjektiva smak - mest lyckade festival de arrangerat: Nummer 17!

Presentation av banden

Bildsida. Vanjas album kommer i vår inför kommande festival.